Kullen

En stillsam promenad

En promenad runt Slevringe är lugn, stillsam och vacker oavsett årstid. Förutom en passage på den asfalterade landsvägen mot Mormorsgruvan består rundan av grusväg där man får se stora delar av Åtvidabergs golfbana, det romantiska torpet Ängsfall, det pampiga gula slevringehuset som flankeras av två röda hus, sjön Glan, hagar, skogspartier, den vackert rödmålade ladan som sömnlikt slumrar i trädens skugga och så på höjden ytterligare ett rött torp. Kullen.

Riktigt så tyst och fridfull var sannolikt inte en promenad i samma område för hundra år sedan. Under rubriken Slevringe i kyrkboken mellan åren 1912 och 1933 listas över tvåhundra personer som bosatta här. Det stora huset, det vi idag kallar Slevringe, ägdes av Baroniet och arrenderades ut. År 1912 hette arrendatorn Henning Teodor Öhman. Henning som titulerade sig agronom bodde här tillsammans med sin hustru Camilla Josefina Brandrup-Wognsen och sonen Henning Gustaf Alfred. Från 1918 till mars 1922 innehades arrendet av Karl Oskar Karlsson. Han och hans hustru Ellen Maria Viktoria hade fem barn. I oktober samma år som Karlsson flyttade ut bosatte sig här baronens yngre bror och fd översten Adolf Adelswärd och Slevringe både byggdes till och renoverades.

En svag blyertsanteckning

Med ett lysande undantag får vi inte veta i vilka hus i området människorna bodde. Rubriken i församlingsboken är kort och gott just Slevringe. Det vi vet är arrendatorerna och senare Adolf Adelswärd bodde i huvudbyggnaden samt att antalet hus i området var fler än idag. Att det var ett stort jordbruk, en värld för sig, framgår av kyrkboken. Antalet lantbruks- och jordbruksarbetare, ladugårdskarlar, mjölkkörare, åkeriarbetere, ladugårdsförmän och rättare som bodde här med sina familjer är många. Lägg därtill till ett stort antal pigor och drängar samt tjänstefolk till arrendatorerna och Adolf Adelswärd; hushållerskor, hembiträden, tjänarinnor, trädgårdsmästare och trädgårdsarbetare. Men ett undantag finns som sagt, ett hus är namngivet. På sidan 720 finns ett litet tillägg skrivet med blyerts. ”Kallas Kullen” står det svagt.

På Thorins bild från första hälften av 1900-talet anar vi taket på Kullen i bakgrunden. Träden som idag är ståtliga och bäddar in vägen i grönska är här små.

”Rättaren, alltså gårdschefen, han som höll ställningarna på gården, ska ha bott här. Det är det enda jag har hört om förr i tiden.”

Att bo på landet

Linda Kristofferson dukar fram fika samtidigt som sonen William ivrigt väntar på att få visa mig sitt fina rum och familjens djur; katterna Troja och Kosmos och sköldpaddorna Karlsson och Lillebror.

”När vi såg annonsen i vintras kastade vi oss på telefonen. I närmare tio års tid hade vi sagt att vi ville bo i det här huset och nu var det plötsligt möjligt.”

Det är inte svårt att förstå att huset lockade. Nära tätorten, men ändå på landet. Huset som sådant renoverades när de förra hyresgästerna flyttade in och det är ljust och vackert lantligt. Genom fönstren ser man ut över skog och hagar. Landsvägen mot Mormorsgruvan anas, men trafiken stör inte.

Kullen 2018

”Det som märks något är järnvägen. Vi flyttade in i april och i början var treårige William helt begeistrad och sprang från fönster till fönster för att följa tågen på deras färd genom landskapet. Han var lycksalig. Men nu har vi vant oss och lägger knappt märke till att de passerar längre.”

Kullen 2018

Men trots att de gärna ville bo i huset som nu äntligen var ledigt var flytten hit inte självklar. Förutom Linda, hennes sambo Christian Karlsson och sonen William så består familjen av tolvårige Milo. ”Skulle Milo kunna tänka sig att bo så här en bit ut i skogen? Vi tog med honom ut för att titta och efter fem minuter sa han: ’Mamma, kan vi flytta hit?’”

Och, tillägger Linda, Milo är fortfarande nöjd. Avståndet till hans kompisar är dessutom inte längre än tidigare.

Kosläpp och majestätiska ugglor

Förutom de egna katterna och sköldpaddorna njuter familjen av de såväl tama som vilda djuren som finns runt huset. ”Som vi väntade på att korna skulle släppas ut i hagen!” Linda skrattar och berättar hur glad hon blev när hon såg att grinden in till hagen hade stängts och förstod att det snart var dags för kosläpp. Hon uppskattar verkligen att ha de vänliga djuren som närmsta grannar. Och skogen bjuder på rikt fågelliv, de har till exempel sett majestätiska ugglor lyfta från trädgrenar inte långt från huset. Christian säger med eftertryck:

”Jag träffar så mycket folk dagligen på mitt jobb. Att få komma hem hit till lugnet är så skönt.”

I kyrkboken under den svaga blyertsanteckningen framgår att det bodde flera familjer på Kullen för cirka hundra år sedan. Men ingen rättare. Åtminstone inte under tidsintervallet 1912-33. Karl August Adolfsson var ladugårdskarl och gift med Augusta Mathilda. De kom inflyttande till Kullen från Åtvidsnäs år 1919 och hade fyra barn i tonåren. Samma år flyttade även Oskar Verner Nilsson, lantbruksarbetare, och hustrun Maria Lovisa hit från Malmviken. Även de hade fyra barn i tonåren. I den första familjen flyttade två av barnen ut 1920 och 1921. När så en tredje familj, lantbruksarbetaren Axel Hjalmar Hallberg, hans maka Hildur Julia och deras tvåårige son flyttade in i april 1921 bodde således här redan fyra vuxna och sex i sort sett vuxna barn. Hallbergs blev inte långvariga, de flyttade redan i november 1921. En månad tidigare hade även familjen Nilsson flyttat. I december samma år noteras familj nummer fyra på Kullen. Den bestod av lantbruksarbetare Karl Viktor Smith, hustru Eva Elvira och den ettåriga Elly Gunborg Viktoria. Som ni ser var det omsättning stor, familjerna stannade inte länge. Familjen Smith flyttade redan i april året därpå, det vill säga 1922 och en månad senare flyttade även Karl August och Augusta Mathilda och deras två hemmavarande barn.


Kullen år 1898. Foto: Johan E. Thorin

”Här har vi det bra! Härifrån kommer de att få slita oss!” Christian säger det med eftertryck. Linda tillägger: ”Det är det bästa stället jag har bott på, det är helt fantastiskt.”

Vi har fikat färdigt. Milo är kvar på sitt rum på övervåningen. William och Kosmos ligger på soffan och sover. Det är fridsamt och gemytligt. Vi avslutar med en tur i trädgården. På andra sidan staketet närmar sig några nyfikna kor. ”Det är roligt med gamla hus”, tycker Christian, ”och de väcker nyfikenhet. Jag tycker till exempel att boden ser betydligt äldre ut än huset och undrar om den är ditflyttad. Om du tittar på stenarna under så ser den ut att vara ställd på en grund som inte riktigt passar byggnaden.”

Just det sistnämnda får inte den nyinflyttade familjen Kristofferson-Karlsson svar på via kyrkböckerna. Men nu vet de åtminstone vilka som bodde här för ungefär hundra år sedan. Då, när det inte var riktigt lika stillsamt och fridfullt i Slevringe. Om inte förr så kom det faktiskt senare att bo en rättare på Kullen. Han bodde på husets övervåning under 1950-talet.

Texten bygger på kyrkböcker samt intervju med Linda Kristofferson, Christian Karlsson och Barbro Ljungdahl.

 

Dela gärna det här inlägget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *