Hemliga rum – del 8: Diverse champagne

Väggarna i källartrappan är marmorerade av ålder och fukt. En omisskännlig doft av källarfukt slår emot oss när vi sakta letar oss ner för trappan. Det strålande sommarvädret förmår inte tränga bort dunklet som råder här. Väl nere möts vi av en bestämd branddörr i järn. Rejäla beslag. Rummet måste ha varit tänkt att kunna användas som skyddsrum likaså. Två världskrig har passerat under husets historia, så det är inte alls otänkbart att man försäkrade sig om att ha någonstans att fly undan. Skyddsrum i händelse av krig, absolut, men källarrummets egentliga användningsområde var något helt annat.

2015-07-03 09.42.05

……….

Under våra fötter, långt under det tjocka stengolvet, vilar det väldiga huset på väldiga stöttar av sten. Hade de varit uppmärksamma eller vetat att titta efter det kunde de här kanske ha sett spår av det tidigare huset. Det hus som gång i tiden låg här vid sjön och som sägs till del vara inbyggt i det nuvarande. Men det vet inte pojkarna där de kryper i den trånga grunden. Och frågan är om de hade brytt sig om det. Leken är spännande och lite farlig. Ett äventyr fram till den stund de stöter på de varelser som faktiskt bor här och betraktar utrymmet som sitt. De törs inte säga ifrån på skarpen, skygga som de är, men snabbt ilar de förbi och markerar sitt revir. Och det räcker. Någon av pojkarna känner hur en springer över hans hand. Små snabba fötter och en tunn svans. Han skriker gällt. Det är inga små råttor, nej de är stora och feta som kattungar. Minst. Nu gäller det att inte gripas av panik i det trånga utrymmet.

……….

Bakom den tunga skyddsrumsdörren finns ytterligare en dörr. En dörr i mörkt trä och smidesbeslag. En dörr som vittnar om ålder och klass. Dörren knarrar när vi försiktigt gläntar på den. Och så står vi där, i det hemliga rummet. Lågt i tak, tur att vi inte är så långa. Välvda väggar i vit puts med en och annan hel sten blottad där putsen falnat. Längs väggarna mörka trähyllor. På golvet moderna föremål undanstuvade i det som idag fungerar som en bra förvaringsplats. Och så något som genast fångar vårt intresse. Strofer på latin och tyska målade med svart färg på tre väggytor.

2015-07-03 09.26.00

2015-07-03 09.24.00

……….

Han hade gått ut nionde klass och var ensam hemma under några veckor på sommarlovet. Köksan tittade förbi med jämna mellanrum och försåg honom med mat för ett par dagar. Men nu var han helt ensam i det stora huset som knakar och knäpper. Tur att han inte var mörkrädd längre. Som liten hade han varit mer räddhågsen. Då låg han ibland stilla i sin säng med täcket uppdraget till hakan och tittade upp i taket. Han känner till det vita takets alla stuckaturer, lister, vinklar och vrår. Men hade pappa besök, vilket han allt som oftast hade, kunde han tryggt somna in till ljudet av mumlande röster från nedervåningen. Men nu är det tyst sånär som på husets egna ljud, spänningar som lossnar eller utetemperaturen som sjunker och får huset att knarra. Han tittar ut genom fönstret. Tittar han noga kan han skymta den svarta sjön. Men framför allt är det ett av husens yttertak som upptar synfältet. Han drar för de tunga gardinerna, lägger sig och somnar så snart han lägger huvudet på kudden. Mitt i natten vaknar han med ett ryck. Något lät. Högt och tydligt. Från nedervåningen.

……….

Vackert skrivna etiketter pryder hyllorna och vittnar om vad som en gång funnits i källarrummet. Cognac, Diverse Champagne och på en av etiketterna ett årtal: 1907. Husets förste ägare flyttade in när huset var nybyggt, år 1890. Det var förmodligen han som lät bygga vinkällaren. Kanske var det till och med han som har diktat på väggarna? Hans namn återfinns i en av texterna. Liksom namnet på hans gamla studiekamrat under ungdomsåren, arkitekt Gustaf Clason.

2015-07-03 09.28.36

2015-07-03 09.28.59

……….

”Vad vill du börja med? Kanske se mitt gamla pojkrum? Jag bor faktiskt i det rummet nu.”

Vi går upp för den bruna, rejäla trätrappan. På väggarna hänger svartvita foton från den gamla goda tiden. Vi tittar in i rummet som idag är ett hotellrum och därmed omgjort. Men taket med dess lister, stuckaturer, vinklar och vrår är desamma.

”Farmor och farfar bodde i huset först och vi bodde på Kammarbovägen. Farfar gick bort år 1961 och året därpå bytte vi hus med farmor. Då var jag sju eller åtta år. Sedan bodde vi här fram till krisen 1973.”

staffan

Det var nästan alltid folk på besök i huset, berättar Staffan. Undervåningen var avsedd för representation medan övervåningen tillhörde familjen. Här fanns ett allrum och här hade de sex barnen och föräldrarna sina sovrum. De flesta rummen med en bedårande utsikt mot sjön, det var egentligen bara Staffans utsikt som bestod av hustak. Som liten såg han ingen skillnad mellan företaget och familjen, det gick in i vartannat. Men han minns att familjen hade ett hörn för sina viner i vinkällaren, resten av utrymmet tillhörde företaget.

……….

Det hade förstås varit roligt att hitta gamla flaskor inlindade i damm och spindelnät. Men hyllorna gapar dessvärre tomma. Inte ens en liten förlupen vinkork står att finna. Men vi är förstås glada och upprymda över de gamla texterna på väggarna och de vackra etiketterna. Och så – en etikett som skiljer sig från de andra. Inga snirkliga bokstäver i svart bläck utan textade bokstäver till synes skrivna i hast med blyertspenna. Facit. Där förvarades de viner Staffan talade om, företagets.

2015-07-03 09.29.30

……….

Vi fortsätter vår vandring genom huset. I det som idag är hotell och restaurang bodde för 50 år sedan familjen Ericsson. Först Elof och Ollie och från 1962 Gunnar och Stina.

”Här stod det en flygel och där borta en frödingesekretär. Och så sittgrupper här och här.” Staffan pekar. ”Men nu ska du få se. Det här har inte många sett. Det är verkligen ytterligare ett hemligt rum!”

Staffan går före, öppnar en vindsdörr och visar vägen. Ett litet utrymme som gör skäl för epitetet tomtar på loftet. För här ligger små rödklädda och skäggprydda gubbar i tyg, porslin och trä och väntar på att det ska bli jul.

”Här hade min storebror Thomas en miniracingbana när vi var små. När vi hade kört klart på banan öppnade vi fönstret på vid gavel, gasade upp bilarna och så tävlade vi om vem som flög längst genom fönstret. Sedan sprang vi ner på terrassen, hämta bilarna och tävlade igen.”

IMG_3517

Pappa Gunnar arbetade och reste mycket. Förstås. Något år hade han 297 resdagar. När han inte kunde vara närvarande på fabrikerna i Åtvidaberg ville han ändå försäkra sig om att allt var i sin ordning. Så han brukade ta med sig pojkarna ner på söndagar, både till kontoren inne i orten och fabriken i Örsätter. Då tittade han in på kontoren och gick längs de oändliga gångarna på verkstadsgolvet. Där gick han i tystnad och bakom kom Staffan och bröderna. Gående eller på rullskridskor.

IMG_3515

Staffan och Thomas

”Det var perfekt att åka rullskridskor där. Jag minns det så väl. Pappa som tyst gick gång upp och gång ner och ljudet av rullskridskorna.”

Fram till kraschen i början av 1970-talet var det var en självklarhet för Staffan att hans framtid fanns på Facit, att det var där han skulle arbeta som vuxen. Men när det inte blev så, så var det inte så stor sak med det.

……….

Han hade blivit väckt av en smäll, det var han helt säker på, men nu var det tyst igen. Han tänder sänglampan och ställer sig på golvet. Borde han ha med sig något? Ett tillhygge av något slag? Han ser sig om i rummet, hittar inget. Måtte inte golvet knaka när han går och måtte dörren vara tyst. Hans önskningar besannas och snart befinner han sig i den stora trappan. Träden utanför Villan kastar låga skuggor genom fönstret. Han känner pulsen öka. På darriga ben tar han försiktigt ett trappsteg i taget, stannar upp och lyssnar. Något knakar. Men visst är det huset i sig? De vanliga knakningarna? Nu är han nere i hallen. Dörröppningen till salongen, matsalen och biblioteket ligger snett till vänster, till höger finns den smala korridoren bort till köket. Han sneddar över hallen, passerar dörröppningen med det glada tillropet ”Salve” målat över dörrposten och blickar ut över rummet med de stora fönstren mot baksidan. Allt ser ut som vanligt. Likaså i biblioteket och matsalen. Han går ut till hallen igen, känner för säkerhets skull på ytterdörren fast han är helt säker på att han låste tidigare ikväll. Pappas kontor. Inga konstigheter där heller. Han går korridoren bort till köket. Han håller genast på att snubbla över den. Kastrullen som ligger på golvet. Som i trängseln med andra föremål halkat ur torkstället och gett upphov till smällen som väckte honom. Hans sovrum är ju placerat rakt över köket. Lättnaden känns i hela kroppen. På två röda sekunder har han återvänt till sängen och somnar omedelbart.

Staffan ler vid minnet av den sommarlovsnatten. På frågan om inte Villan var utrustat med larm skrattar han.

”Jodå, men det var aldrig påslaget och det användes enbart till en sak. När mamma skulle tala om för oss barn att maten var klar tryckte hon igång larmet. Inomhuslarmet om vi var inne, utomhuslarmet om vi var ute.”

2015-07-03 09.30.12

Roy Andersson och Hanna Meidler i Villans vinkällare.

Följ gärna bloggen via dess facebooksida

Vill du läsa om andra hemliga rum så hittar du dem här

 

 

Dela gärna det här inlägget

2 reaktioner på ”Hemliga rum – del 8: Diverse champagne

  1. Frödingesekretär? Frödinge i Småland? Eller som i Fröding? ”tant Ollie” var född Fröding! Och en flygel/piano fanns även på ovanvåningen på Kammarbo.
    Roligt att se Staffan och Thomas igen på bild 🙂

  2. Fantastisk miljö! Barndomsvännen C o jag fick möjlighet ta del av den i somras när vi gjorde nostalgitripp till Åtvid. I strålande sommarväder! Njöt av hotell o restaurang – en pärla! Bröderna Staffan o Thomas antagligen yngre än Anders som gick i C:s o min klass – undrar var han är nuförtiden?!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *