Kvarntorp

Så många dagar som det finns att välja på så valde livet och döden att mötas på en och samma. Livet, gossebarnet, föds samma dag som den gamla, farmor, går bort. Det är ledsamt, men det finns ändå något symboliskt vackert med det. Och något högst opraktiskt. Pappa och farfar måste fara iväg med farmor samtidigt som mamma och faster får ta bussen till sjukhemmet för att föda gossebarnet. Om farmor hade fått leva bara ett litet tag till skulle hon och farfar ha firat guldbröllop, 1889-1939. Tänk att ha levt tillsammans så länge och så plötsligt vara ensam. Farfar har sin familj förstås, men hans livskamrat fattas honom.

Farfar finns kvar på gården än några år. Farfar Albin som slitit hårt med torpet, kvarnen, smedjan, jordbruket och alla djur. Kor, kalvar, hästar, grisar, höns och katter. Och hela tiden fört noggranna anteckningar i sina böcker. Anteckningsböcker som lämnas över till sonen Harald den dag i början av sekelskiftet 1900 när han tar över. Harald som gifter sig med Anna Mård midsommarafton år 1933. Harald är 39 år och Anna 36. Året därpå välsignas de med dottern Birgitta. Och fem år senare kommer så gossebarnet. Som får namnet Bengt.

En halv kvarnsten och en trappa med tre steg i grå sten pryder ingången till torpet. Det är en varm sommardag, men stenen känns sval. Här är det skönt att sitta. Han hör vattnet som forsar på baksidan och får det stora hjulet av trä att snurra så att vattnet skummar och fräser. Vattnet som kommer från en sjö längre bort, Horsfjärden, och vidare till deras sjö Nären för att slutligen i ett brant fall leta sig ner i ån bort till kvarnen och tuben. Han väntar på att Birgitta ska bli klar så att de gå till badbryggan och kasta sig i det kalla glittrande vattnet. Hon ska bara hjälpa mamma att baka klart först. Bröd med hål i, hålkakor. De är goda, men mormor nere i Ramshäll gör annat bröd. Utan hål. Han tycker nog att mormors bröd smakar lite godare. Kanske för att han inte äter det varje dag. Ibland stannar till hos mormor när han och Maja är på väg hem efter att ha lämnat mjölk på stationen i Mormorsgruvan. Då brukar han få en smörgås. Han känner att det knorrar lite i magen vid tanken på brödet. Han är bestämt lite hungrig. Om han får gissa blir det ål till middag. Idag också. För ett par dagar sedan stannade plötsligt det stora kvarnhjulet. När han och Birgitta sprang bort för att se vad som hade hänt upptäckte de att ett stim med ål hade fastnat i hjulet. När den döda och till viss del mosade fisken plockades bort kunde de räkna till sammanlagt tolv ålar. De börjar bli lite trötta på ålmiddagar nu. Men än återstår en hel del. Där han sitter på trappan och väntar kan han se Maja, Mona och Stjärn i hagen. Maja är den enda av de tre hästarna som går att rida på. Hon är en kraftig arbetarhäst och så bred över ryggen att han nästan får sitta i spagat. Men så varmt det är, nästan kvavt, kommer inte Birgitta snart?

Medan barnen svalkar sig i vattnet, leker och skvätter så på varandra så att de nästan kiknar av skratt forsar vattnet dels vidare in i kvarnhjulet för att ge kvarnstenarna kraft att mala sönder säd till mjöl och dels in i den gamla trätuben som leder vattnet vidare till kraftstationen i Närstad, vidare till Glan och Bysjön och kraftstationen i Åtvidaberg. Tuben har små hål här och där genom vilka vattnet sprutar ut. På vintern när den stränga kylan har lagt sin kalla hand över tuben fångas det flyende vattnet i sin rörelse och förvandlas till is innan det faller till marken. Som genom ett trollslag skapas de mest fantasifulla isskulpturer. Ibland ser tuben ut som ett ismonster som lång och kraftig, med kroppen täckt av långa armar, spetsiga horn, vassa tänder och groteska vårtor, ligger och lurar för att kasta sig över små barn på väg till skolan. Andra dagar tar den gestalten av ett sagoväsen draperad i vacker kristallbeklädnad, ljuvliga lockar och glittrande smycken.

Q2

Det är inte en slump att torpet där Bengt, Birgitta och deras föräldrar Harald och Anna bor heter Qvarntorp, torpet vid kvarnen. Det är förmodligen först med Bengts far och farfar som torparen även kom att sköta kvarnen. Tidigare fanns det en mjölnare med familj vid kvarnen och torpare med familj vid skattetorpet. År 1870 hette mjölnaren August Landström. Han var skriven vid kvarnen tillsammans med hustrun Johanna Sofia Ekström samt en piga och en dräng. I torpet bodde Jacob Jonsson, hustrun Johanna Charlotta Johansdotter och deras fem barn. Under hösten det här året insjuknade Jacob som då var 38 år och i början av november avled han i lunginflammation. Att klara sig själv med fem barn var inte görligt och drygt ett år senare gifte Johanna om sig. Familjen som nu utökades med två barn bodde kvar i torpet. År 1884, när de två äldsta barnen blivit vuxna och lämnat hemmet för att ta plats som piga och dräng på någon gård någonstans, fattar familjen i Qvarntorp beslutet att flytta. Inte till vilket ställe som helst, utan långt bort, till Nordamerika. Så beslutet att flytta hade man nog fattat många år tidigare. Det tog tid att spara ihop pengar som skulle räcka att ta sju personer över Atlanten. Liksom de flesta svenska emigranter på den här tiden reste de förmodligen först till Göteborg för att där stiga på båten som skulle ta dem till Hull i England och så vidare med tåg till Liverpool där de stora ångfartygen med destination New York väntade. Man kan undra vilka äventyr, glädjeämnen och sorger som väntade familjen i det nya landet? Och fick de två barnen som stannade i Sverige någonsin mer se sin mor och fem syskon?

Q1

Idag används inte kvarnen och dess hjul är borta. Kvar finns enbart ett skelett. Men naturen har använt sig av dess skuggande väggar och inne i den gamla kvarnen växer träd. Ett vackert konstverk har skapats.

”Den här vägen vara bara en kostig på den tiden och där borta brukade jag plocka smultron.” Bilen skumpar fram på den lilla grusvägen. Bengt pekar. ”Där uppe fanns smedjan. Jag minns en gång när jag hjälpte pappa. Jag stod och drog i bälgen medan pappa smidde. Jag var kanske sex-sju år och blev plötsligt kissnödig. Jag vågade inte säga något utan stod kvar. När pappa var klar rusade jag därifrån, men hann inte hem utan kissade på mig någonstans där i skogen.” Bengt pekar igen och ler vid minnet. Bortsett från den lilla fadäsen verkar hans minnen vara varma och glada. Mormor och morfar nere vid Ramshäll, farfar, faster, mamma Anna och pappa Harald. Alla så kära och fortfarande nära. Och så syster Birgitta förstås.

IMG_3487

Pappa Harald, farmor Emma, farfar Albin och faster Maja. Foto: Privat

IMG_3488

Faster Maja. Foto: Privat

Så är vi framme och där ligger Kvarntorp. Inte ett egentligt torp såsom vi tänker oss det utan ett ganska stort vitt stenhus. Med enormt kraftiga ytterväggar. Inne i torpet är det svalt året om. Den halva kvarnstenen vid ingången ligger kvar och bortsett från ett litet skyddande staket är farstukvisten sig lik. Vi blir varmt välkomnande av den familj som sedan många år har Kvarntorp som sitt sommarställe. Familjen är systrarna Ulla Molander och Ingrid Hörberg och Ingrids man Claes. Och så deras barn och barnbarn. Här finns det plats för alla. Och här trivs de. ”Fast numera bor Ingrid och jag i undantaget där nere” skrattar Claes och pekar på en mindre stuga i trä som ligger en bit ned på den stora gräsmattan.

Q11

”Jag och Ingrid är uppvuxna i Mormorsgruvans lanthandel” berättar Ulla. ”Som barn var vi här i Kvarntorp då och då. Jag minns att våra föräldrar Erik och Märta ofta önskade att en dag kunna få ta över Kvarntorp.”

Q6

Ulla, Ingrid och Bengt

När Bengts föräldrar hade gått bort hyrde han själv torpet som sommarbostad i slutet av 60-talet och fram till 1977. Sedan kom tillfället som Erik och Märta hade hoppats på. Kvarntorp blev deras sommarställe och Erik med sitt stora trädgårdsintresse skapade en fantastisk trädgård. Senare tog döttrarna med familj över.

1966_AlrikAgerbo

Kvarntorp 1966. Foto: Alrik Agerbo

”Tänk att ledstängerna finns kvar” säger Bengt när han tittar in i hallen med den branta trappan upp till övervåningen. ”Mamma hade så ont i sina höfter så medan hon bodde kvar här brukade jag få bära henne uppför trappan om kvällarna.” Vi tittar alla förundrat upp på trappan och så på Bengt. Inte konstigt att han blev gymnastiklärare!

Till höger inne i huset finns ett allrum med en byrå och ett bord sedan Bengts föräldrars tid. ”Öppna spisen”, minns Bengt, ”byggdes när jag var liten. Och där borta hade pappa, som förutom bonde, mjölnare och smed också var nämndeman och taxeringsman, sitt Q5kontor med högar av papper.” Till vänster finns ett kök med en imponerande samling av emaljerat gods från Kockums. Det är Claes som är samlaren. ”Där”, Bengt pekar på en trädörr i köket, ”sågade pappa och jag upp dörren för att få in frysen.” En frys som kan ha installerats kanske någon gång under sent 1950-tal eller början av 1960-talet. Dessförinnan fanns det inga frysar i hemmen. När Bengt var liten använde man sig istället för en så kallad isdös. Isblock som under vintertid hämtades från sjön lades i en grop, i det här fallet bakom matkällaren, och täcktes med sågspån. Bengt hade till uppgift att lägga in isblock i matkällaren för att hålla kylvaror kalla, skrapa ut vattnet när isen smält och så hämta ett nytt block.

Q8

Q3

Från torpets övervåning ser vi sjön Nären

Johanna och hennes familj lämnade således Sverige för Amerika år 1884. Det dröjde sedan till in på 1890-talet innan Qvarntorp återigen var bebott. Då flyttade August Albin Johansson och Emma Kristina Johansdotter och de två barnen Harald och Maria, eller Maja som hon kallades, in i det vita stenhuset vid kvarnen. I kyrkböckerna har prästen noterat att Albin till fideikommisset betalade 400 kronor om året för arrendet av kvarnen och 100 kronor för jorden. ”Till hus” fanns fram till sin död även den gamle mjölnaren August Landström. Och så drängen Valdemar Andersson och pigan Gerda Matilda Eklund. Hade Albin vid inflyttningen någon vetskap om hur en kvarn fungerade? Man kan föreställa sig att även om den gamle mjölnaren var gammal och skröplig och gick bort bara efter några år så var han värdefull för hjälp och tips. För lära sig snabbt var Albin så illa tvungen. Utanför kvarnen stod nämligen traktens bönder och väntade på att få sin säd malen. I ”malböckerna” noterade Albin hur många kilo havre, vete, råg och korn som kom in från respektive gård varje månad och hur många säckar malen säd som kvarnen levererade tillbaka.

Q12

Kvarntorp

Harald, Maja och Albin

Sjön Nären glittrar inbjudande i solen. Det är en varm dag, nästan kvav. Bengt slår sig ner på trappan på farstukvisten. Där är det svalt och skönt att sitta. En liknande dag för 70 år sedan satt han på samma trappa efter att han och Birgitta hade varit och badat. Den klibbiga värmen ville inte ge med sig. Snart ser han gråa och hotfulla moln torna upp sig i horisonten. Han känner rädslan fladdra likt fjärilar i magen. Åska. Han som har bestämt sig för att inte längre vara rädd för den. Han vill vara lika modig som sin kusin Lennart, som inte alls räds blixtarna och de kraftfulla knallarna. Han sitter kvar på trappan när mullret och regnet sköljer över det vita huset vid kvarnen. Han håller för öronen och blundar hårt. Nog ska han väl vänja sig nu?

Q10

Så här jag satt jag, visar Bengt. Och visst lärde han sig att inte vara rädd för åskan.

Berättelsen baseras på kyrkoboksmaterial, Albins och Haralds böcker för kvarnverksamheten samt intervjuer med Bengt Johansson, Claes och Ingrid Hörberg och Ulla Molander.

Följ gärna Camillas blogg där flera berättelser från det förgånga läggs ut, via facebook.

Vill du läsa andra liknande inlägg? Klicka här (och scrolla ner)

Dela gärna det här inlägget

2 reaktioner på ”Kvarntorp

  1. Hej.
    Vilken trevlig läsning. Har en anmoder Catharina Larsdotter född 1749 i Kvantorpet. Hur gammalt är det? Kan det vara där hon föddes?
    Mvh
    Mårten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *