En vanlig j…a ek

”- En vanlig jävla ek, sade pojken till trädet. Knappt femton meter hög, det är inte mycket att vara mallig för. – Och inte är du hundratusen år heller. – Knappt hundra, sade han och tänkte på sin farmor, som var nära nittio och bara en vanlig gnällig käring.

Namngivet, uppmätt och jämfört fjärmade sig trädet från pojken. Men än kunde han höra hur det sjöng i den stora kronan, vemodigt och förebrående. Då tog han till våld och dängde den runda stenen, som han sparat så länge i byxfickan, rakt in i stammen.

– Där fick du så du teg, sade han.

I det ögonblicket tystnade det stora trädet och pojken som visste att något väsentligt hade skett, svalde klumpen i halsen och kändes inte vid sorgen. Det var den dagen han tog avsked från sin barndom. Han gjorde det i en bestämd stund och på en bestämd plats och därför skulle han alltid minnas det. I många år skulle han grubbla över vad det var som han avstått från den här dagen långt borta i barndomen. Vid tjugo skulle han få en aning om det och sedan skulle han tillbringa livet med att försöka återerövra det.” (”Simon och ekarna” av Marianne Fredriksson).

Visst är det vackert? Jag blir alltid så berörd av den berättelsen. Vi pratar ofta om den magiska barndomen. Att saker och ting är besjälade för barnen. Att de ser saker som vi inte vuxna inte ser. Befinner sig en annan dimension. En dimension eller en värld som är förtrollad och onåbar för vuxna. Gränsen mellan dikt och verklighet är inte skarp, om den nu överhuvudtaget finns. Vi vuxna betraktar barndomens värld som eftersträvansvärd och många försöker hitta tillbaka till barnet i sig. Återuppleva det oförstörda, förtrollade och goda. Vi ser barn som äkta och genuina. Oförstörda.

IMG_0698

Jag tror absolut att barndomen och upplevelsen av världen som barn är särskild. Men går kontakten med det förtrollade förlorat eller blir vi helt enkelt alltför rationella, praktiska, tidspressade och tråkiga som vuxna? När det sedan har gått förlorat så minns man kanske fragment, får förnimmelser, men framför allt är man väldigt nostalgisk. Och man vill ha det där goda tillbaka. Man sörjer dess försvinnande. Jag också. Världen var ju helt klart roligare och mer spännande då.

lake district

Därför tycker jag att det vår inställning till det fenomen som eventuellt inträffar senare i livet är märklig. Typ runt 40-årsåldern händer det något för en del av oss. Helt plötsligt ser man världen igen. Faktiskt en förtrollad sådan. Man ser bladen på träden, lutar sig saligt över dem och blir tårögd när man betraktar de utsökta bladnerverna. Man lyssnar till fåglarna och njuter av den vackra sången. På bilresan tvingar man sina barn titta ut på de bedårande fälten med lin och raps och på den vackra solnedgången. Man tittar på knopparna som kämpar sig upp genom jorden och blir hänförd över att de klarade det i år igen. Man känner sig tacksam, vördnadsfull och nästintill religiös. Tacksam för allt det vackra som man nu äger förmågan att se, vördnadsfull över hur allt är ordnat och religiös inför det faktum att det inte kan vara en slump.

solnedgång

Man upplever allt så starkt att det värker i hjärtat, men, och här kommer det jag tycker är märkligt, man urskuldar sig omedelbart: ”Det är väl åldern. Jag håller på att bli gammal”.

höstträd

Jag vet inte hur många gånger jag har hört det och faktiskt både tänkt och sagt det själv. Varför då? För att det är fånigt och patetiskt att bry sig om bladen, knopparna och fåglarna? För att det betyder att man inte lever det coola liv man levde när man var i 20- och 30-årsåldern? Klart man inte gör, man är ju 40! Det coola ungdomslivet är över. Eller betyder det att man inte har något annat vettigt för sig när man har tid med sådant nonsens? Men det är tydligen helt okej att längta tillbaka till den rosakantade barndomen? Äh, mindre nostalgi, tycker jag, och tid att gå ut och prata med träden!

lake district_2

Följ gärna bloggen via dess facebooksida

Dela gärna det här inlägget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *