Fjärsbo

Vi hör honom innan vi ser honom. Pinnar knäcks och hans trötta fötter sparkar iväg stenar och kottar som ligger i hans väg. Kläderna är till lika delar slitna och trasiga, stövlarna var inte hela första dagen han använde dem och nu hänger de knappt ihop, hans hår och långa skägg är tovigt och ovårdat. Hans höfter värker. Vem hade trott att kriget mest handlade om detta ändlösa marscherande? Något enstaka fältslag har han varit med om och det var inte angenämt vare sig under tiden det pågick eller efteråt. Men i huvudsak har de mest ägnat sig åt belägringar och stormningar. Utrustad med musköt eller pik har han med hjärtat i halsgropen utfört de order han tillgivits. Men nu är kriget äntligen slut. Snart är han hemma och ska så förbli. Han ser fram mot att träffa sönerna Zachris och Israel. Men sin hustru, hur känner han inför henne? Även han har hört ryktena som säger att Ingeborg haft umgänge med Nils Holstensson, legodrängen. Ryktet låter också säga att hon har fött en oäkting. Hur det förhåller sig kommer han snart bli varse, för nu ser Per äntligen gården.

Fjärsbo sett från infartsvägen år 1928. Foto: Johan E Thorin

Det krig som man senare kom att kalla trettioåriga kriget hade pågått i drygt tio år innan Sverige år 1630 sällade sig till de krigförande länderna. Tjugofemårige Per Hansson från Kättilstad socken tar värvning redan första året. Han blir fänrik vid Östgöta Infanteriregemente, fotfolket som det också kallades, och som betalning fick han rätt att bruka kronogården Fjärsbo.

Fjärsbo sett från sjön år 1928. Foto: Johan E Thorin

Två år efter Sveriges inträde i kriget stupar den svenske kungen Gustav II Adolf och hans blott sexåriga dotter Kristina blir drottning. I tjugotvå år regerar hon över stormakten Sverige innan hon abdikerar. Ytterligare två år senare, år 1658, avlider från fänrik Per Hansson. Enligt källor på nätet var dödsorsaken syfilis. Sonen Zachris åberopar inför tinget sin rätt att bruka Fjärsbo, vilket han ges rätt till. I slutet av 1700-talet kommer gården att höra till det adelswärdska fideikommisset.

Marken runt gården är omvittnat stenig och under generationer hade man slitit och samlat sten i stora rösen. Ryktet som säger att gården alltid bebotts av starka och arbetsamma människor stämmer otvivelaktigt. Armstyrka och envist tålamod har här varit av nöden. Och vilka har då, förutom Per, Ingeborg, Zachris och Israel, bott här? Till gården har det som mest hört tre hus och två ladugårdar. Det ena huset revs i mitten av 1900-talet och de två andra har under årens lopp både byggts till och gjorts mindre. I det större huset rymdes flera lägenheter. Antalet familjer som samtidigt och under årens lopp har bott vid gården är således många.

Under 1870- och 80-talen kommer tre familjer inflyttande. Det är Svenssons, Mattsons och Rothmans. Peter August Svensson står som brukare till en tredjedel av Fjärsbo. Av hans och hustrun Anna-Karins nio barn är det den näst äldsta sonen Johan som senare tar över. Denne Johan eller snarare hans barn har vi hört om i tidigare berättelser. De flyttade nämligen till torpet Stensätter år 1924. Kommer ni ihåg Sven och Erik som spelade hartsfiol hos disponenten i Villan och skrämde slag på folk där de gömde sig under bron vid templet. Om inte, så läs här: Stensätter.

Ingrid Mattson, Anna (efternamn saknas), Alva Rothman och Stina Rothman. Foto: privat

Ungefär tio år efter att Svenssons kommit till Fjärsbo flyttar familjen Mattsson hit och det är så småningom barnbarnet Ingrid, hennes man Karl som är skogsarbetare, och deras barn som kommer att bo vid gården. Denne Karl som under ett arbetspass hugger sig i benet med yxan. Sonen Bo Rosengren som idag är 78 år berättar:

”Det fanns ingen telefon i Fjärsbo utan pappa fick svepa något lakan kring benet och gå till skogvaktarbostället Åbacka för att ringa.”

Bo minns också när gården äntligen utrustades med telefon och elektricitet. ”Det fanns bara ett telefonnummer till Fjärsbo så växeltelefonisten i Åtvidaberg ringde en signal om samtalet skulle till den ena familjen och två signaler om det skulle till den andra.”

Och han minns proceduren när de skulle ringa till hans moster i Ömmelsbo, knappt en mil från Fjärsbo. Man vevade på telefonen för att kopplas upp till telefonisten i Åtvidaberg. Hon kopplade samtalet vidare till Rimforsa, som i sin tur kopplade till Kättilstad där man slutligen kunde be att få bli kopplad till Söderö nummer 33, vilket var mosterns telefonnummer.

Den tredje familjen hette Rothmans. Det var Johan Erik, Anna Rebecka och barnen Carl Verner och Astrid Maria. Carl Verner flyttade så småningom därifrån, men kom tillbaka när det var dags att ta över. Carl Verners son Sven minns hur han som tolvåring kom till gården. Fadern var, liksom Karl Rosengren, skogsarbetare och från tidigare år fick Sven och hans syskon hjälpa till med skogsarbetet. Sven berättar:

”Efter ungefär ett halvårs sjukdom avled min far i cancer i juli 1932. Han efterlämnade inte bara hustru och sex barn utan också dålig ekonomi på grund av sjukdom och dåliga tider. Det var kämpiga år som följde. Erik och Anna hade flyttat hemifrån men mor, Stina 22 år, jag 20 år, Gunnar 17 år och Nils 10 år måste nu på något sätt ro det hela i land. Med förenade krafter lyckades vi. Eftersom jag var den äldste av bröderna, blev det största ansvaret också mitt. Tack vare att ett sågverk startade vid Viresjö så fick vi mycket körslor dit. Vägarbete gav också en extra inkomst. Alltså var det arbete, arbete och åter arbete som gällde. Fem år efter fars död kunde vi så till slut känna oss skuldfria.”

Fram till 1980-talet tjänade fortfarande det ena av de två husen som permanentbostad medan det andra hyrdes ut som sommarhus. Mellan 1968 och 1988 var Oskar och Sonja Haglund och deras döttrar Inger och Gudrun sommargäster i Fjärsbo. Systrarna minns den första sommaren när de målade om huset. Hur Gudrun balanserade på två ihopsnörade stegar för att nå gavelsidan.

Oskar, Sonja tillsammans med en god vän som hjälper till att göra båten någorlunda sjöduglig. Foto: privat

De minns den knappt sjövärdiga båten som tog dem på fisketurer i gölen om sommaren och pappa Oskars stora trädgårdsland där Gudruns dotter Camilla plockade ”klubba på skaft” (morot).

Inger och Oskar. Foto: privat

De ler vi minnet av hur deras far värnade så pass om svalorna som hade sina bon i boden att han väntade att stänga igen för vintern tills fåglarna flyttat ut i november. Och de berättar om älgarna som frustande simmade över gölen, skafferiet man kunde gömma sig i, åskan som slog ner och kastade eldkvastar på de utanpåliggande ledningarna och sist, men inte minst, alla ungdomsfester och släktkalas de bjudit in till på Fjärsbo.

Så mycket liv, så mycket rörelse, så mycket slit och så mycket nöje under alla dessa år vid gården i skogen. Husen har renoverats och byggts om – men de står där än idag. Gölen som idag stillsamt blickar upp mot himlen och inväntar nya sekelskiften är densamma som när Per kom gående i skogen efter att ha upplevt krigets vedermödor. Den göl som enligt tidigare hyresgäster innehåller ålar tjocka som kvinnolår, berättar Sofia och Johan Frithioff.

Familjen Frithioff och Ekberger

”Även om det inte stämmer så är det något i gölen, helt klart” bekräftar Johan. Något som med krafttag kan ta tag i ett fiskespö och ge en gädda ett rejält bett över ryggen.

Det var hans morbror som år 1990 började hyra Fjärsbo. Året därpå fick morbrodern sällskap av sin syster, Johans mamma Marion Ekberger och lite senare sällade sig även Johan, Sofia och barnen Adrian, Elias och Dexter till sommargästerna. Sedan mitten av 2000-talet arrenderar de båda husen. Att det är ett välkommet uppbrott från lägenheten i Linköping står klart även om Adrian längtar efter sina tevespel. För sedan 1989 saknas elektricitet på gården.

”Men nu har vi alla fall kylskåp”, berättar Sofia glatt, ”och det är minst sagt revolutionerande!” Tidigare har de nämligen fått fara fram och tillbaka till Åtvidaberg eller be snälla grannar att frysa deras dunkar med vatten. Vår rundvandring i dagens Fjärsbo avslutas i Marions hus. Tänk att det hus som genom historien har bebotts av så många familjer idag rymmer en person och en bengalisk katt.

Marion Ekberger har målat den fina tavlan av Fjärsbo.

På den direkta frågan om det spökar i Fjärsbo svarar Marion genast jakande och hon berättar att ett av spökena är en man som var soldat i trettioåriga kriget och dog av syfilis. Minsann! Och ja, jag kan nog tycka att mannen som går bredvid oss i trådslitna kläder, stövlar som sett sina bästa dagar, långt hår och skägg förundrat ser sig omkring i huset. Det är inrett i indisk stil och han har väl aldrig sett på maken! Han rynkar på näsan? Vad är det som doftar? Rökelse? Han skakar tveksamt på huvudet. Och om han har funderat över var Marion håller hus under vinterhalvåret så får han nu äntligen svaret. Hon flyttar till ett främmande land som han aldrig har hört talas om. Indien. Där driver hon en restaurang där det lagas svensk mat. Restaurang vet inte Per vad det är, men svensk mat känner han förstås till. Han kämpar hårt för att se till att det åtminstone en gång per dag står sill, hårt bröd, en gnutta smör och gröt på bordet. Och ibland till och med en sup.

Hur Ingeborg reagerade när hennes man öppnade dörren till huset i Fjärsbo den där dagen vid 1600-talets mitt vet vi inte. Kanske hade hon levt i tron att Per hade stupat i kriget? Kanske hade hon inte överlevt alla år utan en man som slet vid hennes sida och det var på så sätt Nils kom in i hennes liv? Så vad hände nu? Blev hon förvånad, glad, bekymrad, ledsen eller kanske lättad av att se Per? Det vi vet är att hon tillsammans med legodrängen ställdes inför tinget den 17 maj 1650 och dömdes för enfalt hoor (sexuell förbindelse mellan två personer av olika kön varav den ena person är gift och den andra ogift) att plikta efter ”Guds lag”. På den här tiden innebar det med största sannolikhet att plikta med sitt liv. Men någon avrättning blev det aldrig. Förmodligen mildrades deras dom av Göta Hovrätt. På vilket sätt de bestraffades vet vi emellertid inte. Så fortfor livet vid Fjärsbo och kanske fanns det redan då något stort i gölen som låg där och bidade sin tid?

Berättelsen bygger på intervjuer med Johan och Sofia Frithioff, Marion Ekberger, Bo Rosengren, Gudrun Thornberg, Inger Haglund Ohlander och Barbro Johansson samt en skrift författad av Sven Rothman och slutligen kyrkoboksmaterial och information på nätet.

Dela gärna det här inlägget

6 reaktioner på ”Fjärsbo

  1. väldigt intressant och trevlig läsning! I synnerhet då Per Hansson med sin Ingeborg är min anfader både på farfars och morfars sida. Därutöver är Per Hansson anfader till min man – detta innebär att mina barn har en hel del av Per Hansson och Ingeborg i sina gener.

  2. Har forskat om min ana Per Hansson WulffBasell i flera år.
    Det vore bra om bättre fakta om honom vidarebefordrades, än var som står ovan.

    Det är på intet sätt bekant vad han dog av.
    Hans regementschef och sockenprästen skrev att uppgiften om syfilis var per male narata.

    Har presenterat i medlemsbladen för SSGF och DIS-PLAY, vad som forskats fram.

    Hur är det säkert att just Per Hansson går igen? Hans samtida Hans Hansson har också anknytning till gården.

    1. Hej Lennart

      Tack för din kommentar. Jag har korrigerat något i texten. Huruvida det är Per eller Hans som spökar i huset lär vi inte få veta utan detta är vad Marion tror.

  3. Peter August Svensson var min farfars far och jag växte upp större delen av min barndom på Smällgatan i ”Färglådan” där en äldre dam vid namn Anna-Lisa Ekberger bodde och fick besök av sitt barnbarn Marion. Samma Marion som nu bebor Fjärsbo på somrarna. Min mor besökte Anna-Lisa så jag blev bekant med Marion och själv är jag döpt till Maryon…nog är världen liten.
    Mycket trevlig läsning och intressant!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *