En sockertopp till förste maj

Sedan sist – bok och podd
Att berätta historierna om Baroniet Adelswärds torp, gårdar och boställen här på bloggen och avsluta projektet med att skriva samman berättelserna samt tillföra berättelsen om Adelsnäs i boken ”Från Adelsnäs till Österby. Torp och hem inom Baroniet Adelswärd” har varit helt fantastiskt. Arbetsamt och fantastiskt. Bokens första upplaga sålde slut på nolltid, ja faktiskt i princip i samband med boksläppet på Åtvidabergs bibliotek den 14 december. Tänka sig att boken blev en något av årets julklapp i Åtvidaberg. Det kan finnas ett fåtal böcker från den andra upplagan kvar på ICA Getingens förbutik i Åtvidaberg.

 

Gensvaret på boken har varit enorm och jag vill passa på att tacka alla för det! Jag känner stor tacksamhet och glädje att möta så många som sagt så vänliga saker om boken.

Efter texterna om torpen har det inte funnits tid att skriva på bloggen – tyvärr. Jag tycker ju om att skriva.  Jag har lagt all min tid på att sända podd tillsammans med Roy Andersson. I över ett års tid har vi, en gång i månaden, släppt ett avsnitt av ”Åtvidaberg i backspegeln” och det är galet roligt. Även gensvaret på podden har varit otroligt. Och vi har med den nya kanalen även haft förmånen att möta såväl gammal publik (alla ni som brukar komma på Roys och mina föredrag och läsa det vi skriver) och ny publik. Tack alla för era kommentarer, frågor och önskemål! Fortsätt höra av er, det är så värdefull! Vi kommer att fortsätta sända podd så länge vi kan finansiera det med hjälp av bidrag från stiftelser, företag och privatpersoner. För ämnen råder det ingen brist på! På tisdag spelar vi det 17:e avsnittet och testar då för andra gången att kuska ut och besöka de ställen vi talar om. Det ger lite mer nerv och är kul. Dock fick vi inte till ljudet så bra förra gången (avsnitt 8 – ”Över stock och sten”) så nu förser vi vår lilla inspelningsmanick med strumpa, sätter oss i lä och ser till att få det riktigt bra. Som vanligt har vi lagt ner en massa tid på forskning, manus och förberedelse så det är som alltid härligt när det är dags att spela in igen. Om du inte har lyssnat på podden så hittar du den där poddar finns, på spotify och via länk på www.brukskultur.se. Och det fina i kråksången är ju att man inte behöver ha bråttom – avsnitten ligger kvar och väntar på dig tills du har tid.

Vandring i skogen

Coronatider – en galen och rörig tid och Roy och jag är extra glada att vi ändå kan ses och göra podden som vi dessutom vet är ett extra välkommet inslag i flera människors liv just nu. Varför inte passa på att  besöka en del av de platser vi talar om? För visst är det härligt att vi kan gå ut och njuta av naturen och allt den har att erbjuda? Jag själv är särskilt förtjust i skog och jag springer eller går flera gånger i veckan i några av våra närliggande skogar. Och även om man har varit i samma skog tusen gånger så upptäcker man ofta något nytt. Inte minst om man tar en ny stig.

Sockertoppen

Jag är ofta i Hallaholm och på senaste tid har jag glatt mig åt de nya lederna som Mountainbike-klubben gör. Rosa markeringar. Så idag tog vi oss för att starta vid Sockertoppen och inte vid Fågelbergsgatan som vi brukar göra.

 

Jag har aldrig stått på själva Sockertoppen! Jisses, vilken utsikt. Och vilken bra träning att gå uppför den backen!

Mats hängde mycket i Sockertoppen när AK Pisten höll till där och han kunde visa var den gamla skidbacken fanns, var man gick av liften och var han ramlade och bröt benet! 🙂 Bilden ovan är faktiskt den gamla backen!

Vill ni veta mer om Sockertoppen och om AK pisten så lyssna på poddavsnitt 4! Inte minst överraskande är Roys avslöjande vad han en gång gjorde på ett lastbilsflak vid Sockertoppen.

Hallaholm

Jag vet inte hur det är med er, men för mig är torpen som står i Hallaholm en naturlig del av området och jag har egentligen aldrig tänkt på att det faktiskt har bott människor i dem. Men det har det! Förstås.

De sista permanentboende flyttade ut ur torpen år 1950 och hade då bott där i ca 15 år. De hette Olof och Sara Svensson och hade sönerna Thore, Tage och Åke. Thore, den äldsta av sönerna, är idag över 90 år och jag har, långt före Corona, besökt honom och han har berättat för mig om hur det var att bo i Hallaholm.

Thore berättade att det var mer öde där än det är idag. Några enstaka hus men mestadels skog, gärden, hagar och åkermark. Nedan ser ni Långbrottsgatan i början av 1900-talet fotograferat av Thorin.

Och alla vet väl att i Hallaholm huserar Svarta damen och att här finns ett mystiskt Flaggstångsberg? Och varför heter det Hallaholm?  Lyssna på avsnitt 14 om du vill veta mer. Nedan ser du Alrik Agerbos bild på midsommarfirande i Hallaholm 1953.

Flygkraschen vid Glypen

Jag längtar efter att få hålla föredrag igen. Jag skulle ha hållit ett par under våren – om bankrånet i Linköping 1854, om den olyckliga Anna Charlotta Hulter och om Västgötehålet – men de blev inställda. Men nu har jag ju tid att förbereda nya berättelser. Och jag har en verkligt spännande en på lut som jag hoppas få berätta för många i höst.

Dela gärna det här inlägget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *