Jag är så olycklig

Förra veckan var jag och Roy Andersson på Brukskultur inbjudna till Åtvidabergs föreläsningsförening och berättade om ”Smått och gott ur Åtvidabergs historia”. Jag vill passa på tillfället nu och tacka alla som kom och lyssnade, ni som stannade kvar efteråt för att prata och som efteråt har mejlat och tackat. Det är verkligen mycket roligt. Ikväll håller vi samma föreläsning på ett årsmöte i Åtvidaberg och det ser jag fram mot. Men jag tänkte här idag dela med mig av en av de historier jag berättar, nämligen den om Anna Charlotta Hulter som levde i Åtvidaberg mellan 1864 och 1904. För tänker ni ibland på hur mycket som förmodligen har hänt på de gator vi dagligen passerar? Så många levnadsberättelser, öden  och händelser som utspelats.

Anledningen till att jag vill berätta Annas historia är att den berör mig. Hon begick ett fasansfullt brott och dåtidens dom var hård, liksom dagens. Att Anna gjorde något hemskt är nog alla överens om.  Sedan kanske man kan ställa sig frågan varför hon gjorde som hon gjorde. Kanske var hon en märklig människa , en lättfotad kvinna och  en hemsk varelse? Men hon levde också i en tid som var betydligt svårare för kvinnor, framför allt fattiga och ensamstående kvinnor till oäkta barn. Hittills i kyrkböckerna från den tiden har jag inte hittat några män med oäkta barn. Fram till 1800-talets mitt var horbrott, dvs att ha umgänge utanför äktenskapet, ett brott. Ville det sig illa blev kvinnan gravid och brottet blev synligt. Just den uppenbara skammen behövde inte mannen vara rädd för. Och vad gjorde man om man blev gravid? Ja, flera berättelser vittnar om hur man på olika sätt försökte, med fara för eget liv, abortera sitt foster eller på annat sätt göra sig av med det efter förlossningen. Fram till 1800-talets mitt kunde en barnamörderska dömas till döden.

Anna är dotter till slaggkörare Carl Johan Hulter som arbetade på Kopparverket och hans hustru Maja Greta. Anna har tre bröder. Den ena brodern dör i hjärnhinneinflammation när Anna är sju år. Fem år senare dör pappan i njurinflammation. Kvar är så mamman, brodern Carl Gustaf som är 18 år och står skriven ”på socknen” (utan arbete och inkomst) och Johan August, 9 år, som är ”liten och klen till växten.”

När Anna blir vuxen, omkring 25 år, flyttar hon till Norrköping där hon får anställning som fabriksarbeterska. Strax dessförinnan får hon en oäkta son, Otto Valentin. Hon flyttar tillbaka till Åtvid från Norrköping inom kort och i husförhörslängden kan vi läsa att Anna är ”Kyrkotagen som Skomak. Otto Leonard Ringholms från Hannäs hustru 4/3 88.” Vad som kan utläsas av detta är att Anna och Otto förmodligen hade beslutat sig för att gifta sig. Men detta giftermål blir aldrig av. Otto Leonard återfinns istället i Värna under rubriken ”kvarstående obefintliga” och ”på socknen”. Anna bor istället hos sin mor som nu är bosatt i Håckla.

Sedan går det 16 år. När vi stöter ihop med Anna och Otto igen bor de på gamla Värdshuset (Roothboden), som sedan Brukshotellet öppnade 1869/70, gjorts om till lägenheter. Året är 1904, Anna är 40 år och gravid. På natten mot den 6 april vaknar Otto av att han hör kvidanden. Han somnar om. När han vaknar på morgonen tittar han efter barnet som han förstår har fötts, hittar det inte och misstänker det värsta. Han frågar sin mor och får svaret: ”Jag är så olycklig.” Otto letar, öppnar en garderobsdörr och hittar där barnet i en balja med vatten. Dränkt. Därefter går 16-årige Otto till sitt arbete.

När han kommer hem på kvällen hittar han sin mor gråtande. Hon ber honom kasta barnet i öppna spisen. Otto gör så och plockar sedan ut de brända delarna och gräver ned dem.

Det går ett par dagar. Har rykten börjat gått på Verksgatan och bland arbetarna på Kopparverket? Viskas det om Anna och magen som inte längre rymmer ett barn? Är det någon som hört barnskrik från lägenheten? Slår Otto ner blicken och vägrar prata? Eller ser han urlakad och skrämd ut? Vågar Anna visa sig ute? Kanske har man slagit larm? Kanske är länsman på väg att utreda vad som hänt? På sjätte dagen väljer Anna att ta sitt liv. Hon gör det med hjälp av fosfor och begravs sedan ”i tysthet”. Kvar finns hennes 16-årige son. Han ställs till svars för det som hänt genom att kallas till tinget. Så rädd han måste ha varit! Några dagar senare kan man i tidningarna läsa att pojken blir frikänd. Man kan nämligen inte bevisa att hans mor dödade det lilla flickebarnet och därmed kan man inte fälla Otto för medhjälp till mord. En kort tid senare emigrerar han till Amerika. Man kan förstå att han behövde fly den lilla bruksorten. För alltid stämplad.

gamla-torget-ca-1900

Gamla torget med värdshuset ca 1900. Fotat av Johan E Thorin.

Följ gärna bloggen via dess facebooksida.

Dela gärna det här inlägget

3 reaktioner på ”Jag är så olycklig

  1. Tack Camilla för er föreläsning i Kulturhuset. Den här historien berörde mig väldigt mycket. Jag bodde som barn i Roothshuset och hade ingen aning om att huset dolde sådana tragedier. Kanske hände det där vi bodde….Tänk om väggar kunde tala….

  2. Vilka öden som hölls mer eller mindre hemliga.Stackars människor som levde i fattigdom och elände.Förlorade sina små barn i sjukdomar som det idag går att bota.Sådana här berättelser berör mig.

  3. Tack för berättelsen. Det är tragiskt med dessa kvinnoöden. Tyvärr var det ju vanligt att ensamstående kvinnor hade det svårt. Och ofta blev utnyttjade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *