Följsätter

Dröjande, som vill hon ta farväl av varje enskilt trappsteg, går hon ned till undervåningen. Hur många gånger har hon inte satt sina fötter på de nötta stegen utan att tänka på att en dag skulle bli den sista? Som liten sprang hon obekymrat nedför trappan för att bege sig till skolan eller hjälpa mor och upp igen på kvällen för att sova. Det var först när far och mor var borta och hon och syskonen tog över som köket blev hennes sovplats. Hur många gånger har hon inte rest sig med värkande knän efter att ha skrubbat träet så det doftade såpa och sken som nytt? Säkert hundratals gånger. Hon känner var spricka, var ojämnhet. Hon kan till och med erinra känslan av den mjuka inbuktningen på sista avsatsen där trappan möter hallgolvet.

Följsätter år 1928. Fotograf: Johan E Thorin

Hon suckar lätt och rycker på axlarna. Hon är inte van att vara så känslosam. Andra skulle förvånas över hennes plötsliga sentimentalitet. Tur att de inte ser henne då! Hon är känd för att vara barsk, kanske till och med kärv. Men i alla fall bestämd. Hon är den som tar kommandot, som styr och ställer. Det har varit nödvändigt. Men nu vilar hennes blick på krokarna på väggen och hon känner att det sticker i ögonen och svider i bröstet. Så nakna de är utan brödernas gröna vadmalsvästar som doftade skog och hårt arbete. Under kläderna brukade deras stövlar så prydligt uppradade. Nu gapar golvet tomt.

Nisse och Rudolf, så tysta och försynta, men lika hårt arbetande som hon. Medan de var i skogen och högg träd och släpade timmerstockar höll hon hemmet skinande rent och såg till att det fanns mat på bordet. Och skötte om hönsen och kossan. Och Stina förstås. Hon slår genast undan tanken på Stina. Det blir för svårt att tänka på.

Väggarna tittar på en och samma gång skamset och förebrående på henne när hon tyst, nästan smygande, går in i köket. Var är kökssoffan verkar de undra – den ska ju stå här i hörnet! Och var är bordet, stolarna och husgeråden? Möblerna och sakerna som har funnits där i närmare sjuttio år, ja allt sedan den dagen Emma och Set bosatte sig i torpet. Då, när de var nygifta, år 1895. Emma och Set – hennes mor och far. Hon kan se den gamla Emma framför sig där hon satt i kökssoffan med långa kjolar och huckle. Drickandes kaffe på fat med en sockerbit mellan de illa medfarna tänderna.

Kanske var det hennes mors önskemål eller så var det hennes eget – att som äldsta dotter förbli här och ta hand om bröderna och framför allt Stina. Hon minns inte längre hur det gick till. Men Signe och Karin, hennes yngre systrar, var då sedan länge utflyttade och hade sina egna familjer.

Dörren knarrar lätt när hon öppnar den. Ett bekant ljud som hon vanligtvis inte hör, men idag är hennes sinnen ovanligt uppmärksamma. Som vill de samla in och för evigt bevara dyrbara minnen. Visst har de haft det kämpigt och många gånger knapert här ute i skogen, men det har varit hennes hem och hon har aldrig lämnat det. Inte ens för en dag. Det var alltid Rudolf som tog cykeln in till Åtvidaberg för att handla det nödvändiga. Men deras hus stod alltid öppet för släkt och vänner. Det var så de ville ha det, ett gästvänligt hem.

Hon slår sig ner på bänken. Stinas bänk. Hon minns att systern för en kort period i slutet av 1920-talet, precis när det hade öppnat, hade bott på sinnesslöanstalten Storängen i Söderköping. Men bara efter ett år eller två hade deras mor hämtat hem henne igen. Men Stina hade haft det bra där och det gjorde beslutet att återigen skicka iväg henne lite lättare. Hon hade inget val. De kunde inte bo kvar här längre de två. Här på bänken satt Stina ofta med fötterna dinglande i luften. Kortväxt som hon var fick hon ta ett skutt för att komma upp och ett skutt för att komma ner. Någon kunde skrämmas av hennes läten, hennes utseende och temperament. Men hon och Stina förstod alltid varandra. De var lika pratsamma båda två, lika burdusa och med samma benägenhet att ta till svordomar. Men Gösta från Övre Holm hade aldrig varit rädd – vare sig för henne eller Stina. I alla fall inte som han visade. Pojkens pappa, bonden i Övre Holm, hade sina åkermarker och hagar precis intill stugknuten på Följsätter och allt som oftast var det Gösta som fick hämta hem korna om kvällen. Men ibland kom han för att få låna båten och ta en fisketur på sjön. Hon tyckte om när han kom förbi och såg alltid till att han fick ett glas saft och en bit sockerkaka.

Emma och Stina vid Följsätter

Hon blundar där hon sitter. Så här har hon nog aldrig suttit. Alltid har det varit  något att göra. Men nu lyssnar hon till vindens sång i träden. Girigt andas hon in doften av sensommar. I år kommer inte havren att bli slagen. Det finns inte tid till det. Den kommer att vissna ner och lägga sig som en ledsen gulnad matta på åkern ned mot sjön. Det gör henne ont, men det kan inte hjälpas. Så kommer med ens ett starkt minne. Hon och flickebarnet på väg ned till sjön. Hand i hand. Hur de badade och tvättade sig och hur hon sedan satt hos henne på kammaren när hon somnade in. Smekte hennes kind. Hennes hjärta svämmade över av kärlek till detta barn. Så kände de alla. Även Nisse, Rudolf och Stina Den sommarveckan när hon kom på besök var den bästa veckan på hela året. Innan hon kom brukade Rudolf brukade fara in till Åtvidaberg och köpa medvurst i kubik eftersom flickan älskade charkuterier. Och hon själv brukade gå ut på morgonen och plocka smultron på strå och röra till chokladsmet som flickan fick till frukost. De älskade att skämma bort henne. Bädda in henne i kärlek.

Långsamt slår hon upp ögonen. Lustigt att bilen inte har kommit ännu. Så lättade de var när hon gick med på att flytta. Men det var inget svårt beslut, hon visste att det nya boendet inte skulle bli långvarigt. Hon har haft ont i magen länge och misskött sin hälsa genom dålig kosthållning. Hennes tid på jorden är snart över. Hon tittar upp för att för sista gången blicka ut över trädgård och sjö. Så märkligt. Har någon ändå haft tid att slå havren? Framför henne breder en stor generös gräsmatta ut sig. I motljuset anar hon siluetten av en gestalt som sakta rör sig mot den glittrande sjön. Hon reser sig. Förundrat känner hon att värken i magen är borta och att benen känns pigga som i hennes ungdom. När hon raskt går efter gestalten tittar hon upp mot vägen. Hennes hjärta slår ett dubbelslag vid åsynen av Rudolf. Han vinkar glatt samtidigt som han sätter ned stödet på sin cykel. Hon hör ett ljud och ser en soligt leende Stina hoppa ned från bänken och springa Rudolf till mötes. ”Fan, vad du varit borta länge” ropar hon där hon springer. Lydia skrattar lyckligt där hon går efter gestalten. Nu har hon kommit ifatt och kan inte längre bärga sig. Hon smeker henne på kinden. Den lilla flickan, Signes äldsta, har blivit en vuxen kvinna, ja till och med äldre än hon själv när hon lämnade Följsätter. I kvinnans ögon ser hon samma kärlek som sjunger i hennes bröst.

”Gun, ta min hand så går vi tillsammans ned till sjön.”

Gun och Gösta sommaren 2017

Följsätter sommaren 2017

Berättelsen bygger på intervjuer med Gun Backarp, systerdotter till Lydia som är huvudperson i berättelsen, Gösta Jonsson, som var pojken i Övre Holm samt Tord och Lena Lindkvist som har hand om Följsätter idag. Intervjuerna har kompletterats med uppgifter från kyrkoböcker.

Dela gärna det här inlägget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *