Er Tillgivne och hängivne älskare av Åtvids fagra Köping

För mindre än en månad sedan visste jag inte ens om att det hade existerat. Nu känns det lite som om jag har väckt ett gammalt husspöke till liv. So what, kan man tycka och det är det kanske flera av er som gör. Herregud, ett gammalt hus. Vem bryr sig? Det har inte funnits på 47 år. Varför börja gnissla om det nu? Jo, för det var ett fint gammalt hus, även om jag inte för en stund tvivlar på att det var i stort renoveringsbehov. Jag liksom snubblade över huset, eller snarare ett foto på det, och förstod när jag lade ut det på facebook att det också var ett kärt gammalt hus. Även om vi inte kan få det tillbaka så vill jag gnissla. Faktiskt. Varför fick inte huset, som det inte var något egentligt fel på, finnas kvar?

Det är kanske oresonligt, det är kanske barnsligt, men jag blir uppriktigt ledsen över att andra har bestämt att jag aldrig ska få se gamla Kasern. Men jag är också medveten om att man hade ett annat synsätt vad gäller gamla byggnader då som markant skiljer sig från dagens. Det låg, har det berättats för mig, i dåtidens anda att rensa rent för att bygga nytt. Det var nya tider som gällde. Domushuset byggdes och man var mäkta stolt över det. Och vad skulle man göra av gamla hus, mer eller mindre medfarna och i behov av ett rejält ansiktslyft? Som Kasern, Villan och röda ladan? Alla dessa hus var rivningshotade.  Tänk om man hade rivit Villan? Hua, det hade varit oförlåtligt. Idag upplever jag att man på ett helt annat sätt vill bevara och hitta nya användningsområden för det gamla. Att bygga ett Kulturcentrum i de gamla industrilokalerna vid Gamla torget är ett exempel på det.

Men, förutom att det i sig är en spännande historia som jag inte tror att så många känner till, så kanske vi kan lära oss något av den och inte minst känna glädje över allt vi har. För till syvende och sist är det så jag vill att det ska vara. Jag vill sprida stolthet, inte stimulera gnällandet. Men, om någon byggnad är fara å färde och som vi kan se att vi har användning för, så hoppas jag själv visa samma civilkurage som en gång Gösta, Erik, Carl och säkert många fler med dem.

För att kunna skriva Kasernens historia del två som jag utlovade i ett tidigare inlägg så har jag dels pratat med människor som äger kunskap om tiden och byggnaden och jag har varit i kontakt med en person som satt i en av nämnderna när det begav sig och dels har jag tagit del av de offentliga handlingar rörande Kasernen som kommunen förvarar i sitt arkiv.

Kommer ni ihåg förra inlägget (du kan läsa det här om du vill)? Det började som sagt med KAsern_1968ett foto och en uppsjö av kommentarer på facebook. Det var som att se ett svartvitt foto sakta återfå sin färg. Jag fick veta vilka som hade bott i husets sex lägenheter, vad de arbetade med och lite om deras vardagsliv. Dessutom hittade jag en artikel av Gösta Adelswärd publicerad i Corren i slutet av år 1967. Han påtalade bland annat hur fint den och den nybyggda Alléskolan kompletterade varandra och avslutade med orden:

”Man få väl anta att köpingens kulturmedvetna styresmän nu tar väl hand om också denna byggnad som med lämplig inredning inte endast estetiskt skulle kunna bli ett komplement till Alléskolan.”

Bara några månader senare revs huset och jag stod som ett levande frågetecken. Vad hände?

Den 2 april 1967 får Kommunalnämnden ett brev. Det är från köpmannen Erik Sågvall, som jag förstår förestod gamla Rooths bod vid Gamla torget, och han är mäkta upprörd. Via ortspressen har han blivit varse planerna angående Kasernen.

”Det var som att få en kniv i bröstet, den enda trösten var att A.U (Kommunalnämndens arbetsutskott) ej var enig i sitt beslut. Glädjande nog tycks det finnas ledamöter i A.U., som har förståelse för, att Köpingen måste vara rädd om de kulturvärden, som finnes kvar i vårt gamla anrika Åtvid … Mycket har försvunnit under årens lopp, mycket som nog många av Köpingens infödda saknar. Man märker det inte förrän det är borta, och då är det med vemod som man tänker på, vad som borde varit kvar.”

Erik ger förslag på hur huset kan användas i framtiden och fortsätter:

Herrar Ledamöter av Kommunalnämnden: Fatta inget förhastat beslut om Kasärns rivning … kosta på de förbättringar som behöver göras, jag tror att Köpingen har råd därmed.”

kasern_1968_2Dagen efter, den 3 april, samlas ledamöterna i Kommunalnämnden till ett sent möte i kommunalhuset. Det är svårt att utröna den egentliga anledningen till huset skulle rivas.  Man hänvisar till att området ska iordningsställas och för att bland annat bygga parkeringsplatser. Och man föreslår att man ska ta in anbud på rivning av uthusen och Kasernen.

En ledamot reserverar sig mot förslaget. Spännande nog heter den ledamoten Carl Sågvall och är, så vitt jag förstår, bror till upprörda brevskrivaren och köpmannen Erik Sågvall. Åtvid var och är litet på gott och ont. Det här kan inte ha varit helt okomplicerat.

Frågan om rivning bordläggs och man beslutar att ge byggnadsinspektör Lars Persson i uppdrag att undersöka hur Kasernen skulle kunna användas och vilka renoveringskostnaderna skulle bli. Knappt två månader senare återkommer Persson. Att göra om huset till moderna lägenheter skulle bli för dyrt. Istället föreslår Persson att man etappvis gör en mindre, men fortfarande omfattande, renovering och sedan använder huset ”till olika ändamål”. Han tycker att man bör bordlägga frågan om rivning i avvaktan på inventeringen av ”köpingens äldre fastighetsbestånd.” (wow – den måste jag ta del av!)

Under tiden som ingenjör Persson undersöker och räknar inkommer ytterligare ett brev till Kommunalnämnden. Ledaren för amatörstudiecirklarna letar lokal för ungdomsteatern och undrar om Kasernen skulle kunna komma ifråga?

”De händiga och mycket arbetsvilliga ’teaterungdomarna’ skulle gärna medverka till att göra lokalen lämplig och trivsam.”

Några dagar senare, 5 juni på eftermiddagen, sammanträder Kommunalnämndens arbetsutskott, beaktar Perssons förslag och refererar de två inkomna breven. Ledamöterna är överens om Kasernen inte kan vara kvar på sin nuvarande plats. Men det framgår inte varför. Dock har jag fått veta att man inte såg positivt på att ha ett hus så nära Alléskolan och framför allt inte ett bostadshus. Man bestämmer sig för att ge Byggnadskontoret och Fritidsnämnden i uppdrag att se om Kasernen kan användas som fritidslokal och vad det skulle kosta att flytta, renovera och därefter underhålla byggnaden.

Fritidsnämnden vill dock inte ta i frågan med hänvisning till två pågående utredningar som tittar just på frågan om föreningarna och deras lokalbehov.

Den 7 augusti sammanträder Kommunalnämnden igen. Nu har man undersökt vad det skulle kosta att bränna ned huset och också inhämtat brandchefens synpunkter. En brand skulle kunna skada träden som finns i Kaserns närhet.  Därför föreslår man Kommunalfullmäktige att riva uthusen och kasern.

Den 8 augusti kommer Kommunalfullmäktiges svar. De återremitterar ärendet. De nöjer sig inte med Fritidsnämndens svar utan vill ha svar på frågan om Kasern kan användas som fritidslokal och de vill veta vad det skulle kosta och flytta Kasern. Bra Kommunfullmäktige, säger jag! Under hösten 1967 verkställer Fritidsnämnden utredningen. Och det är förmodligen i den här vevan som Gösta Adelswärds artikel publiceras i Corren. Än finns det hopp. Utredningen kommer fram till att det inte finns behov av ytterligare fritidslokaler i centrum.

Den 14 mars 1968 sammanträder Kommunalfullmäktige och rivningen är ett faktum. kasern börjar rivas_1968Virket från rivningen skulle erbjudas Valla fritidsområde, Linköping. Den 24 april 1968 anhåller Kommunalnämnden Åtvidabergs byggnadsnämnd om tillstånd till rivning och den 2 maj beviljas tillstånd.

Så gick det till och nu vet vi. Förutom att det är allmänt var en tid när mycket revs för att ge plats åt det nya så berättade en person som var verksam den här tiden för mig att en del byggnader i Åtvidaberg förknippades med en hård och besvärlig tid och att man av den anledningen faktiskt ville bli av med dem. Så kan det ju ha varit. Men den uppfattningen delades uppenbarligen inte av alla.

Vi avslutar med Erik Sågvalls ord:

”NU HERRAR LEDAMÖTER AV KOMMUNALNÄMNDEN, hoppas jag varmt och innerligt, att Ni noga och väl tänker Er för, innan Ni fattar beslutet om den gamla Kasärns öde. Låt den till alla gamla Åtvidsbors glädje stå kvar, kosta den en make upp … Jag kan försäkra Eder alla om, att jag inte är ensam om mina tankegångar… Till sist en lite tankeställare: Man vet vad man har, men man vet inte vad en får… Högaktningsfullt. Er Tillgivne och hängivne älskare av Åtvids fagra Köping. Erik Sågvall”

Foton: Alrik Agerbo, 1968 (inför rivning)

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

17 reaktioner på ”Er Tillgivne och hängivne älskare av Åtvids fagra Köping

  1. Herregud vilket arbete du lagt ner, för att bringa lite klarhet i eländet om rivningen.Men jag tror att Åtvidaberg’s borna uppskattar det. Vanligt folk har ju aldrig blivit tillfrågade. Helt plötsligt står man inför fakta, och förstår ingenting av vad som skett. Roligt att höra att Sågvall gjorde vad han kunde. Han är säkert nöjd om han ser att hans lilla affär finns kvar till eftervärlden i alla fall. Bra Jobbat!

  2. Tack snälla Camilla!Läser med stort intresse vad du lyckats få fram.Jag vill gärna följa dina vidare utredningar vad det nu månde bli./Inger

  3. All heder till Erik och Calle Sågvall, liksom Gösta Adelswärd i deras ambition att bevara ”Kasern”. Jag hade flyttat från Åtvid när rivningen skedde, men visst är det tragiskt. Jag har en känsla av att ”Kasern” var i dåligt skick, men kulturvärdet idag skulle vara högt.

    När man numera kommer till Åtvid på riksvägen och en av de första blickarna fångas av Konsumhuset och dess baksida blir man lätt deprimerad. Visst minns jag också hur fin Järnvägsgatan var på den tiden.

    Man må hoppas att man gör allt för att bevara den lilla Verksgatan (?) och dess fina byggnader vid torget bakom ”Rootha-bo’n”.

  4. bra gjort! Tyvärr verkar de ledande i kommunen numera följa samma koncept. Tänker framförallt på Långbrottsskolan.

  5. Jag växte upp på Kvarngatan 4 i Åtvidaberg, idag bor jag i Småland men besöker ofta Åtvidaberg.

    Minns när gick upp till Kasern och hälsade på hos Theodor och Tora Ågren som bodde där då. Det var på den tiden när damerna hade symöte hos varandra. Förresten så kanske det fortfarande finns symöten. Men jag har sparat en hel del gamla kort och bl.a från när min mormors mor Elin Landberg och Tora Ågren mfl. hade symöte.

    Jag är en bloggande släktforskare med rötterna i Åtvidaberg som själv har skrivit en hel del berättelser från Åtvid i min blogg. Den 26 februari ska jag föreläsa i Forskarstugan i Gamla Linköping för medlemmar och andra intresserade i föreningen DIS-Filbyter.

  6. Underbart! Stort jobb Camilla! Håller med dig. Visst blir man ledsen när de gamla fina husen är rivna och borta.

  7. Så ledsen man blir när man läser om hur det gick till! Likväl undrar jag förstås, varför skrev inte tidningarna om detta? Varför blev det inga stormande reaktioner från befolkningen? Numera är det ju, rätt ofta tycker jag, folkliga reaktioner som leder till massmedial uppmärksamhet och beslut kan inte smygas med på samma sätt. Kanske är det som det sas förknippat med så dåliga tider och omständigheter att man ”vill riva för att ge luft och ljus” ?! Det huset är i alla fall för mig förknippat med något positivt: min klasskamrat Ulla bodde där och jag var oerhört fascinerad av deras, som jag som barn uppfattade, gigantiska kök!

  8. Hej Camilla! Bra skrivet! Kasern är en granne som vi gärna skulle haft kvar. Ett härligt gammalt hus med intressant historia. Jag blev dock
    lite rädd när jag läste att man inte ville ha bostadshus Så nära Alléskolan… Tur för oss att Kuskvillan (vårt hus) fortfarande finns kvar…

  9. Googlade på bilder av vackra folkets hus. Tyckte att bilden av detta var intresant och fick läsa om dess öde. Det verkar som om Sverige under den tiden led av något sorts komplex över att man inte byggde nytt som i det sönderbombade Tyskland. Stadskärnor, vackra hus och kultur raserades för att ge plats åt grådaskiga fyrkantiga lådor runt ett lika fult Domusvaruhus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *