Hemliga rum – del 9: 1044 steg

Roy har skämtsamt sagt till mig att jag verkar ha hittat min nisch i ond bråd död och tragik. Han har rätt, det har blivit en del sådan historia på sistone och av den anledningen känns det viktigt att tala om att dagens hemliga rum är hundra procent Roys! Jag hade verkligen ingen aning om händelsen i bersboskogarna för 202 år sedan. Självklart hade jag inget emot att få veta mer och såg fram mot att tillsammans med Roy besöka platsen som fått sitt namn av händelsen. Ett helt klart udda namn. Men att hitta dit visade sig vara svårare än Roy hade trott. I Sveriges Speleologförbunds (fritt översatt: Sveriges grottförbund) databas hade han inhämtat följande information:

Läge: 5 km N om Åtvidaberg, vid Brotorpsbergets brant mot sjön Tran; Beskrivning: Det kan röra sig om en blocksamling nedanför ett stup.

Med koordinaterna i handen kastade sig Roy oförskräckt ut i den otillgängliga vildmarken, eller jag menar de mörka bersboskogarna och … kammade noll. Ingen grotta stod att finna. Men, som ni vet, bakom varje stark man lär det ju stå en kvinna. I det här fallet var det jag. När jag besökte Lennart och Solveig Ringdahl i Stensätter så visade det sig nämligen att Lennart hade koll på platsen. Och han erbjöd sig att visa oss dit.

Så i fredags åkte vi ut till skogarna. Lennart tog täten, Roy och jag gick efter. Lennart berättade att han som liten pojke, när skogen var betydligt tätare och mörkare, fick höra berättelsen om drängen som låg i bakhåll och dödade den västgötske knallen. Redan några dagar efter att knallen försvann började rykten spira likt ogräs i myllan. Lennart version av händelsen kan mycket väl ha varit ett av de dåtida ryktena som har överlevt trots att den inte stämmer. För det var inte en dräng som slog ihjäl knallen. Men nu går vi händelserna i förväg. Låt oss börja från början.

royolennart

IMG_0761

Det är tidig lördagmorgon i februari år 1813. Mörkret ligger tungt över gården Norra Botorp, ca fem kilometer från Åtvidaberg. Även om den precis har börjat så känns det redan nu att det är en sådan där dag som aldrig kommer att bli riktigt ljus. Plötsligt bryts tystnaden av att ladugårdsdörren slås upp. Arrendatorn och den förre nämndemannen Petter Olofsson blir synlig i dörröppningen. Han och drängen Petter Nilsson har utfordrat och mockat hos djuren medan pigan Lena Jonsdotter har mjölkat korna. Tillsammans går de över gårdsplanen. Nu väntar en efterlängtad frukost innan det är dags för männen att fortsätta arbetet i skogen. För Lenas del väntar brödbak. I köket skär Petters höggravida hustru Anna Lisa upp det sista stycket bröd medan deras tolvåriga dotter Anna Sophia och den jämngamla barnhusflickan Margareta ställer fram den rykande varma gröten och den kalla mjölken. Vid bordet sitter treårige sonen Carl. Han lyser upp när han ser sin far komma in och ler stort när han ser drängen. Nilsson är hans favorit.

Petter har precis hällt upp en andra kopp kaffe när en figur till häst blir synlig på vägen upp mot gården. Samtalen runt bordet tystnar när de följer ekipaget genom fönsterrutan. Snart knackar det försynt på ytterdörren. Anna Lisa som står vid öppna spisen öppnar. Några ord utväxlas innan hon kallar på Petter. Petter hälsar på mannen som är liten, ser medtagen på gränsen till utmärglad ut och presenterar sig som gårdfarihandlare. Han talar med en främmande dialekt, vilket förklaras av att han är hemmahörande i Roasjö socken i Kinds härad, i Älvsborgs län. Knallen, som heter Magnus Andersson, har planerat att stanna i bygden för affärer ett tag. Men nu har blivit sjuk och undrar om det finns ett rum att hyra på gården? Petter svarar jakande och ber pigan visa vägen till lillstugan.

Dagen därpå är det söndag och familjen beger sig som vanligt kyrkan. Även Magnus besöker Åtvids kyrka för att träffa kunder och inkassera betalning för varor som han sålt tidigare i veckan. Under måndagen stannar han vid Botorp för att gå igenom sina räkenskaper. När tisdagen kommer känner han sig sämre och förblir i sängen lite längre än vanligt. När han kommer på benen uppsöker han Petter för att höra om han kan utfodra hans häst ett par dagar och om det är möjligt att få skjuts till Björkviks säteri som ligger i närheten av Söderköping? Petter ruskar på huvudet. Han kan ge hästen foder, men något skjutsande har han inte tid med. Men knallen kan alltid prova om bonden i Ed kan erbjuda skjuts. Petter kan visa honom skogsvägen till Ed så snart han fått tag i drängen. Han måste skicka honom till Höcksjöns is där träden de fällde häromdagen ligger. Det er ut att bli mildväder och han vill inte att se veden förfaras.

Klockan är nio på morgonen när vi ser ryggtavlorna på de båda männen när de försvinner bort i skogen. Det förväntade är att Petter snart återvänder, men han förblir borta. Först till middagstid förenar han sig med drängen och säger att han dröjt eftersom han passade på att röja gränsen till granngården.

Sedan går veckorna, men någon knalle syns inte till. För visst skulle han återvända? Hans häst är kvar och i lillstugan ligger två klockor. Sådana värdefulla föremål lämnar man inte bara så där. Nu börjar ryktena om vad som kan ha hänt knallen att gå. Petters hustru Anna Lisa har en bror som heter Jonas Nilsson. Han befinner sig på auktion i Målstena i Björsäters socken när han hör någon berätta att Petter Olofsson skjutsade en västgöteknalle till Björkvik och att denne nu hittats död vid Redinge. Petter ska enligt ryktet vara knallens baneman. Dagen därpå beger sig Jonas till Botorp för att höra vad Petter har att säga om de illavarslande ryktena. Ungefär samtidigt får kronolänsman Anders Sundstedt in en anmälan från handelsman Johan Apelqvist att gårdsfarihandlare Magnus Andersson är försvunnen. Då även länsman hört ryktena om Petter beger han sig till Botorp för att söka efter knallen samt förhöra Petter och hans hustru. Under samtalet med paret Olofsson framkommer inget nytt och länsmannen åker därifrån med oförrättat ärende.

Kvar på Botorp är Petters svåger och efter han tycker att Petter beter sig underligt efter länsman besök. När han dessutom utan anledning går och lägger sig tidigt känner han sig nödgad att konfrontera Petter. Har han gjort sig skyldig till ett brott?

”Gud nåde mig att det är på det viset.” är Petters svar.

För Jonas berättar han hur han hade följt Magnus Andersson på vägen genom skogen mot Ed. När de befann sig utom synhåll hade han höjt sin yxa och huggit knallen i huvudet. Han förklarar var i storskogen på Botorps ägor som man kan hitta den dödes kropp och tillhörigheter. Knallens 302 riksdaler hade Petter tagit.

”Nu kommer de att ta dig!” utbrister Jonas.

”Ja, replikerar Petter, ”död i min säng”.

När länsman hade åkt hade Petter gripits av stor ångest och ånger. Han hade valt att ta saken i sina egna händer. Innan han hade gått till säng tillsammans med sin hustru hade han förgiftat sig själv med arsenik. När länsman dagen därpå skickade fjärdingsman att hämta Petter var han död. 1044 steg från Botorp, rakt ut i skogen, finner man knallens lik på den plats Petter pekat ut. Tingsrätten beslutar att Petter Olofsson som gjort sig skyldig till självspillning och mord inte kan bli begravd i vigd jord utan ska bli ”nedgräfd i Galgbacken af Skarprättaren.” Magnus Andersson begravs på Åtvids kyrkogård den 21 mars 1813.

dödboken_2

Utdrag ur död- och begravningsboken år 1813.

dödboken_1

Änkan Anna Lisa bodde kvar i Botorp ett år och flyttade därefter till Docketorp i Landeryds socken och sedan till Linköping. Magnus Anderssons hustru Christina Andersdotter kunde inte bo kvar i deras torp utan blev tvungen att tillsammans med de två barnen flytta hem till sin svägerska och hennes make. Så småningom gifte hon om sig.

Västgötehålet ska alltså vara platsen där man fann knallens kropp. Den plats som Lennart visade oss var en stor sten, inte en grotta. På Sveriges Speleologförbunds grottdatabas kan man, förutom läge och beskrivning, läsa följande:

Sägner, kulturhistoria etc: Detta är enligt sägnen en mördarhåla men vid Svaltorp, 8 km O om Åtvidaberg, kallas en ihålig ek för Västgötehålet! Här mördades mycket riktigt en västgöte för något sekel sedan. Det kan vara en sammanblandning. Det finns också en annan berättelse om en västgötaknalle som rånades och därefter knuffades utför stupet.​

Det vi säkert kan säga är att en eller flera västgötar han blivit dödade i närheten av Åtvidaberg. Exakt var kan vi inte veta, men i brist på övriga bevis är Lennarts sten en lika trolig brottsplats som en ihålig ek eller ett stup någon annanstans.

stenenojag

IMG_0788

stenensmarke

Följ gärna bloggen via facebook

Berättelsen baseras på Roys efterforskning där uppgifter har hämtats från tingsrättshandlingar och samt samtal med fritidsforskaren Åke Tjäder samt kyrkoboksmaterial.

 

 

 

 

 

Dela gärna det här inlägget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *