En stolt åtvidabergare nationaldagstalar år 2016

Det är september 1923 och Gerhard Johansson skyndar genom skogen i Mormorsgruvan. Hela sitt har han arbetat som skogsarbetare för baroniet och varit plikttrogen och lojal. Men nu lämnar han sitt arbete långt innan arbetsdagen är slut. Han har fått ett bud att han måste komma hem till sitt hem Snatra som ligger där i skogarna mot Mormorsgruvan så snart som möjligt. I Snatra har han, liksom sin far och farfar bott i hela sina liv. Där har de fötts och vuxit upp.

På vägen passerar han stora Snatra där hans far Albin och mor Alma bor. Han kastar en blick mot köksfönstret. Han minns när han var liten pojke och gamla farmor Anna satt där. Farmor som blev över 90 år hade haft svag syn sedan hon var liten flicka och när hon blev gammal var hon helt blind. Hon brukade sitt där vid köksfönstret och oseende titta ut. Gerhard brukade vinka fast han visste att hon inget såg. Hade han inga sysslor att uträtta slog han sig gärna ner vid köksbordet för att höra Anna berätta sina historier och om gruvdriften när den var igång vid Närstad gruvfält och Malmviksgruvan, om gruvarbetarna som levde hela sina liv i mörker och fara, om Mormorsgruvan som med sina 400 meter var den djupaste gruvan av dem alla. Allra mest tyckte han om att höra henne berätta om gruvfrun eller gruvmaja som väsendet också kallades. Hon var syster med skogsfrun och lika nyckfull. I ena stunden hjälpte hon gruvarbetarna att hitta koppar, i nästa stund lurade hon ner dem långt nere i djupet av gruvan och lämnade dem att vilsna irra omkring tills de utmattade dog. Med sina knackningar brukade hon förebåda ras i gruvan.

Gerhard släpper tankarna på farmor Anna och gruvmaja. Han är på väg hem till lilla Snatra, till sin fru Elsa som väntar deras första barn. Elsa som arbetade som piga vid Nedre Holm när han träffade henne, Elsa som har ett barn sedan tidigare som bor hos sin mormor i Korshult. Den 8 september 1923 föds så deras dotter och hon får namnet Gunvor.

Gunvor var min mormor och hon betydde mycket för mig. Mormor som arbetade på Facit och mormor som bodde i lägenheten ovanför oss på Sunnebotorget. Ett Sunnebotorg som då sjöd av liv  med Tobak, OA-Livs, Favör och Konsum. På mormors balkong på tredje våningen satt jag och mina kompisar och fikade och försökte pricka bilhandlarens blanka biltak med mormors jordgubbssaft. Mormor som brukade följa med oss ut till Örn för att bada och fika och mormor som tog med mig på cykeltur genom Håckla, förbi nya kyrkogården till gammelmormor och gammelmorfar som då hade flyttat till Korshult.

Så varför berättar jag den här historien idag? På Sveriges nationaldag. Jo, för att min mormor, min gammelmorfar och det jag lärt om min släkt i Snatra är grunden till min kärlek för Åtvidaberg och i mitt nationaldagstal vill jag hylla min hemort. På de gator vi går på idag har generationer före oss gått. Här har de levt och verkat. Här utspelade sig deras vardagsliv precis som vårt idag. Här har de mött kärlek, vänskap, sorg och hopp i ett Sverige som såg annorlunda ut än idag och i ett Åtvidaberg som åtminstone delvis såg annorlunda ut. Men det var Åtvidaberg.

brunos kort

Foto: Bruno Thornberg

För mig är inte Åtvidaberg bara de personer som bor här idag och de platser och byggnader vi har omkring oss nu. För mig är Åtvidaberg de och det som har funnits. Bandet tillbaka är viktigt och för det bär vi ett ansvar. Ett ansvar att minnas, att förvalta, att bygga vidare och att älska.

Jag tycker om vår lokala historia, jag tycker om att berätta om de människor som en gång levt här. Inte bara om min mormor och gammelmorfar utan om alla. Alla har de en historia att berätta även om den inte behöver vara så dramatisk som Sigrid Rudelius som bodde i Parkvillan på Sjukhusgatan eller Anna Charlotta Hulter som bodde i gamla Värdshuset vid Gamla torget eller Sofia Lovisa Augusta Åberg som tjänade som piga i Storkestorp. Om dessa personer och om platser och byggnader kan ni läsa om på min blogg som heter ”Stort och smått”.

Till bloggen har jag även en facebooksida som heter ”Stort, smått och lite däremellan” med fokus på Åtvid förr och nu. Där lägger jag ut foton på Åtvid som vår första fotograf Augusta Zetterling tagit och bilder av Johan Thorin, Alrik Agerbo och Arne Flink. Dessa foton möts alltid av ett stort gensvar. Men jag lägger även ut små filmer och foton från Åtvid nu. Nuet är också viktigt. Och jag gör det under parollen eller hashtaggen #stoltåtvidabergare och #viäråtvid.

Det är nämligen det som är mission. Vi kan klaga över att det inget händer, att våra folkvalda politiker fattar korkade beslut, att ungdomarna får driva omkring utan fritidsgård och simhall. Och, missförstå mig rätt, vi SKA säga ifrån, vi ska strida för ett bättre samhälle för oss, våra barn och de generationer som komma skall. Det är vår demokratiska rättighet och skyldighet. Och jag tänker vara först på plats om en byggnad som jag håller kär riskerar att rivas! Det är när man sitter hemma och klagar och man förmedlar till alla som vill, och inte vill, höra och inte minst sina barn. Det är när klagandet och gnället blir ens livsluft som jag reagerar.

Är man vuxen och någorlunda driven så kan man ju faktiskt ta sig i kragen och göra något åt det. Och man glömmer dessutom så lätt vad man har. Jag har t ex en son som spelar golf och han har två minuters cykelväg till golfbanan. Säg den storstadsbo som har det. Min dotter har ett stort teater- och musikintresse och har hittat sitt sammanhang i teater Traska, liksom jag själv. Och vi bor 3 mil från Sveriges femte största stad. Det är inte illa!

Det är här vi bor – låt oss vara stolta över det och tala väl om vårt Åtvid. Och de flesta jag möter via min blogg och facebooksida är faktiskt det. Stolta. Det kan jag se på alla gillanden och kommentarer. Kommentarer som kommer från personer som vuxit upp här eller som flyttat härifrån och som frikostigt delar med sig av sina minnen. Och från personer som är nyinflyttade och uppskattar att få veta mer om orten de nu bor på. Att lägga ut en bild från igår och idag och mötas av kommentarer som: där bodde jag på 50-talet, eller där bodde tant Märta och farbror Kalle som jag hälsade på och tyckte så mycket om, eller längre ned på gatan låg en blomsteraffär och innehavaren brukade krusa papper och slå in krukan med. Jag minns hur gott det doftade. Och när gamla barndomsvänner stöter på varandra igen. ”Är det du som bodde där, kommer du ihåg mig?” Det är magiskt. Det är samhörighet när det som är som bäst.

Vi är Åtvid, vi som har vuxit upp här, vi som har flyttat härifrån och de som flyttat hit. Tillsammans utgör vi bandet med de som en gång bott här. Glöm inte det. Sträck på er och var de stolta åtvidabergare som vår ort förtjänar.

brunos kort 2

Foto: Bruno Thornberg

 

Dela gärna det här inlägget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *