Gamla sjukstugan

Tre hus. Från varsitt århundrade. Två i ena änden av gatan, ett i det andra. Under de nästkommande tio och tjugo åren kommer grannarna att bli några fler, men nu år 1906 är marken runt området enligt municipalkartan ”tomter för allmännyttiga byggnader”. Det första huset på gatan är också det äldsta. Ryktet gör gällande att ingen mindre än Gustaf II Adolf ska ha övernattat i huset. Det vill säga den kung som krigade så det stod härliga till på 1600-talet, inte minst i trettioåriga kriget, tillskansade sig en massa land som gjorde Sverige till stormakt. Det vill säga den kung som kallades lejonet från Norden och så snöpligt föll offer för tyskarna i ett dimmigt Lützen. Denna kung ska alltså ha sovit en natt i Åtvidaberg, i detta 1600-talshus. Av denna anledning går huset under namnet Gustaf Adolfhuset.

Just idag, en tidig morgon i december med några dagar kvar till andre advent, vaknar ägaren till huset efter en natt med efterhängsen hosta. Han är förkyld och känner sig lätt febrig. Han sätter ned de sina nakna fötter på det kalla trägolvet och huttrar till. Rummet är iskallt. Han trevar efter tändstickorna, hittar dem och tänder ljuset som står invid sängen. Försiktigt lägger han täcket tillrätta över sin hustru som utmattad efter flera dagar med hög feber sover djupt i sängen bredvid. Så stiger han upp. Det är okristligt tidigt, men den eländiga hostan sätter stopp för vidare sömn. Lika bra att sätta fart. När han sträcker sig efter morgonrock och tofflor känner han ryggen strama och värka. Med ljuset i handen stänger han så tyst han kan dörren till sovrummet och går ut i köket. Han lyfter lampan, känner på tyngden att fotogenet måste fyllas på. Den starka doften sprider sig i rummet. Inom kort är lampan tänd och ett behagligt sken lyser upp det lilla köket. Han hör fotsteg från rummet bredvid köket, dörren öppnas och pigan tittar förskräckt på honom. Är husbonden uppe före henne? Hon knyter sitt förkläde med vana händer. Han förklarar sin hosta och försäkrar henne om att hon inte behöver vara generad. Hon fattar raskt tag i vedkorgen och placerar systematiskt ved i den öppna spisen. Hon avslutar med tunna, lättantändliga stickor innan hon drar tändstickan mot plånet och för den mot den närmaste stickan. Den fattar snabbt eld precis som den ska och lågan slickar sig ivrigt vidare till de större träden. När hon ser att elden tagit sig och värmen från spisen sprids i rummet hämtar hon kitteln och fyller den med vatten. Vid det laget har hennes husbonde för länge sedan öppnat ytterdörren, känt kylan bita tag i kinder och nakna vader och skyndat sig mot dass.

Det är mörkt som i graven där ute. Han håller lyktan framför sig, halkar till på den hårt packade snön i den uppskottade gången, muttrar över den eländiga årstiden när han till slut når dassdörren. Proceduren blir, av förklarliga skäl, kort och han skyndar så snabbt han vågar på det isiga underlaget sig tillbaka till värmen i köket och det förhoppningsvis färdiga kaffet. I samma ögonblick som han lägger handen på det kalla handtaget till ytterdörren tänds det upp i huset rakt över gatan. Han har fortfarande inte vant sig. Elektriskt ljus som tänds på en sekund via en knapp och sprider ett säreget sken. Jaha, ja, det betyder att dagen börjat även i grannhuset.

Ja, nu börjar dagen i huset mitt Gustaf Adolfshuset. Själva huset är hundra år yngre än sin granne, byggt under 1700-talet. Det kan inte ståta med några kungliga övernattningar, även om ändock tillfälliga övernattningar är själva grundbulten för husets existens. Men nu kommer det någon gående över gårdsplanen. En man i rock med händerna djupt nedkörda i fickorna. Han har inte haft så långt att gå doktor Fredrik Vilhelm Carlsson, läkarbostaden i Slaggboet ligger bara nedför backen. Och backen upp borde ha gjort honom varm, men han ser alldeles förskräckligt frusen ut. Axlarna uppe vid öronen och hakan mot bröstet. Kanske är trött? Influensatider med mycket att göra på jobbet och där de egna barnen, i åldrarna 11, 10, 9, 6, 4 och 1, har varit sjuka i omgångar. Nattsömnen har på sista tiden blivit minst sagd störd. Djupt försjunken i sina tankar ser han inte att han för ett ögonblick är iakttagen från andra sidan gatan. Han stampar snabbt av sig om skorna, öppnar dörren till sjukstugan, går raskt in på sitt kontor och byter den egna överrocken mot den vita läkarrocken. Han hälsar på nattsköterskan och frågar hur natten har varit. För tillfället är sju av sjukstugans totalt åtta bäddar upptagna. Flera fall av polio och reumatism som de behandlar med varma och salta bad. De varma baden möjliggörs med hjälp av elektriciteten, den är en välsignelse.  Och så några kortvariga vistelser av patienter som ådragit sig frakturer efter att ha halkat på den förrädiska isen. I den åttonde sängen ligger lille Gustaf. Efter en glad dag i kälkbacken gick det som det kan gå och nu ligger han här med gipsförband. Men idag ska pojken få åka hem. Föräldrarna har säkert redan begett sig från hemmet Kettilstad. Det tar ett bra tag, framför allt den här årstiden, att ta sig till Åtvidaberg med häst och vagn. Han ska strax titta till Gustaf och de andra patienterna, men först behöver han hämta lite saker i förrådet.

Ett stycke bort i korridoren, nära förrådsrummet, stannar han till framför fotografiet som Johan Emanuel Thorin tog i somras. Det är svårt med kylan som nu rådet att förstå att det kunde vara så varmt som det var den dagen.

Sjukstugan

Han är inte själv med på bilden, men han minns tillfället. De hade precis fått in en man som hade blivit knivskuren i samband med ett slagsmål. Han var hemmahörande i Upsala, men var här på tillfälligt arbete. Det var ingen större fara med karln som blev utskriven efter nio dagar. Men det är otäckt det där med knivarna. Ja, med slagsmål överhuvudtaget. Så onödigt kan han tycka när det är så lätt att drabbas av sjukdom och olycka och dö i förtid ändå. Så här de sista dagarna av år 1906 kan han konstatera att sammanlagt 67 åtvidabergare har dött under året. De flesta av ålderdom, tack och lov. Långt ifrån alla har mött sina sista dagar inom sjukstugans väggar. De allra flesta har dött i hemmen. Han minns med särskild sorg gossen Rudelius som bodde längre ned på gatan och som avled av engelska sjukan i maj månad blott sju månader gammal.

Huset som rymmer sjukstugan är visserligen byggt på 1700-talet, men sjukstuga blev det först för ett par år sedan, i slutet av 1800-talet. Som med så mycket annat var det baron Theodor Adelswärd som såg till att man kunde starta verksamheten. Förutom sjukstugan finns det vid Ådals kulle ett epidemisjukhus. Augusta Ottilia Andersson är förste sjuksköterska där. Elin Svensson är hennes motsvarighet på sjukstugan. Apropå det, undrar om fröken Svensson har beställt hem kompresserna som han bad henne? Han får lov att titta i förrådet efter dem också.

IMG_2533 (00000002)

Personal vid sjukstugan år 1902. Då arbetade fröken Sigrid Augusta Kindh som sjuksköterska och vi kan förmoda att det är henne vi ser i mitten på kortet. Hon flyttade till Vestervik i oktober 1905 och i november kom fröken Elin Svensson i hennes ställe.

Medan han fortsätter korridoren fram konstaterar han även att de allra flesta av de sjukstugans 76 patienter under 1906 har överlevt, tack och lov. Den unge Gottfrid som fick en sten på foten i samband med sitt arbete vid järnvägen, tvåårige Valdemar från Rättvisan som blev överkörd av en hästvagn, den unga kvinnan som led av hysteria, den sjuttonårige Carl från Solvestad i Hannäs som blev sparkad av skenande hästar och så sexårige Einar från Fredrikshammar i Falerum som hade fått en vagnskorg från en järnvägsvagn på låret. Han slås av att det mest är personer av det manliga könet som verkar råka ut för olyckshändelser. Allt från fingrar i i hackelsemaskiner, trädgrenar i ögonen, olycksfall och förfrysningar i samband med vedhuggning, huggskador vid skogsarbete. Listan kan göras lång. Kvinnorna borde rimligen råka ut för en hel olyckor de också. Kanske hade männen större benägenhet att söka vård än kvinnorna? Nåväl, han kan inte lättvindigt basera sina grubblerier på ett års statistik. Han är medveten om att det finns många personer som aldrig söker vård hos en läkare. Avståndet in till sjukstugan kan kännas långt och kanske känner man sig inte helt säker på vad läkaren kan och inte kan. Människorna på landsbygden har hjälpts åt i alla tider. Ofta finns det någon gammal man eller kvinna som man vänder sig till och som vet att använda örter, blommor och annat som finns i vår herre natur. Eller andra metoder. Det finns litteratur att tillgå för den läskunnige och självvårdande. Han har själv bläddrat i en sådan skrift. Led man av lösa tänder var rådet att tvätta tandköttet med sitt eget morgonurin. För att undgå bli biten avskrift en hund skulle man bära med sig en kvist gråbo eller järnört. Om hunden ändå rusar fram behövde man blott böja tummarna inåt flata handen så skulle hunden inte göra någon skada. Det fanns flera goda råd gällande djurhushållning i boken han tittat i. Om hästen blev förtrollad skulle man ge den johannisört och för att få kon dräktig skulle man om våren pulverisera alknoppar och ge henne. För att fördriva ormar från gårdstomten skulle man skaffa sig en röd tupp.

Han tänkte även på de lite mer snöpliga fallen som de fått in under året. Frakturer i samband med hopp över gärdesgårdar och så drängen Valdemar Andersson från Kärrstorp som hoppat över en syrenhäck och fastnat på en avhuggen syrengren. Det gjorde nog ont, men doktor Carlsson kan inte låta bli att dra på munnen när han öppnar dörren till förrådet.

skåp

IMG_2528 (00000002)

IMG_2529 (00000002)

lustgas

Kanske är det bäst att ha tar med rullstolen bort till Gustaf, så kan de rulla ut honom till vagnen när föräldrarna kommer?

rullstol

Tre hus på gatan. Det tredje ligger längst ned. Byggt i mitten av 1800-talet och går under namnet Rudeliushuset. Här bor Kopparverkets föreståndare Karl August Rudelius och hans hustru Sigrid Ingeborg Jönsson. Det var de som förlorade sin åtta månader gamla Karl Alf Torsten i engelska sjukan år 1906. Året dessförinnan hade de förlorat sin förstfödda, blott sju månader gamla Karl Olof Dag. Nu, 109 år senare, år 2015 med helt andra förutsättningar att klara av sjukdomar kan ödet gripa tag i en. Att förlora båda sina små barn inom så kort tid. Man kan föreställa sig hur makabert tyst huset måste ha blivit. Hur grymt och hopplöst livet måste ha tett sig. Anteckningarna i kyrkböckerna är kortfattade och sakliga, men tre år efter andra barnets dödsfall antecknar prästen att Sigrid, barnens mor och Karl August Rudelius hustru har avlidit till följd av drunkning. Och han noterar att huruvida dödsfallet har skett i våda av tillfällig sinnesförvirring eller med berått mod förblir en gåta. Kanske ingen minns Sigrid och hennes två små barn och kanske föll de i glömska ganska snabbt. På något sätt känns det fint att vi kan tänka på och minnas dem idag, en solig sommardag många, många år senare.

Berättelsen baseras på sjukhusjournaler, församlingsböcker, död- och begravningsböcker samt födelse- och dopböcker för året 1906. Namn, diagnoser, dödsorsaker, med mera är autentiska, men personernas vardagsgöromål och tankar är förstås uppdiktade i syfte att skapa en levande berättelse. Bilderna från ”förrådet” är tagna i Hembygdsgården museums avdelning för sjukstugan. Följ gärna Camillas blogg där flera berättelser från det förgånga läggs ut, via facebook.

Dela gärna det här inlägget

6 reaktioner på ”Gamla sjukstugan

  1. Camilla ,mycket intressant och roligt att läsa.Ser fram emot mer Åtvid’s historia!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *