Hemliga rum – del tre: flickan under trappan

För ungefär ett år sedan besökte jag Allan Pettersson som, liksom jag, är mycket intresserad av Åtvidabergs historia. Det roliga med Allans lokalhistoriska intresse är att det bottnar i ett frimärkssamlande. För att få tag i gamla frimärken köpte han gamla vykort. Med tiden försköts han fokus från frimärkena till korten, deras motiv och de gamla hälsningarna som fanns därpå. Numera har Allan en stor samling gamla åtvidabergsvykort.

Allan och jag satt en eftermiddag vid hans bord, drack kaffe och tittade på vykorten när min blick föll på ett vackert gammalt hus. Förutom huset fanns på bilden ett flertal hästskjutsar. Den som en gång i tiden hade postat kortet hade skrivit sin hälsning på motivet. Allan förklarade att på den tiden hälsningen var skriven var baksidan förbehållen adressen och inget annat. Jag tittar på de andra korten och jodå, hälsningarna var skriva på framsidan. Under huset och hästskjutsarna stod det textat ”Gästgifveriet Åtvidaberg”. Fanns det ett gästgiveri i Åtvid? När då? Vart då? Vilket var huset, fanns det kvar? Vad var egentligen ett gästgiveri.

Efter en tid lade jag ut ett foto på vykortet på bloggens facebook. Det var bland de första foton jag publicerade där och jag visste inte då vilken kunskap som finns i Åtvidaberg och hur snabbt det kan gå att räta ut ett frågetecken till ett utropstecken. Och jag blev förvånad över vetskapen om vilket huset var. Ganska snart inkom det nämligen ett nytaget kort på huset med texten: ”Jag och min familj bor där nu.”

gästgiveri

Så till dig som nu läser säger jag: Välkommen in till hemliga rum nummer tre!

Gästgiveri låter i mina öron som en glamorös verksamhet. Riktigt så var det dock inte. Om vi tänker oss tiden före bilar, bussar och järnvägar – hur tog man sig fram då? Till fots, absolut. Eller med hjälp av kärrar dragna av hästar eller kanske oxar. En hästkärra var förstås nödvändig om man skulle resa långt, som mellan Linköping och Åtvidaberg.

Hur lång tid kan det ha tagit? Timmar? Dagar? Jag har ingen aning. I vilket fall måste både människor och djur ha blivit väldigt trötta. Och hungriga. Och det är här de gamla gästgiverierna kommer in i bilden. Det fanns en lag från 1600-talet, uppdaterad på 1700- och 1800-tal, som sa att det skulle finnas sådana med en viss regelbundenhet längs vältrafikerade väg, låt säga på en mil eller två mils avstånd. Här skulle man kunna stanna för att äta, kanske övernatta och byta trött häst mot en pigg dito. Det fanns regler för gästgiverierna som vi kan finna lite besynnerliga. Till exempel skulle man se till att besticken var rena från gamla matrester, att gästerna inte fick smutsiga servetter, att smöret inte fick vara härsket samt att stolar, bord och sängar skulle ha tillräckligt många ben för att inte behöva stöttas mot väggarna. När järnvägen och bilen blev vanligare behövdes inte gästgiverierna och 1933 togs gästgiverilagen bort.

Jag knackar på dörren som vetter ut mot gatan. Henrik Söderteg öppnar, välkomnar och förklarar att familjen vanligtvis använder en annan entré. Snart dyker Jennie, hans hustru samt minstingen Iris upp. Jag står i ett ljust vackert rum. I rummets mitt finns en barnsäng med sänghimmel. Iris rum.

bild-(61)

”Men hon vägrar sova här”, skrattar Jennie och lyfter upp Iris som har blivit lite betänksam över att jag kommer och hälsar på. ”Hon nöjer sig bara med att sova i sin barnvagn i vårt rum.”

Jag tar av mig ytterkläder och skor och tittar in i nästa rum: Henrik och Jennies sovrum, bild-(62)lika ljust och vackert som Iris rum. En gammal dörr från det förra huset har blivit ommålad och får tjäna som sänggavel. Fiffigt och snyggt!

Tänk att se huset som jag passerar så gott som dagligen inifrån. Det är verkligen spännande!

Vi fortsätter genom huset och passerar en öppning där väggens tjocklek avslöjar att här har det tidigare suttit en vägg som delat huset i två delar. Vi kommer till ett stort och generöst tilltaget vardagsrum med matbord, soffgrupp, kakelugn och en hall till husets ytterdörr och så ett litet kök. Verkligen litet, men oerhört mysigt.

bild-(60)

bild-(55)

”Det är det ursprungliga köket och det är för litet”, förklarar Jennie, ”vi ska snart göra om det till tvättstuga. Men vi ska behålla skåpen”, lugnar hon mig med ett leende.

De är angelägna om att vårda huset och vill gärna veta allt som finns att veta om det. bild-(57)

Henrik visar mig in i ett rum som gränsar till vardagsrummet. Där inne är det iskallt eftersom rummet inte används.

”Här ska det bli nytt kök. Jennie bestämde att hon vill ha liggande bräder på väggarna. När vi rev ner tapeterna och de gamla spånskivorna, vad hittade vi där bakom då? Liggande bräder!”

Till helgen ska Henrik riva väggen mellan det nya köket och vardagsrummet. Det ska bli ett enda stort rum.

Vi vänder oss om och upptäcker att Iris storasyster Signe, fem år, gör entré. I ett allrum sitter mellanbrodern August, fyra år, och spelar dator. Tillsammans med storasyster Stina har de sina rum på husets övervåning.

bild-(56)

Signe

Vi går trappan upp, en trappa som förmodligen inte alltid funnits där. Henrik pekar på fönstret.

”Ser du, trappan går mitt i fönstret. Förr fanns det förmodligen en trappa upp till övervåningen på utsidan av huset. I utrymmet där vid trappans fot”, Henrik pekar, ”lär pigan i huset ha bott. Då såg det förstås annorlunda ut.”

Jennie fyller i:

”Signe brukar fråga vem flickan är som bor under trappan. Hon har hört oss prata om det.”

bild-(54)

Signes rum

Henrik och Jennie intresse för huset smittar av sig och jag blir ivrig att se de gamla handlingar som finns.

Vi slår oss ner vid matsalsbordet. Jennie och Henrik dukar fram fika. Barnen kommer glatt bild-(52)skuttande, det vankas semmeltårta. Iris blir arg när hon inte omedelbart lyfts upp i sin stol. Men snart sitter alla med varsin tallrik framför sig och äter förnöjt av grädde, mandelmassa och bröd. Henrik hämtar hushandlingarna och vi tittar på ritningarna. Av dessa framgår att huset byggdes i början av 1900-talet till urmakare Ernst Ernfrid Möller. Vi kan se att husets nedervåning är uppdelad i en bostads- och en urmakeridel.

Urmakare Möller hade, på baronens uppmaning, kommit till Åtvidaberg från Karlshamn år 1896 för att bland annat sköta om tornuret på Brukshotellet. Men hur var det med gästgiveriet, det som finns på vykortet? Det finns ingen information om det alls. Den enda som verkar veta är Harry Hollner som skrivit ”Kvarteret Jernvägen och husen däromkring. Bilder från en svunnen epok”.  Enligt honom ska en man vid namn J.A. Johansson ha disponerat bakre delen av huset, vilket stämmer med vykortet, och här drivit ett gästgiveri. Förmodligen förfogade han över en stor del av övervåningen likaså.

Hur ska vi få veta mer om ett eventuellt gästgiveri, vilka som bodde här och vem flickan under trappan var? Innan vi skiljs åt bestämmer vi att vi var och en för sig ska försöka hitta information. Jag kontaktar några personer, får veta lite mer om urmakeriet. Möllers Urmakeri flyttade så småningom in i Getinghuset där de finns kvar än idag. Den nuvarande ägaren är barnbarnsbarn till Ernst Möller. Men gästgiveriets historia är höljt i dunkel. Fanns denne Johansson egentligen och vem var han i så fall?

Jag bestämmer mig för att titta i kyrkböckerna vilka jag, med Roys hjälp, kan nå digitalt. I församlingsboken från 1905-1910 framgår att Ernst Möller bodde i huset tillsammans med sin hustru Anna Sofia Pettersson. Precis som Jennie och Henrik hade de fyra barn, men med den stora skillnaden att de inte förfogade över hela huset. Dels var deras bostadsdel mindre och dels fanns även en eller två pigor samt ett par urmakarlärlingar och en vaktmästare (jag kan inte säkerställa att samtliga hade sin bostad i huset, men de står skrivna tillsammans med Möllers) i hushållet.

möllers

På nedervåningen förfogade urmakeriet över tre rum, de två rummen som vetter ut mot Järnvägsgatan samt ett inre rum som avslutades där öppningen med den tjocka väggen finns. Rummen rymde kontor och gesällrum samt verkstad och butik. På andra sidan väggen fanns tre rum och kök. På övervåningen fanns det sammanlagt fem rum, kök, förstuga och tambur.

bild-(67)

bild-(66)

Jag bläddrar vidare i församlingsboken och här dyker han plötsligt upp, boende i samma hus som Möller men med tomt 2b: Johan August Johansson, född 1860 i Värna. Yrke: ”åkare”. Att arbeta som åkare på den här tiden innebar att man körde föremål eller personer med häst och kärra. I rutan anteckningar hittar jag kommentaren: ”fd fjärdingsman, extra polis. Kallas gästgifvare, men är åkare.”

bild-(68)

Oj, då, spännande , men vad betyder det här?

Jag letar vidare. Som 28-åring flyttade brukaren Johansson och hans hustru Emilia Augusta Gustafsson in till Åtvid och bosatte sig på stora Ramshults ägor som hörde till Adelsnäs fideikommiss. De närmaste åren får de fyra barn. Tolv år senare, år 1900, flyttar de till Möllershuset och Johansson tituleras ”fjärdingsman och extra polisman”. Och därefter kommer så anteckningen  ”kallas gästgifvare, men är åkare.” Ytterligare fem år senare, år 1908, flyttar familjen till Åtvidabergs järnvägsstation där sonen Johan Mauritz med efternamnet Tapper arbetar som järnvägselev vid Vestervik-Åtvidaberg-Bersbo järnväg, senare som stationskarl och magasinförman innan han flyttar till Stockholm.

J.A. Johansson verkar, då gästgiveriet som sådant inte omnämns i kyrkböckerna, ha drivit rörelsen på eget bevåg och kanske lite inofficiellt? Och detta enbart under tre år. Ett antal drängar listas under Johansson, men ingen piga som kan ha bott under trappan.

Efter Johanssons flytt får tomt 2b en annan hyresgäst: Karl Vilhelm Andersson, med hustru Anna Charlotta Andersson och två små söner. Andersson är liksom Johansson åkare och på hans anteckningar kan man läsa: ”Ansvarar för skjutsstationen fr 1/1 1909”.

Skjutsstationerna var den del av gästgiveriet som lånade ut/bytte hästar till resande. Från slutet av 1800-talet hade det blivit möjligt att förvandla gästgiverier till skjutsstationer och därmed ta bort erbjudandet om mat och husrum. Och det verkar ju vara det som Andersson har valt att göra.

Den 2 mars år 1908 kommer en anteckning att en 24-årig flicka har flyttat in till tomt 2b, det vill säga gästgiveridelen. Hon kommer från Kalmar och har precis börjat arbeta som folkskollärarinna. Hon gifter sig senare med läraren, senare överläraren, Adolf Hedvall i Åtvidaberg. Flickan bor i Möllershuset en kort tid, knappt ett år.

Några år senare flyttar Ernst Möllers äldre pensionerade syster Amanda Adolfina Möller, som också varit folkskollärare, in i gästgiverisidan. Vilket kan tyckas lite märkligt när hennes bror bor på andra sidan. Men Ernst ägde hela huset och förmodligen fanns det rum att tillgå i den andra, större delen. Kanske skönt att ha systern lite på avstånd också?

Det är helt omöjligt att ta reda på var i gästgiveridelen de båda folkskollärarinnorna hade sina rum. Men om det nu verkligen har bott en flicka eller kvinna under trappan kan det tänkas har varit en av dessa eller kanske båda två.

Vilket huset är? Det ligger på adress Järnvägsgatan 3, det röda huset bredvid Oasen. Det känner ni till väl?

image

bild (48)

plankan 

”Nu har jag rivit väggen mellan rummet och vardagsrummet och titta vad jag hittade”, skrev Henrik och skickade över en bild på en planka där det står: ”Gästgifvaregården”

Det som från början verkade vara en självklar historia visade sig bli en liten deckargåta. Jag har haft väldigt roligt på vägen att försöka läsa den och lite nytt fick vi lära oss på vägen. Jag vill avsluta med ett par ord till Signe Söderteg: jag tror att flickan under trappan var din namne, nämligen Signe Anna Dahl, folkskollärarinna i Åtvidaberg.

Följ gärna bloggen via facebook där jag då och då lägger ut lite bilder på Åtvid förr.

Dela gärna det här inlägget

3 reaktioner på ”Hemliga rum – del tre: flickan under trappan

  1. En farfar till en kompis mamma (omstädligt jag vet) körde oxkärra med koppar från kopparverket till Norrköpings hamn innan järnvägen byggdes. Mamman berättade att det tog tre dagar. Första övernattningen var vid ”Örmsta loge” Den stora grå logen vid 70-sträckan strax innan Vårdsbergsrondellen på 35:an till Linköping. Andra övernattningen lär ha varit i Norsholm. Man fick inte ha bråttom. Ofta gick oxkusken bredvid sina oxar och pratade med dem för att få lite sällskap….

  2. I Söderbäcks bok ”Sockna” står skrivet att en post skjuts hade en genomsnittlig tid på 1,5 tim per mil. En hastighet på 7 km i tim .Vår postis i postvillan körde sträckan Linköping – Västervik två gånger i veckan med hästskjuts.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *