Krogstorp

Året är 2010. Gunnar går upp på övervåningen för att vila en stund framför teven. Han har precis sjunkit ned i den mjuka fåtöljen när han hör knackningar på ytterdörren. Vem kan det vara som kommer nu? Han reser sig igen, stänger av teven och går trappan ned. 

Året är 1928. Valfrid, Anna, Valfrids far Anton och den nioårige fostersonen Karl Erik Bellvar står stilla vid trappan till torpet. Helt stilla faktiskt om man bortser från svettdroppen som stillsamt letar sig nedför Valfrids kind. Johan E Thorin, folkskollärare och fotograf, har länge ordnat med stativet. Otaliga gånger har han bytt vinkel och backat. Familjen är tålmodig. Thorin har backat så pass att deras ansikten inte syns i linsen, men det är viktigt att få med hela huset. Det är ändå det han har i uppdrag att dokumentera.  Karl Erik tittar uppmärksamt på Thorin där han flyttar runt. Det är första gången han ser en kamera och han är fascinerad. Thorin har förklarat att huset och familjen kommer att fastna på en liten lins inne i kameran och avbildas som miniatyrer på ett litet ark. Kanske kommer människor i framtiden att titta på bilden och undra vilka personerna var? 

Krogstorp

Karl Erik vaknar ur sina tankar. Valfrid stryker svetten från sin kind och går mot Thorin som skyndsamt packar ihop. Lika lång tid som det tog att ställa allt iordning, lika snabbt gick det att bränna av bilden. Fotografen har bråttom och avböjer vänligt men bestämt kaffet som mor Anna erbjuder. Han ska, förklarar han, hinna till Slättfall innan dagen är över. Snart försvinner hans vagn längs grusvägen. På Krogstorp byter familjen till sina vanliga vardagskläder och allt återgår till det normala. Pojken ger sig ut på åkern för att rensa ogräs, Valfrid och Anton tar med sig varsin lie för att fortsätta slå dikena medan Anna kontrollerar om brödet jäser som det ska innan hon skyndar till åkern för att hämta potatis och morötter.

Året är 1941. Gunnar är drygt sex år. Det är den fjortonde mars och vintern vägrar släppa sitt grepp. Det är kallt och bistert. Han sitter inklämd mellan sina äldre systrar Kerstin, tio år och Karin, åtta år. I mamma Karins knä sitter Torsten, tre år och i mosters Ediths knä sover minstingen, Anders. De har åkt en god stund när mjölkbilen äntligen stannar. De kliver av och blir stående en stund på mjölkbryggan. De vuxna orienterar sig och kontrollerar att de fått med sig allt och alla. Moster Edith är svårt rörelsehindrad efter barnförlamningen hon hade vid tolv års ålder och mor får hjälpa både henne och barnen att nå fast mark. Därefter sätter hon sina två små, Torsten och Anders, på sparken och så börjar färden mot den nya bostaden. Kungshäll. Alla är tålmodiga och hjälps åt med sparken. De vet att det här inte är ett tillfälle att gnälla eller påtala att man är hungrig eller kissnödig. Tur nog har de inget annat att bära på än sig själva. Bohaget från Åtvidaberg kommer pappa Nils och storebror Lasse med senare. 

nils

nisse2

Svåra förhållanden, inte minst på grund av världskriget, hade fått Karin och Nils Säberg att överge Åtvidaberg och Nils tjänst som mjölnaredräng för ett liv som arrendebönder. Det var inget förhastat beslut. De hade sex barn att försörja och de visste vad det handlade om. De hade båda tjänstgjort som piga och dräng i sin ungdom, bland annat på gården Bestorp. De visste att de skulle få slita hårt och förhållanden ibland skulle vara tuffa. Men som bönder skulle de i alla fall ha mat på bordet. De hade tagit lån för att kunna handla in djur, redskap och maskiner. Sju kor och fyra kvigor köptes in och lite senare en tjur samt får, grisar och höns. Behovet av hästar löstes genom att låna in hästar från kronan i utbyte mot foder, s.k. kronohästar. Det var den lille, vänlige vallacken Pontus och den muskulöse och bångstyrige Bläsen. En egen häst, stoet Vivan, köptes in året därpå. Hästarna behövdes inte minst för timmertransporterna i skogen. Hela tiden märktes kriget av och Nils kallades in i beredskap inte mindre än tre gånger under det första året vid Kungshäll.

”Det var inte bara världskriget som satte sina spår i vardagslivet”, minns Gunnar, ”vintrarna i början av 1940-talet var extrema med sträng kyla och mycket snö.” 

Den tuffa vintern gjorde det besvärligt att ta sig till skolan, framför allt om skaren inte höll att gå på. Gunnar fick under en period till och med bo hos sin småskollärarinna för att överhuvudtaget kunna gå i skolan. Han minns även den dag i maj 1945 när alla skolbarn och lärare uppmanades att samlas på skolgården. Flaggan hissades, tal hölls och nationalsången sjöngs. Det sju år långa världskriget var äntligen över. Nu öppnades gränsavspärrningarna, vilket innebar att frukt, kaffe och andra varor letade sig in i Sverige igen, och ransoneringskorten försvann. Tiderna blev bättre och bättre. När dessutom Forskraft börja sätta upp elstolpar försågs byarna successivt med el. 

Det är den fjortonde mars 1949. Den här gången bjuder mars på verklig vår. Och flyttlasset går för andra gången. Från Kungshäll i Föltorp till Slättfall i Mormorsgruvan. Tillsammans med sönerna Gunnar, Lasse och Torsten driver pappa Nils familjens tolv kor den cirka åtta kilometer långa sträckan mellan gårdarna. De passerar Notsbo, Hedingstorp, Skogstorp och Krogstorp innan de ser Slättfall. Familjens övriga djur åker djurtransport och murare Rask kör mamma Karin, småsyskonen Anders och Margareta samt hunden Bessy i sin bil. 

Att komma till Mormorsgruvan innebar något nytt. Här var det nära till allt; till skolan, järnvägsstationen, postkontoret och lanthandeln. Stationen och affären var navet kring vilket allt cirkulerade. Det var liv och rörelse överallt. Tillsammans med hästskjutsar trafikerades vägen av cyklister och bilar.  Under 1950,- 60- och 70-talen medförde framför allt den tekniska utvecklingen stora förändringar. I Slättfall installerades såväl värmepanna, elspis, kylskåp som toalett. En frysfacksförening skapades i Mormorsgruvan och byborna kunde hyra varsitt frysfack i godsmagasinet. Tillsammans med grannarna i Tomasbo och Storketorp köpte Nils in den första traktorn. En David Brown. Hästens tid som trotjänare i skogs- och jordbruk började lida mot sitt slut. Men moderniseringen var inte bara av godo. En ökad centralisering tvingade postkontoret att slå igen och Närstad skola att lägga ned. 1960-talets jordbrukspolitik med satsning på industrijordbruk och ökad användning av kemikalier och konstgödning slog hårt mot småbönderna. De små bondgårdarna försvann och landsbygden avbefolkades. I början av 1970-talet klarade sig inte den lilla lanthandeln i Mormorsgruvan längre utan fick slå igen. 

Under 1950-talet flyttade samtliga syskon Säberg, med undantag för Gunnar och Anders, från Slättfall. Tillsammans med sin mor Karin och far Nils bor Gunnar och Anders kvar tills de år 1972 tar över arrendet av gården. Vid granngården Krogstorp bor vid den här tiden Karl och Märta Forsgren. När de år 1986 går i pension upphör deras arrende och marken slås ihop med Slättfall. För tredje våren flyttar Gunnar. Den här gången till Krogstorp. Året är 2001 och nu är han och lillebrodern Anders grannar. Tillsammans kommer de att ha 40 -50 mjölkkor och 90 ungdjur. Djur som ryktas och tas väl om hand varje dag och mark som vårdas på alla de sätt. Om en hage står i blom låter de den inte beträdas av djur förrän alla blommor har blommat klart och fröat av sig. De är noga med att värna fauna och natur.

Gunnar går nedför trappan för att öppna. Utanför står tre främmande personer. De presenterar sig och Gunnar bjuder dem att komma in. Mannen, Karl-Erik Kindberg, ser sig förundrat omkring. Det är många år sedan han kom till Krogstorp för första gången, då som dräng och Valfrid och Annas andra fosterson och det är mycket som ser annorlunda ut. Vilket oväntat besök, ler Gunnar, men ack så välkommet och värdefullt. 

Idag bor både Gunnar och Anders inne i Åtvidaberg och det är hemma hos Gunnar vi ses. På bordet vittnar en vacker blomsterbukett att han nyligen fyllt 80 år och haft ett stort kalas. Många kom för att fira honom och stämningen var hög i lägenheten där han numera bor.

IMG_1122

Gunnar Säberg

IMG_1125

Anders Säberg

Berättelsen baseras på intervju med Gunnar och Anders Säberg samt kyrkoboksmaterial.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

 

Dela gärna det här inlägget

2 reaktioner på ”Krogstorp

  1. Tack för en berörande och intressant beskrivning av Karin, Nils och deras barn. Från äldste sonen Lars-Eriks barnbarn

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *