Hi Life!

När jag hade gått klart gymnasiet åkte jag till London för att jobba som au pair under ett år. Man skulle kanske kunna säga att det var en trend att åka utomlands på något sätt och inget jag förmodligen skulle ha valt om jag inte kände att jag måste göra som alla andra. Så efter 2,5 månad blev längtan efter pojkvän, familj och min nya lilla etta allt för stark och jag åkte hem.

bild (15)

Även om tiden jag hade varit borta inte var av astronomiska mått hade tre nya svenska stjärnor hunnit födas. Redan i bilen hem från Göteborg (jag åkte båt till och från England – ett äventyr i sig) såg min då 12-åriga syster till att bekanta mig med samtliga.

De två första var ett sjungande syskonpar med finskt efternamn. Låten med vilken de slagit igenom hette ”Oh mama” och jag pratar förstås om Lili och Susie. Låten spelades så bok11frekvent på radion vid den här tiden att vi hann att lyssna på den ett par gånger på vägen hem. Inte minst för att hemfärden blev lite längre än planerat eftersom mamma missade rätt väg från Göteborg, vilket gjorde att vi hamnade på fel sida sjön och kom till Vara. Där skickades jag in på bensinmack för att fråga efter rätt väg hem och eftersom jag tyckte det var så himla retligt och jag var så himla haj på det engelska språket så låtsades jag att jag inte var svensk och ställde frågan på engelska. Vilket var dumt och fånigt på många sätt, inte minst för att det var svårt att förstå svaret jag fick. På bensinmacken införskaffade jag även ett ex av tidningen Veckorevyn, vars omslag pryddes av förstås Lili och Susie. Och ja, den engelsktalande tjejen köpte en svensk tidning. Så klok redan då.

Jag hann läsa allt om systrarna Päivärinta och begrunda fotona på de rosaplutande, svårmodiga, blonderade och coola tjejerna.

Den tredje stjärnan befann sig i en helt annan, för att inte säga helt egen, galax än de två förstnämnda. Han prydde inga omslag vid tidpunkten och jag fick bygga mig en egen bild av honom när min syster beskrev honom som lätt hysterisk, med klart annorlunda frisyr, kurtolsson_1920 rutig kavaj och gabardinbyxor. Dikten överträffade inte verkligheten visade det sig senare. Den här mannen eller företeelsen hade ett program som hette ”Fådda blommor”. Kameramannen hette Arne och flickan i orkestern Gudrun. Stjärnan hette Kurt Olsson. Kurtan! Han var verkligen en kul nyhet.

Även i självaste Åtvid fanns vid den här tidpunkten en tämligen ny och populär storhet. HI LIFE. Åtvids första renodlade disco. Kära nån så kul det var där! Innan Hi Life öppnade hade man fått dansa och träffas på skoldanser, LYKTAN och så förstås på ”Hela Stallet svänger” (med hjälp av falskt leg när det var nödvändigt).

Det roliga med Stallet var blandningen av äldre och yngre med de äldre därnere körandes hårt till allehanda dansband och de yngre en trappa upp i betydligt mindre, mörkare och varmare rum. Det roliga med Hi Life var att det var ett riktigt disco med cool bar, dansgolv med discokulor och blinkblink-ljus och så fanns här bara ungdomar. Minns ni hur det såg ut på den tiden? Garderob när man äntligen kom in (köerna kunde vara långa) och så toaletter till vänster bakom två bruna dörrar. Här utanför stod folk och hängde, väntade på varandra eller pratade för här var det enda stället man kom någorlunda långt bort från dunkadunkat på dansgolvet. Och så baren till vänster när man kom in i själva discot. Soffor, bord och discogolvet med en bred pelare i mitten och så DJ-båset och scenen.

Under åren kom jag att husera på dansgolvet, i DJ-båset och bakom baren (framför också för den delen). Jag minns särskilt väl den gången jag och Johans kusin Petra hade köpt coola ankellånga svep som var modernt ett tag och svepte omkring med dem på dansgolvet. Jag hade indianpuder i ansiktet vilket skulle skapa en solkysst glittrig look, ljust läppstift som ytterligare kontrast för att framhäva den artificiella brännan, blå mascara, vit kajalpenna vid fransroten och blå kajalpenna utanför fransarna – allt för att få så dramatiska ögon som möjligt. Och så lättuperat hår, stora örhängen och en Lili & Susie-svår-min.

I DJ-båset stod Johan och spelade LP-skivor. Extra häftigt var det när han spelade skivorna han hade köpt när han hälsat på mig i London. Mel & Kim med ”Respectable”, bild (16)M.A.R.S med ”Pump up the volume” och Pseudo Echo med “Funky town”.

När jag kom hem från London fick jag jobba extra i baren och jag minns första kvällen. Helt ensam och med instruktioner uteslutande om hur jag skulle hantera ölpumparna. Det där med att samla in glas och diska mellan varven var inget som nämndes eller för den delen hanns med. Så jag tog helt sonika gamla använda glas och hällde upp ny öl och tänkte att det är väl så man gör. Tills det kom fram en tillräckligt nykter gäst och påpekade att hans glas var använt och skitigt. ”Nej då” svarade jag och när killen lommat iväg sprang jag och frågade Weine hur jag skulle göra. Det visade sig finnas en liten diskmaskin i diskrummet så det var bara att börja proppa in glas för glatta livet.

När jag var i London var jag på ett av dåtiden allra coolaste discon ”Hippodrome” och visst var det fränt med alla våningar och alla DJ:S överallt men vad var det jämfört med Hi Life och senare Gruvan? Så mycket som hänt där och som inte kan nämnas i ett blogginlägg. Synd. Men vill ni dela med er så är ni varmt välkomna!

london-013

”Stort smått och lite däremellan” har en facebooksida – gilla den gärna: Här hittar du den

 

Dela gärna det här inlägget

En reaktion på ”Hi Life!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *