Hemliga rum – del två: vår magiska ljuskälla

Kommer ni ihåg vad som hände på kvällen dagen före julafton? Ni vet då det allra sista skulle förberedas eller man äntligen skulle få slå sig till ro. Julskinkor i ugnarna, knäck på spisarna och uppesittarkväll framför teven. Då blev det strömavbrott! Ett sådant tillfälle!Jag var på kalas den kvällen. Snabbt kom stearinljusen fram på borden, men kaffe till desserten kunde vi inte trolla fram. Men det gjorde inte så mycket. Det blev mysigt och samtalet kom igång om vad som kunde vara orsaken, hur stor del av Åtvid som hade slagits ut och andra gånger det varit strömavbrott. Hemfärden, ett stycke utanför Åtvidaberg, på landet var mörk, nej fel, kolsvart!

För några år sedan var det ett liknande strömavbrott. Jag hade precis fått en router till bredbandet och satt i köket, lite lagom ängslig, för att rätt koppla in den. Jag läste bruksanvisningen, granskade skeptiskt mackapären och vågade  till slut sätta kontakten i vägguttaget och: Allt slocknade! Klentroget tittade jag ut på gatan: Allt svart. Inne i husen och utanför. Paniken växte. Vad hade jag gjort? Snabbt som ögat drog jag ut kontakten igen, desperat att återställa ordningen. Men, nej, allt förblev svart. Åh, nej, jag skulle hamna i tidningen som Åtvids stora elsabotör. Kanske till och med i teve och radio. Skulle jag bli skadeståndsskyldig? Det måste väl ändå vara routerproducenternas ansvar? Eller?Jag samlade mig. Jag skulle åka iväg för att repa nyårsfars. Bilen hade ju billyktor – det skulle väl inte vara så svårt att se? Men det var det! I stort sett livsfarligt.

När jag åkte där på vägen och sakta närmade mig parkeringen vid Folkets hus och insåg att hela Åtvid var mörkt och att min router kanske inte hade med saken att göra så slogs jag av att så här måste det ju ha varit förr. Mörkt alltså. Innan det fanns elektricitet i samhället. Kanske inte riktigt så mörkt för inne i husen och kanske i viss mån utomhus hade man förstås fotogenlampor. Och lyktor och ljus. Men ändå. Och det var inte så himla länge sedan det var så. Tänk så beroende vi är av elen och så ställda vi blir av att allt plötsligt slås av. Det är fascinerande att påminnas om att tre-fyra generationen bort fanns det inte lysknappar, elektriska spisar, tvättmaskiner och element.

Skulle vi förflytta oss hundra år tillbaka i tiden och gå genom Åtvids gator en sen eftermiddag i januari skulle det, sånär som på några lyktor här och var, vara väldigt mörkt. Husen värmdes i bästa fall upp av kakelugnar och öppna spisar. Kvällsgröten kokades på vedspisar. Lyse fick man av fotogenlampor. Stillsamt skulle vi vandra längs den gamla Stenhusgatan. I handen en lykta för att bättre se var vi satte fötterna. I höjd med adelswärdska fattighuset skulle vi dock bli varse bekanta ljuspunkter. Från Brukshotellet och sjukstugan lyser ett ljus vitare och starkare än alla andra ljus. Och, minsann, där nere från bruksområdet, vid sågverket, snickerifabriken, smedjan, mejeriet, med flera byggnader, ser vi samma ljus. Både inne och ute. Aktiviteten är i full gång. Vi hör ljud från maskiner och människor. Längre fram ser vi samma speciella ljus sippra ut från Brukskontoret.

Ju längre bort från bruksområdet desto tystare blir det. Vi hör vattnet som rör sig i kanalen, vatten från Hårsfjärden, Glan, Stora och lilla Bjärn, Tran, Virken, Glan, med flera sjöar, som fritt eller via reglering samlas i Bysjön för att slutligen hamna i kraftkanalen och fortsätta sin färd fram till … ja, vadå? Jo, platsen där vattnets kraft omvandlas till ljus på något magiskt vis.

Vi vänder oss hastigt om, lyktan i handen skramlar till, och följer kanalen. Den vackra kanalen som vi kanske bara ser som ett pittoreskt inslag i vår miljö. Den är så mycket mer än så. Snart slår ljudet från industrierna emot oss igen. Och på baksidan av det gamla kopparverket står hon: En gul rappad byggnad med orientalisk kupol. TA och LD står det ovanför dörren och årtalet 1906. Baron Theodor Adelswärd och hans hustru Louise Douglas.

Theodor Adelswärd var fast besluten att modernisera sitt bruk med elektrifiering med theodor adelswärdvatten som källa och satte igång redan i slutet av 1800-talet. Han månade dessutom om att skapa ett vackert samhälle , en trädgårdsstad enligt engelsk modell var drömmen. Duktiga och namnkunniga arkitekter anlitades, till och med för att rita nyttobyggnader som Kraftstationen.

Och än idag forsar vattnet in i den vackra kraftstationen som fortfarande förser oss åtvidabergare med elektricitet. Men sedan 1997 sker det inte längre i Forskrafts regi utan i Vattenfalls. Och, som ni kanske har räknat ut, är kraftstationen det andra rummet i vår exposé ”Hemliga rum” i Åtvidaberg. För hur många, förutom Ulf Karlsson, som sköter anläggningen, har egentligen sett den annat än utanpå? Och kanske inte ens då tänkt på den då heller för att vi är så vana att se den och inte heller tänker man kanske på vad den används till? Men innan vi går in i Kraftstationen måste jag ställa frågan: Har ni tänkt på var kanalen börjar och slutar och att det är just en kraftkanal som fortfarande används för att producera el – som lyser upp din lampa på kvällen, värmer dina kalla fötter på vintern och ger dig lagad mat på bordet -och inte bara är en plats för rekreation och mata änder? Så, om ni inte har något emot det börjar vi med en tur på kanalen!

bild-(77)

 

Låt oss börja från början. Bysjön vid kanten av Villan och Bysjökrogen. Här leds vattnet in i kanalen.

 

 

 

 

bild (76)

Hur mycket vatten som ska tillåtas komma in i kanalen är reglerat. Vattennivån i Bysjön får sänkas med max 1,5 meter, inte mer.

 

 

 

bild (75)

 

 

Vattnet fortsätter under bron vid Kammarbovägen och ut till änderna som väntar på andra sidan.

 

 

 

bild (74)

Huvuddelen av vattnet fortsätter i kanalen, en del viker av ned till höger i det som är ett naturligt vattendrag, nämligen Åtvids ström.

 

 

 

bild-(73)

 

Kanalen som vi ser den om vi står med ryggen mot Adelsnäsvägen.

 

 

 

 

bild-(70)

 

 

Kanalen rinner vidare och är här i höjd med Ålundamagasinet som ni ser till vänster.

 

 

 

 

bild-(71)

 

Och här tar det stopp, för inte har vi sett något vatten rinna på Järnvägsgatan? Nix, men under. Men innan det släpps in i den stora trätrumman passerar det stora risgrindar.

 

 

 

bild (69)

Vattnet som rann ned till höger vid Kopparvallen kommer så småningom in den här vägen vid Mässen. Visst är vattnet vackert? Hoppas att satsningen på Kulturcentrum kommer att innebära att vi kommer det närmare och verkligen ser det! Vänder jag mig om ser jag det som bilden under visar.

 

bild (68)

 

bild-(67)

 

I trätrumman kommer vattnet från kanalen vidare ned mot Kraftstationen.

Långt därnere anar vi den gula byggnaden. Åker du ner vid Eksågen eller passerar via 35:an eller Sunnebovägen så ser du den tydligt. Visst är den häftig?

 

 

bild (65)

bild (44)Numera har byggnaden fönster av plast då kostnaderna att reparera krossade rutor blev för höga. Brandstegen på sidan är inmonterat för att ingen ska kunna ta sig upp på taket. Det är några av de åtgärder som man tvingats göra för att minska skadegörelsen.

 

 

bild-(47)Uffe Karlsson tar emot oss på en guidad tur och äntligen får vi gå in i Kraftstationen.

bild (54)

Här står jag framför själva hjärtat, eller snäckan som det heter, där det inströmmande vatten blir till elektricitet. Svårt att förstå hur det går till. Allt jag kan säga är att i den gråa jättemaskinen, snäckan, far vattnet från kanalen som en skottspole. Uffe och hans kollegor har att reglera och överse att tillförseln av vatten är den rätta.

bild-(63) Mycket är förstås automatiserat.

bild-(48)

Och en del är det  inte. När spättluckorna som reglerar vattnet fastnar någonstans i alla sjöar som har reglering så är det bara att åka ut med spättet och bända. Kanske ett jobb för de som gillar krossa rutorna eller på annat sätt förstöra Kraftstationen?

Om man inte vill använda den ålderdomliga metoden så finns det en spättmaskinen (nedan)

bild-(52)

 

 

 

 

 

 

bild-(61)

 

Mycket är svårt att förstå, men när Uffe påpekar att det går 10 000 volt i de svarta handtagen till höger och att vi omedelbart skulle dö om vi tog i dem så förstår vi. Fast lite sugen på att testa och se om det verkligen stämmer blir man allt…

 

 

 

bild (43)

På baksidan av Kraftstationen forsar vattnet ut igen och fortsätter sin färd fram till Håcklasjön.

 

 

 

bild (46)

För att återvända till inledningen och strömavbrottet för ett par år sedan som sägs ha  orsakats av en råtta, men där jag fortfarande inte var helt övertygad om att jag och min router inte bar skuld, så kan jag nu lyckligt lägga det samvetet åt sidan. För jag har varit inne i rummet där de gigantiska så kallade lysknapparna eller ställverken sitter. Och i ett av dessa:

bild-(59)

finns fortfarande spåren kvar av branden som orsakades av nämnda råtta:

bild-(60)

För att lära mig om Kraftstationen har jag förutom Roy på Brukskultur haft en del litteratur till hjälp. Framför allt en uppsats författad av Peter Dahlgren ”Tidig elektrifiering i bruksorten Åtvidaberg” samt ”Forskraft 1911-1986” av Gösta Adelswärd och ”Åtvidabergs historia”.

Detta var nummer två i serien ”Hemliga rum”. Det första hittar du här: ”Ett rum med slag för timmar och alla fyra qvarterna”

Följ gärna bloggen via facebook som du hittar här: ”Stort, smått och lite däremellan”

Dela gärna det här inlägget

5 reaktioner på ”Hemliga rum – del två: vår magiska ljuskälla

  1. Eftersom jag är uppvuxen som närmaste granne med ”tuben”,som vi alltid sa, tycker jag det var väldigt intressant att läsa din fina skildring. Jag är uppvuxen i ”kolkammarn och vår gård avgränsades av tuben. Ibland sprack det i fogarna och vattnet sprutade som en fontän, var det då vinter frös vattnet till is och bildade gigantiska ”isfall”. Sommaren ströps vattnet så man kunde gå inne i ”tuben” och laga den. Jag fick följa med en farbror som hette Rose’n och se hur de arbetade inne i tuben. Vilka minnen som väcks till liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *