Ett hus för lek

Kommer ni ihåg lekar ni lekte som barn eller låtsasvärldar ni befann er i? När jag bodde i höghuset vid Sunnebotorget minns jag att vi, iförda träskor, hoppade hopprep och twist. Ettan vid anklarna, tvåan vid knävecken, trean under rumpan, fyran i midjan, femman vid axlarna och sexan vid halsen. Annelie imponerade alltid, iförd vita platåträskor klarade hon oftast hela vägen till sexan. Sida, sida, in, ut…

plattorna

På dessa plattor har det hoppats twist kan jag lova!

Vi lekte Land och Rike i gruset, sparkade boll och ”körde” Burken. I skogen bakom huset lekte vi Röda och vita rosen och Indianer och cowboys. Eller så smög vi bara på varandra eller på andra, till och med på de oerhört farliga pojkarna på Höjdvägen.

I höghuset hade vi en underbar miljö att leka i. Ett hus med sju våningar, källare med egen utgång och tvättstuga genom vilken man kunde ta sig genom huset och ut på andra sidan. Det gjorde en och annan tant (på 70-talet var det mycket ovanligt att män tvättade) vansinnig när vi för tionde gången kom rusande genom tvättstugan skrikandes och skrattandes. Råkade vi dessutom springa rakt in i tanten med den nytvättade tvätten så sprang vi inte där mer den dagen.

storastenen

Stora stenen

Och så kanske den bästa lekplatsen av de alla, stora stenen på baksidan inräknad, nämligen hissen! Den kunde vara upptagen av oss timmar i sträck (måste ju ha irriterat gamla och barnfamiljer till max) när vi lekte kurragömma. Det var lika delar hemskt och härligt när man jagad rusade in i hissen, panikslagen ryckte i hissdörren som envisades med att stanna upp i ett vakuumsug innan den äntligen, med en suck, åkte igen och man frenetisk tryckte på våningsknappen. Eller alla knappar. Jag kan känna adrenalinet rusa genom kroppen nu när jag minns hur rädd man var för att den som jagade skulle hinna slita upp hissdörren innan man kommit iväg och så jublet när den åkte precis i rätt sekund och man såg den jagande i hissfönstret. Och så gällde det att hinna trycka på ny knapp när man stannade på den valda våningen för där utanför stod troligen den jagande igen. Hissleken liksom andra lekar inne i trapphuset irriterade främst tanten på första våningen som då och nu öppnade sin dörr och skrek åt oss. Att hon blev så arg var också så där lika delar hemskt och härligt. Vi brukade ringa på hennes dörr eller kasta stenar på hennes fönster och snabbt springa därifrån. Hade vi tur blev hon arg och kom ut och skrek på oss. Stackars tant, måtte du ha förlåtit oss!

Källaren var ruskig. Här fanns en massa skräp i stora gallerförsedda burar och cyklar som kastade långa skuggor. Även om man snabbt tryckte på den röda lysknappen, som gjorde att lampan I taket tändes, när man kom ut ur hissen var här fortfarande skumt. Innan man visste ordet av slocknade lampan och man måste treva sig fram till lysknappen igen. När vi lekte kurragömma eller tafatt-lekar använde vi källaren som genomfart och då rusade vi så fort vi kunde genom källargången och det kändes alltid som man hade ett spöke eller en läskig gubbe efter sig. Att man sedan var tvungen att stanna till vid källardörren och öppna den sakta och ljudlöst för att inte bli upptäckt gjorde det inte mindre läskigt.

källaren

Källaringången

Några av oss lekte även rollekar. En mycket populär sådan var Emil i Lönneberga. Det låter kanske vansinnigt tråkigt. Vad kan man hitta på i den leken egentligen? Men jag minns hur man verkligen gick in i rollen, i mitt fall Emil, och att det var vansinnigt roligt. Ibland önskade jag förstås att jag fick spela Ida, men Emil passade mig utmärkt. Jag gick in så pass mycket i den här leken och var så kär i Emil att jag hittade på att jag om helgerna hälsade på dem i Lönneberga på riktigt. Filmerna hade ju spelats in inte så himla många år tidigare. Annelie och Kerstin trodde mig och frågade ofta hur det hade varit, vad Emil och Ida hade gjort, om jag träffat Alfred också. Och jooo, då, jag berättade och bredde på. Det värsta var nog att jag trodde på det själv också. Så gissa vilken chock det blev den dag Kerstin ilsket sa att hennes mamma hade sagt att jag hade hittat på alltihop.

Sedan mimade vi till ABBA förstås. Och jag fick alltid vara Anni-Frid eller kanske Björn, aldrig Agneta. Ibland lyssnade vi på låtar i hörlurar, sjöng med och spelade in på kassettband. Sedan tjöt vi av skratt när vi hörde hur det lät.

drama_camilla

Jag och Kerstin

På vintern var vi ute hela dagar och åkte pulka, miniskidor och skridskor. På den tiden spolade man planen nedanför Höghuset och satte upp sarg. Där tillbringade jag mycket tid på mina livsfarliga vita konståkningsskridskor. Attans vad man flög när man råkade sätta i taggarna av misstag. Vi ställde våra stövlar utanför sargen och vid ett tillfälle tog några pojkar mina stövlar och gömde dem. Med gråten i halsen gick jag hem på strumporna.

Vi flyttade från höghuset till Nygård när jag var 10 år. Där blev jag framför allt kompis med Sofia. Lekarna blev annorlunda, kanske för att jag blev äldre och/eller kanske för att jag kom till ny miljö. Sofia och jag spelade Monopol och Nya Finans i timmar och fick låna gamla stora plånböcker av hennes pappa att förvara sedlarna i. Hotan totan (havregryn och socker som stektes i mycket smör) introducerades i mitt liv i den här vevan. En angenäm upplevelse. Jag började baka sockerkakor, gärna med kakao i en del av smeten. Mamma hade en ställning till elvispen så att man slapp stå och hålla den tunga makapären. Dock lärde jag mig, den hårda vägen, att det inte var lämpligt att lämna den helt obevakad, inte ens en liten ynka minut för att gå på toaletten. Jag kan ännu erinra mig ljudet av ilsken visp slirande i bunken med en dubbel sats smet. Tänk så lätt en minut på toa kan skapa timmar av kökssanering med sockerkakssmet i varenda litet skrymsle inklusive i taket.

Vi ”körde” burken och lekte en del i skogen i Nygård också, men det blev aldrig på samma sätt som i Höghuset. Det är svårt att säga om det var annorlunda och tråkigare här eller kanske försent i barndomen. Det är i alla fall ett faktum att gräsmattorna, lekplatserna och skogen runt Trastgatan aldrig kom att tillhöra mig, de blev inte en del av mig. Jag fann aldrig den gemenskap jag hade haft i Höghuset, undantaget möjligen Sofia. Jag vantrivdes inte på något sätt, men när jag passerar gatorna idag känner jag absolut ingenting. Min barndoms magiska värld fanns i och runt Höghuset och jag är glad att jag har fått uppleva den.

Följ bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

3 reaktioner på ”Ett hus för lek

  1. Hittade denna länk på Facebook. Så kul att läsa allt det här. Antar att vi är ungefär lika gamla. Vilken härlig uppväxt vi hade. Precis så här var det. Karin

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *