En hälsning från det förgångna

För en tid sedan fick jag möjlighet ett bläddra i Louise Douglas gamla fotoalbum med foton tagna av den välkände åtvidabergsfotografen Johan E Thorin under främst år  1928. Thorin kom till Åtvidaberg för att Louise Douglas man, friherren Theodor Adelswärd hade gett honom i uppdrag att fotografera gamla boställen, arrendegårdar och torp som hördeLD-album till fideikommisset Adelsnäs. Thorin var egentligen folkskollärare och förenade sitt fotograferande med undervisning på skolorna, bland annat Kammarboskolan och Centralskolan. Vi har Thorin att tacka för så mycket. Förutom bilder på dessa boställen tog han även talrika byggnader, omgivningar och människor i Åtvidaberg. Tack vare Johan E och hans dotter Ingeborg har tillgång till en fantastisk dokumentation av vackra bilder på ett Åtvid som en gång var. Att hans besök vid en gård annonserades i förväg är tydligt. Till vanligheten hör nämligen att hela familjen, högtidligt klädda i sina finaste söndagskläder, står framför huset. Inte helt ovanligt är gårdens stolthet hästen med på kortet.

Min mormor växte upp i lilla Snatra, som ligger mot Mormorsgruvan till. Som namnet indikerar är det ett litet ställe. Här bodde hon med sin far Gerhard och mor Elsa. Ett stycke därifrån fanns stora Snatra, där mormors farmor Anna och farfar Albin bodde. Flera generationer av mina släktingar har bott just här. Snatra har gått i arv från far till son sedan 1700-talet.

Av stora Snatra finns idag inget kvar, möjligen delar av en gammal grund och spår av en trädgård som blott kan anas av den som vet att en sådan har funnits. Lilla Snatra står kvar och tjänar idag som en liten gullig sommarstuga.

Jag kommer så väl ihåg när mormor och jag cyklade ut en dag för länge sedan och tittade på hennes gamla hem. Hon berättade om den öppna spisen invid vilken hennes mamma hade suttit när åskan slog ner i den och hur rädd för åskan Elsa hade förblivit efter det.

snatra5

Det var inte första gången mormor åkte ut till Snatra i vuxen ålder, men jag tror att det var den sista. Och jag tänker nu på hur märkligt det måste ha varit för henne att befinna sig där. Och jag minns att jag ville höra om allt. Hur det såg ut därinne när hon bodde där, hur långt hon hade till skolan i Närstad, om hon hade några vänner att leka med, hur hon sprang upp till Stora Snatra, om hon var mörkrädd i skogen, om de åkte in till Åtvidaberg ibland och hur hon upplevde det.

För några år sedan släktforskade jag en del och blev helt uppslukad av efterforskningen. Jag bar mina gamla, sedan länge döda, släktingar med mig var jag gick. Så en tidig morgon när jag passerade kyrkogården vid Gamla kyrkan höjde jag blicken och tittade ut över gravstenarna. Det som mötte mig fick mig att stå som fallen från skyarna en lång stund:

familjegrav

Hur många gånger har jag inte passerat kyrkogården och inte noterat stenen som fanns precis vid utkanten och nära vägen? Idag, några år senare, har den dessvärre tagits bort, den har helt enkelt blivit för gammal. Vilken tur att jag hann att se den! Där ligger Albin, min mormors farfar, mormors farmor Anna och sönerna Arvid och Rudolf, mormors farbröder! Det kändes minst egendomligt att gå fram och stryka med handen över stenen. Behöver jag säga att jag den dagen missade bussen till mitt jobb i Linköping? Istället ringde jag till mamma. Visste hon om stenen? Nej, hon hade ingen aning om den. En känsla av att jag genom mina efterforskningar och ständiga tankar på mina släktingar nästan hade väckt dem till liv infann sig. Hela sommaren såg jag till att det ständigt fanns färska blommor på graven och när vintern kom pulsade jag mig fram i den knädjupa snön och trampade till en lagom stor yta i snön för att sätta ned ett gravljus. Och jag mindes plötsligt religionsstudierna på universitetet där vi diskuterade vad evigt liv kan betyda. Jag mindes min frustration när en del, opretentiöst och ödmjukt, menade att evigt liv är att leva vidare genom våra barn eller bli jord för nya blommor att växa i eller att bli hågkommen. Ett långt ifrån tillfredsställande svar för mig. Jag sket väl i om jag så blev jord för ett helt nytt träd eller om mina barnbarns barnbarn skulle sitta och berätta gamla osanna skrönor om urmodern Camilla som älskade gammal historia (vilket i och för sig skulle vara sant) och som skrev en blogg (sant) på vilken hon tjänade en förmögenhet (tyvärr helt osant). Jag var intresserad av att hitta bevis för att JAG, ICH, MOI, I skulle leva vidare. Jag ville inte vara för evigt död. De opretentiösa och ödmjuka tittade förvånat på mig. Det där fattade de inte. Det var väl fint att leva vidare genom sina barn och vara jord. NEJ eller ja, det OCKSÅ, men inte BARA. Och så tycker jag fortfarande. Barnsligt eller inte så är jag inte nöjd om jag bara blir jord. Punkt. Förresten är jag inte ensam om mina barnsligheter. Den här frågan har väl ändå gett upphov till sju världsreligioner och ett hundratal eller kanske tusental mindre varianter? Nu, vid stenen på kyrkogården där Albin från Snatra vilar, kunde jag ändå känna att det kändes märkligt på något sätt. Inte hade han i sin vildaste fantasi kunnat tro att han en dag skulle bli så intensivt tänkt på av sitt barnbarns barnbarn? Att detta barnbarns barnbarn skulle falla på knä vid hans gravsten och nästan gråta av lycka? Nej, det trodde han nog inte och det betyder ju inte att han skulle ha varit nöjd med det han heller. Han hade nog skrikit: Men JAG då? Men för mig kändes som om vi fick kontakt där Albin och jag. En liten hälsning. Han fanns nära.

När jag så stod och bläddrade i Louise Douglas fotoalbum från 1928 hände det igen. I det sista albumet av fyra dök plötsligt ett foto på stora Snatra, det hus jag aldrig har sett, upp. Och efter det ett foto på dess kök.

snatra4

snatra2

Jag bläddrade en gång till och ett helt annat hus dök upp. Jag var upprymd över de två bilderna, men jag kände ändå hur besvikelsen sköljde över mig. Jag hade så gärna sett fler foton. Tänk om de hade ställt sig utanför? Tänk om jag hade fått se Albin? Jag bläddrade en gång till och då! Då stod de där. Jag såg direkt att det var gammelmorfar, fast han var så ung när kortet togs. Min gammelmormor var sjuk, men här står hon ung och stark. Och liten! Bredvid gammelmorfar en stolt och rakryggad man. Albin. Jag hade inte alls tänkt att han skulle se ut så. Jag trodde att han skulle vara liten, kanske lite krokig, sliten. Men nej, tvärtom. Stilig och med pondus står han framför sin gård. Och så längst ut till höger, bredvid gammelmormor en liten flicka i söt klänning, förkläde, strumpor och nätta skor. Ansiktet är suddigt. Hon har inte klarat av att stå still tills Thorin har bränt av sitt kort. Det är min mormor. Fem år gammal.

snatra1

Jag kan inte förklara eller sätta ord på min känsla. För mig blev det en oerhört stark hälsning från det förgångna, från mina rötter.

Av den anledningen är det underbart att Baroniet nu delar med sig av dessa historiska bilder till alla. På Baroniets hemsida, på deras facebooksida(gilla gärna sidan så missar du inga bilder!) och via Instagram läggs varje vecka en ny bild på en gård eller torp inom dåvarande fideikommisset upp. Och via läsarnas kommentarer får vi alla veta mer.

Återigen, tack Johan Emanuel och Ingeborg Thorin. Om ni inte som jag hade hopp om ett evigt liv på riktigt utan tillhörde den blygsamma jord- och hågkomstgruppen så har era förhoppningar infriats. Jag tänker ofta på er och tackar min lyckliga historieintresserade stjärna att ni fanns och dokumenterade Åtvidaberg under en så pass omvälvande period i vår orts historia. Är ni det minsta intresserade av att ta del av foton på Åtvidaberg så är det nu så sagolikt ordnat att det både finns en ny bok om Thorin (Exponerad tid) och, med start nästa onsdag den 1 juli 2015, en utställning (Exponerad plats). Då öppnar Brukskultur dörrarna till Mumslokalen (Åssagården, Bryggaregatan 2) och visar foton ni inte tidigare har sett. Vi ses där!

Följ gärna bloggen via dess facebooksida

Dela gärna det här inlägget

4 reaktioner på ”En hälsning från det förgångna

  1. Hej Camilla. Har läst ditt senaste inlägg på bloggen om Snatra och om Rudolf som bodde där. Han gifte sig med en moster till min mamma och de bodde där.Kul att få se de gamla bilderna.

  2. När jag gick i folkskolan (Centralskolan) fick vi ett par nya klasskamrater. Den ene hette Gunnar och var, som jag minns det, från Snatra. Är han en släkting till Dig? Han borde vara född 1942. Den andre hette Åke Gustavsson och var från Närstad. Jag minns mycket väl hur de såg ut, men jag har tappat Gunnars efternamn, men tror att det var ett -son-namn. Stora eller Lilla Snatra har jag dock inte den ringaste aning om.

    1. Hej Bo! Ja, på långt håll är han det. Han var min gammelmorfars brors barn och hette Johansson i efternamn.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *