En kunnig skogsarbetare och hedersman

En ovanligt sträng vinter

Snön har fallit hela december och tvingat alla och envar att gå upp tidigare än vanligt för att skotta. För boende i samhället är ansvarsområdet tack och lov begränsat till den egna uppfarten eller, om man så nöjer sig, en smal gång till brevlådan. När man huttrande återvänder till värmen och det nybryggda kaffet i köket skänker man kanske en ödmjuk tanke till boende på landet som har att befria långa, privata vägar från snömassan.

Med januari månads inträde har snöfallet till mångens lättnad upphört. Men knappt har man hunnit andas ut innan naturen bjuder upp till ny dans, denna gång med en iskall kavaljer. Snart är landskapet insvept i en förlamande kyla. Minus 30 grader. Omänskligt kallt, muttrar de som vågar sig ut. Näshåren och ögonfransarna fryser till is när man skyndsamt tar sig till garaget. Det biter hårt i kinderna och man upptäcker att de nya vinterfodrade vantarna inte förmår hålla kölden borta ens den korta sträckan.

Alltid i tid oavsett väderlek

Det är tidig morgon och än dröjer det timmar innan solen går upp. Den vita snön förmår endast sparsamt lysa upp det kompakta mörker som råder i skogen. Det är tyst och stilla, som om kylan får naturen att hålla andan. Men så hörs ett ljud. Ett lågt puttrande motorljud som sakta närmar sig. När det kommer närmare ackompanjeras motorljudet av ett annat ljud. I minus 30 grader kommer han åkande på sin moped, glatt visslande. På ryggen har han sin tunga, gröna ryggsäck som rymmer allt från verktyg om motorsågen behöver repareras till plåster, en albylask med tändstickor och mat för dagen. När hans arbetskamrater på grund av den stränga kylan dyker upp senare än vanligt och stannar i boden tills solen har lyckats skänka en smula värme har han arbetat i många timmar. På slaget sju greppar han sin motorsåg och går ut i skogen. Oavsett väderlek är Gösta Friström alltid i tid. I ur och skur, i kyla och meterdjup snö, oavsett avstånd – man kan alltid lita på att han kommer puttrande på sin moped. För något körkort har han inte. För att kunna ta det hade han ju varit tvungen att vara borta från arbetet några dagar och för Gösta är det otänkbart. Att utebli från arbetet är helt uteslutet.

Ett unikum

De andra har sedan länge slutat förvåna sig över Gösta, eller Friström som de kallar honom. Han är ett unikum, ensam i sitt slag. En mer arbetsam, plikttrogen, lojal och kunnig person står inte att finna. Han väjer sig inte för något och tar inga genvägar. En riktig slitvarg som undantagslöst erbjuder sig att ta de besvärligaste och tuffaste uppgifterna själv. Men nog kan de tycka att han kunde ta bättre hand om sig. Att han arbetar trots influensa och till och med lunginflammation och sårfeber förvånar ingen. Men att han fortsatte arbeta den gången han hade fått en spännbjörn om benet som hade slagit upp fula hål som behövde sys kan man inte sluta prata om. I tysthet hade Gösta fiskat upp ett bandage från sin ryggsäck, lindat om benet och fortsatt arbeta. Eller den gången han hade kommit i vägen för ett jordgetingbo och skogvaktare Gustafsson inte hade kunnat förmå honom att åka hem trots de närmare tjugo getingsticken. Efter mycken övertalning hade han till slut gått med på att hugga ved vid skogvaktarbostället där han kunde hållas under uppsikt. Historierna om Göstas envishet är många, men ett är detsamma: han vill inte spela hjälte eller vara en hårding, nej han vill helt enkelt inte orsaka problem eller vara till besvär. När han blev äldre och inte längre förmådde hålla högst tempo var han den siste att erkänna det. Men när han såg att han inte hade hunnit med lika mycket som sina yngre kollegor arbetade han under rasterna för att inte försämra lagackordet.

Gösta som nummer två från vänster med den gröna ryggsäcken bredvid sig.

Stor kunskap om skog och natur

Gösta tvekade inte att utsätta sin kropp för stora prövningar, men stormen Gudrun år 2005 blev en för svår utmaning. Gösta var då 63 år och hade redan problem med en utsliten arm. Efter stormen kom kylan och med minus femton grader blev det betydligt svårare att rubba träden som låg på marken. Gösta slet så hårt att en kota i ryggraden försköts och skapade ryggproblem. Och som det inte var nog med det, mellan de ihoptryckta kotorna kom nerver i kläm och orsakade tillfällig ansiktsförlamning. Två år senare gick han i pension. Då hade han arbetat i Baroniets skogar i 48 år och med Baroniet som arbetsgivare fram till år 2003.

Gösta var en man med stor kunskap om skogen och naturen. Han fungerade i det närmaste som ett levande uppslagsverk när hans arbetskamrater undrade över något. Och det han inte visste direkt tog han reda på.

”Jag minns”, berättar arbetskamraten Tord Lindkvist, ”när vi gick i skogen och såg en växt som såg ut som en grön liljekonvalj. Ingen av oss visste vad blomman hette, men dagen därpå visste Friström besked. Det var en grönpyrola.”

”Han var helt klart den duktigaste skogsman jag har träffat”, berättar Tony Andreasson. ”Han var helt outstanding och hade lätt kunnat bli jägmästare, om han hade velat det.”

Gösta och Tony i samtal hemma hos Gösta hösten 2015.

Hårt dubbelarbete

Man kan verkligen häpna över Göstas arbetsinsats i skogen. Och då ska man veta att det utgjorde hälften av hans dagliga arbete. Hemma i bersboskogarna väntade det egna torpet, djuren och cirka tjugo hektar skog. Varje dag, till och med efter pension, steg han upp omkring fyra på morgonen. När han kom ner till köket en vintermorgon kunde termometern visa på sex grader. Torpet där Gösta vuxit upp och bott hela sitt liv utrustades på 50-talet med element, men dessa hade han valt att ta bort. Det räckte gott att elda med ved i kaminen och det var det första han gjorde kyliga morgnar. Sedan hoppade han i stövlarna för att besöka utedasset. Tillbaka i köket hann han med en kopp te och en bulle innan det var dags att utfodra djuren. Det tog ungefär en timme. Hade det snöat måste han dessutom hinna med att ploga vägen innan han for till arbetet. När han kom hem på kvällen var torpet återigen kylslaget och korna, grisarna, hönsen och hästen väntade på att tas om hand.

Tidigare, när hans far Henning fortfarande levde stod middagen och väntade på bordet när arbetsdagen var till ända. Men nu måste han själv tillreda sina måltider. Med noggranna rutiner såg han till att lagad mat stod på bordet varje kväll.

”Han hade på sekunden räknat ut hur lång tid det tog att koka potatis till middagen. Han lade två vedträn i spisen och gick sedan ut till djuren. När han kom in igen var potatisen färdig.”

Gösta hos sina djur hösten 2015

Ringde sin syster två gånger om dagen

Gösta var alltid extremt noga med tider, inte bara när det gällde arbetet och matlagningen. Han gick upp bestämda tider, visste hur lång tid hans uppgifter skulle ta och ringde sin syster Gun samma tid två gånger om dagen.

”Eftersom han levde ensam och skötte djur och maskiner där saker kunde hända hade vi kommit överens om att han skulle ringa klockan sju på morgonen och klockan sex på kvällen. Man kunde ställa klockan efter Gösta och ringde han inte på klockslaget blev vi oroliga.”

På ledig tid under helger och semestrar arbetade Gösta först och främst i den egna skogen, som sköttes så noggrant att den liknade en nationalpark. Om vänner och bekanta behövde en hjälpande hand ställde han alltid upp. Söndagar betraktade han som vilodag i den bemärkelsen att inga störande motorer fick dras igång. Istället ägnade han dessa dagar till att hugga ved, sköta om trädgården, städa, plockade bär och svamp. Någon gång på sommaren tog han gärna en cykeltur till Kisa värdshus för att äta.

Och om kvällarna när program som ”Bonde söker fru”, ”Stjärnkuskarna”, ”Farmen” och ”Mandelmanns trädgårdar” visades satt han bänkad framför teven.

Och det var just Mandelmann Gösta hade tittat på den där kvällen i februari när han fick en stroke. Efter en tid på sjukhus avled han i maj 2017, 75 år gammal.

Nu hade världen förlorat en hedersman, en snäll och god människa rakt igenom.

Gösta våren 2017

Berättelsen bygger på intervju gjord med Gösta hösten 2015 samt intervjuer med hans syster Gun och hennes tre döttrar, arbetskamraterna och vännerna Lennart Ringdahl, Lars Rasch, Tord Lindkvist och Tony Andreasson.

 

Dela gärna det här inlägget

En reaktion på ”En kunnig skogsarbetare och hedersman

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *