Hemliga rum – del ett: ett rum med slag för timmar och alla fyra qvarterna

Hemliga rum. Visst låter det spännande? Det var Roy Andersson på Brukskultur som kläckte idén. Varför inte skriva om hemliga rum i Åtvidaberg; ställen, byggnader som man som åtvidabergare ser så gott som dagligen, men kanske aldrig varit inne i eller ens tänker på att de rymmer ett innehåll. Eller ser helt annorlunda ut än vad man trott. Men det kan förstås även röra sig om hemliga rum på riktigt, som man inte hade en aning om att de existerade överhuvudtaget. Och den var ju helt oemotståndlig idé. Men finns det några ”hemliga rum” i Åtvidaberg? Jadå, gott om dem!

Tanken är att ta er med in i dessa hemliga rum och ge er lite bakgrund, gärna lite historia om möjligt. Och Roy och jag har förstås inte heller koll på alla hemliga rum som finns i Åtvidaberg. Känner ni till några som vi bör besöka så hör av er! Mejla till mig på: camilla@camillasmedberg.com

Idag presenteras första hemliga rummet och vi inleder förstås som sig bör i hemlighetsfull anda, så har ni möjlighet att under tiden gissa vilken byggnad det handlar om.

För mig och, skulle jag tro, många med mig är detta hus en typisk åtvidabergssymbol och tillhör ett av de absolut mest kära byggnaderna. Skulle det försvinna skulle faktiskt en bit av Åtvids själ och hjärta gå förlorat. Att det står där det står har vi främst Axel Kumlien, Jonas Jonsson, Gustaf Wilhelm Linderoth och inte minst en viss Adelswärd att tacka för. Det började byggas när Åtvids gruvor fortfarande glimmade löftesrikt av koppar, men när det stod färdigt något år senare hade man besviket fått konstatera att gruvorna nu bara innehöll svart sten. Eller om den är grå? Nåja, i vilket fall var kopparen slut.

Om vi nu har många män att tacka för att huset finns så verkar det ha varit många dynamiska kvinnor som skött verksamheten inom huset under årens lopp, alla och envar skulle förtjäna ett eget blogginlägg! Fru Allard var först ut, därefter följde fru Netzel, fru Magnusson och fru Moberg. Anna Moberg skötte ruljansen mellan 1899 och 1902 och under hennes tid ställdes till med ett stort bröllop som hon i allra högsta grad involverades i. Under kvällen skulle hon se till att folket på bruket serverades smörgås och dryck vid dansbanan samt att tjänstemännen serverades middag i festsalen.

Festsalen med danssalong, musikläktare och läktare för herrskapen gick på den här tiden i rött och vitt. De som minns byggnaden från 70-, 80-, och 90-tal och kanske till och med fram till sekelskiftet vet att den då var målad i brunt och orange. Idag är den åter vackert vitt målad med detaljer i guld.

En läktare finns kvar idag och det är dit vi går för att komma in i det som både är husets mest signifikanta del och samtidigt dess hemliga rum. Här finns det nämligen ingen som helst anledning att befinna för mer än en person en gång i veckan. Och om Jonsson är pappa till stora byggnaden så är Kumlin och Linderoth helt klart pappor till den här lilla trånga delen av huset. Det är med nöd och näppe som två personer ryms här. Vi får först kliva in och ställa oss tätt ihop innan den lilla dörren kan stängas och vi därmed kan nå den lilla trästegen. En och en går vi uppför stegen, stannar på ett steg och kikar upp för att sedan kliva ner igen. Och det vi ser är spännande – ni skulle bara veta. Ni ser det dagligen utifrån, men hur det ser ut och funkar här inne vet ni inte! I alla fall inte det stora flertalet av er.

trappstege

När man står på trappstegen når man lagom upp till ett litet runt fönster och det här är vad man ser om man kikar ut:

fönster

Många tror att byggnaden i sin helhet byggdes under åren 1869-70, men så är inte fallet. En del av den byggdes som boningsrum redan tio år tidigare, det vill säga 1858. Huset var i två våningar, precis som idag, och innehöll 18 lägenheter för lika många familjer. När vinkeldelen tillkom byggdes boningsdelen om till 14 hotellrum.  Runt år 1875 har vi uppgifter på att en övernattning i de dyraste rummen kostade runt 1.50. Behövde man ställa in sin häst i stallet bredvid hotellet kostade det 25 öre/natt.

Den nya delen rymde förutom festvåningen med två läktare, damsalong och rökrum, en stor och en liten matsal, ett kafé och, givetvis, ett kök, disk-och serveringsrum, strykrum, med mera.

Förutom gäster utifrån serverade man även frukost, kaffe, lunch, middag, kaffe och kvällsmat till brukets personal i enlighet till tider och meny som baronen, i sann patriarkalisk anda, gav instruktioner om. Middagen som serverades mellan kl 12 och 13 skulle bestå av ”i de flästa fall en soppa, såsom kål, köttsoppa, ärter, tisdagssoppa, fruktsoppa och dylikt samt en kött- eller fiskrätt, omväxlande salt och färsk, med potatis, såsom pepparrotskött, stekt fläsk, palt, salt kött, korf, sylta m.m….”.

Om ni inte räknat ut i vilken byggnad vi befinner oss i så är det Brukshotellet, som senarebrukshotell_1900 blev Folkets hus och idag är Kulturhus. Så vilket kan det lilla trånga utrymmet bakom läktaren, som byggdes till huset år 1871, vara? Det kan du säkert räkna ut. (Foto: Johan E Thorin, 1900)

”Ett Tornur med slag för timmar och alla fyra qvarterna, en veckas gång emellan hvarje uppdragning, linor af jern som uppvindas på gängade valsar, block, axelledningar, 3 visareverk med balancer tim- och minutvisare, koniska utvexlingar.”

klockan

Detta redovisas, jämte kostnaden på 1 425 kronor, i Kopparverkets Capital Bok nr 2 1870. Vidare kostade urtavlan av zinkplåt med lucka och beslag 32 kronor. Allt som allt med lite mer material och arbetskostnad blev totalkostnaden 1 540 kronor.

kulturhuset2015_1

Kulturhuset med sitt vackra hemliga rum – tornuret 2015

kulturhuset2015_2

Baron Theodor Adelswärd tog iniativ till byggandet av Brukshotell, arkitekt var Kumlien och Jonsson var byggmästare. Linderoth var urmakare.  År 1970 tog Åtvidabergs Köping, som då ägde Folkets hus, återigen kontakt med Gustaf Wilhelm Linderoths urmakerifirma i Stockholm eftersom klockan var i behov av reparation. Firman existerade fortfarande men tyvärr hade man lagt ned tillverkningen av tornur. Man råder köpingen att ta kontakt med urmakaremästare herr Axel Hägg istället, vilket man gör. Vid den här kontakten skickar man med en detaljerad beskrivning av tornuret och det är en bit av det ni kunde läsa ovan.

kugghjul_2

Tänk att det fortfarande är samma klocka och maskineri. Och det är vackert!

kugghjul

klotter_1

Säga vad man vill om ”klotter” – men ibland gör det en överlycklig. Detta fanns att läsa på väggarna invid urverket. Och det är förstås inte ett klotter vilket som helst. Både Rundberg och Möller är bekanta lokala urmakare och har under årens lopp sett till vår klocka.

klotter_3

klotter_4

Som jag har förstått det dras klockan upp en gång i veckan av Kulturhusets vaktmästare.

vev

Veven!

Tack Manne för att du släppte in oss i det första hemliga rummet! Och visst är det häftigt att cirkeln, i och med ombyggnationen av 1858 års byggnad att ånyo vara bostadshus, är sluten?

manne

Fler ”hemliga rum” kommer att presenteras här, liksom annan åtvidshistoria, annorlunda hemma hos-reportage och mycket annat. Följ gärna bloggen via facebook för att ha koll på när inläggen kommer. På facebooksidan händer dessutom en hel del andra trevligheter, inte minst kan du ta del av gamla åtvidsfoton den vägen. Du hittar facebooksidan här.

(Förutom utdrag ur Kopparverkets Capitalbok, korrespondens med urmakare inför renovering så har vi haft Gösta Adelswärds skrift ”Hotell på patriarkaliskt bruk” till vår hjälp för att skriva inlägget)

Dela gärna det här inlägget

5 reaktioner på ”Hemliga rum – del ett: ett rum med slag för timmar och alla fyra qvarterna

  1. Vilket intressant litet rum.Är ett litet rum som ingen kanske har en aning om.Ialla fall inte jag.Var kul att få följa med in.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *