Hemliga rum – del 7: mumifierade friherrar

När jag var tio år så flyttade jag och min familj till Nygård och det var då jag första gången såg den. Man passerade den på väg hem med bil eller cykel och allt som oftast tittade man upp på den och undrade återigen vad det var och vad den hade använts till. Tills en dag en kompis upplyste mig om att det minsann var familjen Adelswärds gravkammare. Jag visste nog inte riktigt om jag skulle tro på det eller inte. Visserligen såg byggnaden ut som jag skulle kunna tänka mig att gravkammare med nästan kungliga mått skulle kunna se ut, men borde man inte ha hört mer om det i så fall? Borde man inte någon gång se människor som kom med blommor, eller kanske till och med en begravning – fast det kanske var en gammal gravkammare som inte brukades längre? – och varför skulle de ha en egen gravkammare och framför allt varför skulle den vara placerad så långt från deras hem och från kyrkogården?

krut5

Fast å andra sidan kunde jag gott tänka sig att Adelswärd skulle ha ett eget hus för sina avlidna. Tänk om det bakom de tjocka stenvägggarna faktiskt fanns en massa kistor? Hujedamej! Och vad annars skulle det vara där egentligen? Det var ingen lärare som berättade om eller ens nämnde den här byggnaden på historielektionerna, det var ingen lärare som berättade eller nämnde Åtvidabergs historia överhuvudtaget. Vad jag minns alltså. Det närmaste vår bygds historia vi kom rent geografiskt var hällristningarna i Norrköping och Rökstenen i Ödeshög.

Vad vi inte någon av oss visste var att min kompis vidareförmedlade en vid det laget 110 år gammal missuppfattning om byggnaden. Etthundratio år tidigare, på 1870-talet, besöktes nämligen Åtvidaberg av en fransk-amerikansk upptäcktsresande vid namn Paul de Chaillu. Han hade varit på många spännande platser i exempelvis Afrika och tagit med sig den första gorillan till Europa. Bara så där. Och så åkte han till Åtvidaberg. Inte riktigt kanske, han åkte till Finland och övriga Skandinavien och skrev sedermera en bok som hette ”The land of the midnight sun.” Paul var även en flitig dagboksantecknare och efter att han varit i eller snarare kanske passerat Åtvidaberg skrev han följande notering: ”Jag såg på en kulle friherrliga ätten Adelswärds grafhvalv.” Och på den vägen är det alltså. Vi får hoppas att den gode de Chaillu baserade andra uttalanden om saker och tings beskaffenhet på mer vetenskaplig grund.

IMG_1932

För något gravvalv eller gravkammare är det nu faktiskt inte. Innanför väggarna vilar inga, även om det vore kul med ett eget litet faraoland, några mumifierade baroner. Det är faktiskt så enkelt att byggnaden är vad den heter: En källare för krut. Under Kopparverkets tid uppfördes byggnaden för att man behövde ett säkert ställe att förvara de sprängämnen man använde för att spränga berg. Och eftersom det var synnerligen riskabla explosionsbenägna varor som här skulle förvaras lät man en arkitekt som kunde sin sak stå för konstruktionen: C E Ferngren. Irriterande det där med C E, tycker jag. Ingen har i någon litteratur bemödat sig tala om vad karln egentligen hette. Caesar Ernst? Carlos Ebbot? Cornelis Efraim? Eller kanske var det en Cecilia Erika eller varför inte Camilla Ellinor? Förmodligen var det Carl Erik, men Claes Elton eller Caspar Eddy vore lite mer oväntat, tycker ni inte? Förutom Krutkällaren har C E även ritat Ålundamagasinet och Kvarnen (Gamla gymnastiken).

Krutkällaren stod färdig 1859 och hade, ska man ha i minnet, då placerats på behörigt avstånd från all bebyggelse. Skulle olyckan, trots att man hade försett byggnaden med tjocka stenväggar, specialkonstruerade valv och skarpt vinklade gluggar – allt för att förhindra/dämpa(?) eventuell explosion, ändå vara framme, ja då gällde det att det inte fanns någon i närheten. Krutkällare, fast i mindre storlek, uppfördes även i Bersbo och Mormorsgruvan och finns kvar än idag.

IMG_1924 

IMG_1925

krut3

Allt sedan jag blev varse att Krutkällaren skulle kunna vara den sista vilans boning för forna tiders adelswärdare har jag både gärna velat och inte velat gå in i det lilla stenhuset. Jag undrar om det under en tid inte till och med var så att dörren faktiskt var öppen? I vilket fall vågade jag mig inte dit. Vem visste vad jag skulle få se och om jag skulle klara att hantera det? Tänkte jag då. Men nu när jag äntligen törs så visade det sig inte var så himla lätt att komma in. En stadig dörr, låst förstås, som kräver en minst lika stadig nyckel.

krut8

Men jag har ju en rådig man vid min sida! Roy fixade det lätt som en plätt! Det tog en dag och så skickade han över en bild på nyckeln. Det sägs, berättar Roy, att nyckeln hittades av en slump på Villan för många år sedan. Solkanonklubben lär ha använt Krutkällaren att förvara sitt krut till vår fröken Ur, det vill säga solkanonen. Fiffigt tänkt, vad kan lämpa sig bättre? Sedan lär man dock ha hittat ett annat förråd och nyckeln lades på en hylla någonstans i Villan. Tills en dag en man undrade vad det var för nyckel och testade den lite här och var. Eller om han kanske misstänkte vart den gick. Så säger historien och historier gillar vi ju.

Men nu går vi in i vårt hemliga rum!

krut7

krut6

Idag använder den nyckelfinnande mannen Krutkällaren lite som en mötesplats i samband med att grupper guidas i Åtvidaberg med mera.  Och jag måste säga att han ordnar det fint!

IMG_1936

krut1

De här bänkarna är bekanta, tycker ni inte?

Innan vi skils åt pekar Roy upp mot nocken, över dörren. ”Jag undrar vad de där användes till?” Han pekar på stänger som sitter fast på fasaden. ”Är det någon typ av hållare, kanske för en flagga. Man kanske hissade en varnande flagga när man hade lassat utrymmet fullt med sprängmedel? Vad tror du?”

Jag har ingen aning. Jag är just nu bara lättad över att det inte fanns några mumier i Krutkällaren. Men ni kanske kan svara på Roys fråga?

krut2

Följ gärna bloggen på facebook

Dela gärna det här inlägget

En reaktion på ”Hemliga rum – del 7: mumifierade friherrar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *