Life is like a box of chocolates. You never know what you’re gonna get

Jag vet att jag har en tendens att oja mig över saker som inte går att göra något åt och jag jobbar på att försöka lära mig att skaka av mig och gå vidare (det går så där). Men så finns det helt klart vissa saker som är svårare att glömma än andra.

På mitt förra jobb på LiU delade den enhet jag jobbade på fika- och lunchrum med andra enheter. På en av dessa andra enheter arbetade några visserligen trevliga, men ganska bestämda äldre kvinnor. En dag när jag kom lite senare till jobbet fick jag höra att det hade bjudits på en fantastisk tårta till förmiddagskaffet och att det faktiskt fanns en liten bit kvar i kylskåpet. Glad i hågen hastade jag bort till fikarummet, öppnade kylskåpet och jo, där stod en tallrik med en lagom stor tårtbit. Den såg helt gudomlig ut. Det ska tilläggas att det var en regel att icke namngivna läckerheter i kylskåpet eller på bänken var allmänt gods. För oss som delade fikarummet alltså. Naturligtvis rörde man inte varandras matlådor eller dylikt.

Jag kommer ihåg var i fikarummet jag satt, hur god tårtan var och hur jag precis skedat in sista biten när den mest bestämda (i det närmaste skräckinjagande) enhetsdamen (faktiskt väldigt lik Fridolfs Selma) kom inmarscherande med en annan kvinna efter sig. Det ska tilläggas att den sistnämnda damen inte alls var skräckinjagande utan tvärtom oerhört gullig och omtänksam.

”Jag sparade en bit av min sommartårta till dig!”

Sa den skräckinjagande kvinnan. Jag kände hur den sista tuggan sommartårta hejdade sig i sin färd ned till resten av tårtan och med en häftig handbromsvändning satte full gas upp och ut. Panikslaget insåg jag vad jag just gjort: moffat i mig en tårtbit som kärleksfullt hade sparats till någon annan. Jag såg enhetskvinnan med en stolt ”min sommartårta – min” sträcka sig efter handtaget till kylskåpet och på en tiondels sekund funderade jag över mina alternativ:

  1. Fly ut ur rummet! En snabb blick på tallriken och dessertskeden – de skulle kunna avslöja mig.
  2. Låtsas som ingenting? Till och med kanske spela med i kvinnornas upprördhet över VEM KAN HA TAGIT SOMMARTÅRTEBITEN? Nej, det klarade jag inte.
  3. Säga sanningen och framstå som den idiot jag var? Ja, fanns det några alternativ?

Tänk så hemskt det var! Jag skulle behöva:

  1. Tala om vad jag gjort
  2. Se den stolta och skräckinjagande kvinnan först bli arg på mig, sedan besviken över att inte kunna bjuda sin kollega på tårtan och slutligen i vämjelse inse att jag respektlöst vräkt i mig tårtan och förmodligen inte alls njutit av den på tillbörligt sätt.
  3. Se den gulliga och omtänksamma kvinnan först bli lite ledsen, sedan snabbt dölja det för att försäkra mig om att det absolut inte gjorde någonting för att nästa sekund inse att hon inför enhetskvinnan ändå måste visa besvikelse.
  4. Skämmas för det inträffade i hundra år och i alla lägen undvika att möta kvinnorna i korridoren och sedan oja mig över det resten av livet.

Som tur är så jag är inte utrustad med fulländad split vision så jag kunde inte ta in båda kvinnornas reaktioner och sinnesstämningar när jag sa sanningen. Det var chockartat för oss alla. Jag fick tunnelseende och utomkroppslig upplevelse på en och samma gång. Hur det hela gick sedan vet jag inte. Traumat har gett mig minnesluckor. Men det hela slutade i alla fall med att jag några veckor senare bjöd båda kvinnorna på fika på ett närbeläget fik.

I samma hus, men några år tidigare då jag var helt purfärsk på enheten, kunde man i kylen i respektabelt väntrum köpa småkakor för 1 till 2 kronor styck (beroende på kakans storlek, innehåll och utförande). När jag vid ett sällsynt tillfälle skulle kosta på mig en kaka eller två så bar det sig inte bättre än att jag köpte de sista kakorna i burken.

Ni vet, jag tänkte unna mig två och det fanns fem kvar varpå jag tänkte: ”Äh, vad i hundan?” och köpte rubbet. Sedan stängde jag locket till kakburken och kylskåpet och började gå därifrån när insikten slog mig: ”Näe, nu gör jag sådär som alla gör och som man blir så arg på – lämna en tom burk.” Så nej, så kunde vi ju inte ha det. Alltså gick jag tillbaka och slängde handlingskraftigt den tomma burken i papperskorgen (det här är så länge sedan att sophantering inte var uppfunnen). Glad för mina kakor och nöjd med min prestation gick jag tillbaka till mitt kontor och hann jobba ett tag, äta upp alla kakorna (tog inte sådan tid, de var pyttesmå men kostade ändå 2 kronor styck) när ett mejl från en annan kvinna från en annan enhet (alla dessa kvinnor på andra enheter) damp ned med en klart ilsken ton i ämnesraden:

”Vem har tagit kakburken från väntrummet?”

Nu kan man tycka att kvinnan borde ha haft mer kvalificerade arbetsuppgifter och göromål än att plita ned ett sådant mejl och mejla till ALLA I HUSET. Tunnelseende och utomkroppslig upplevelse igen. Jag sprang bort till respektabla väntrummet, kastade mig över papperskorgen och aldrig, vare sig före eller efter, har jag förbannat lokalvårdarna för deras nit. Jag for runt i huset på jakt efter lokalvårdarna men de var som uppslukade. Så det var bara att krypa till korset den här gången också och medge att det var jag som hade kastat burken. En burk, fick jag veta, som inte var en burk vilken som helst (fast den såg väldigt ordinär ut i genomskinlig plats) utan en burk utrustad med ett lock i världsklass genom vilken burken hade fått position the one and only burk i det respektabla väntrummets kylskåp.

Så vad är sensmoralen här? Ge hundan i att äta sötsaker som inte hundraprocentigt är dina eller att misstag ibland, om rimlig tid har gått, kan bli en rolig story?

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *