Lövvik

Plötsligt blir allt förunderligt stilla. De nyss så livligt kvittrande fåglarna tystnar. Korna stannar upp i sina rörelser och blickar mot människorna. Vad är det som händer? Till och med de glupska grisarna och energiska hönsen märker av förändringen och kommer av sig för en stund. Den ljusa sommardagen förvandlas på ett par minuter till skymning. Fast mamma har sagt att det kan vara skadligt för ögonen blickar den lilla flickan upp mot himlavalvet. Den mörka skivan lägger sig som ett perfekt anpassat lock och förvandlar värmekällan till ett svart klot med brinnande kanter. För ett ögonblick blir hon rädd att det var sista gången hon såg solen, men så ser hon skivan sakta röra sig. Hon slår undan blicken när solen, bländande vit, återfår sin storhet i takt med att den väldiga månkroppen fortsätter sin vandring runt jorden.

Solförmörkelsen är en unik händelse och blir ett av den lilla flickans två minnen från tiden i Lövvik. Året därpå, 1955, fyller hon fem år och flyttlasset går till Skogstorpet i Berg där de ska överta farbror Nils och faster Elsas gård. Det andra minnet är tillfället när hon låste in sig på rummet på övervåningen. Hon minns hur alla allt mer upprört bankade på dörren; pappa Folke, mamma Maja och syskonen Gun-Britt, Kerstin och Birgitta. Hon satt bara stilla på sin säng och tittade på den blänkande nyckeln i låset. Så förvånad hon blev när pappa en stund senare klev in genom fönstret! Utan att hon hade hört det hade han rest en stege mot husets gavel och klättrat upp.

Barbro ler vid minnet och skakar på huvudet där hon sitter på syster Kerstins balkong på Söderleden. ”Jag vet inte varför jag låste in mig.”

Familjens historia i Lövvik började år 1928 då Barbros och Kerstins farmor och farfar flyttade till torpet. Sonen Folke, sedermera flickornas pappa, var då sexton år gammal. När farfadern gick bort fjorton år senare tog Folke över gården. Vid den tiden hade han träffat Maja och första dottern, Gun-Britt, hade sett dagens ljus. Folkes mor Elin bodde kvar hos dem.

Lövvik i Värna socken år 1928. Foto: Johan E. Thorin

”Farmor bodde på källarvinden”, berättar Kerstin, ”åtminstone kallade jag hennes rum ovanför potatiskällaren så. Där hade hon en säng och kokmöjligheter. Men hon hade även ett sovrum i stora huset.”

Maja, Folke, Folkes bror Nils med hustru Elsa, farmor Elin och farfar Albin

Morfar Albert och mormor Hilma bosatte sig efter en tid i närheten, i torpet Lövdalen. Morfar som hela sitt liv hade varit ladugårdskarl gav svärsonen Folke ett handtag med djuren. Kossor, grisar, hästar och höns.

Mormor Hilma, Majas svåger och syster, Maja, Folke och morfar Albert

”Morfar var en liten man och jag vet att jag har ett foto någonstans där han står och håller två stora tjurar!” Kerstin skrattar. Barbro nickar. ”Den bilden minns jag också!”

”Jag kommer även ihåg”, fortsätter Kerstin, ”hur morfar en gång kom hem och sa att det var något konstigt med vår häst.”

Och nog var det något konstigt med hästen alltid. Den hade knall fall stupat i hagen och det visade sig, när polisen undersökt saken, att den blivit skjuten! Men varför? Och av vem? Det var onekligen mycket märkligt och den enda förklaring man fann rimlig var att djuret hade råkat ut för en tjuvskytt. En tjuvskytt som på håll, kanske från en båt i den närliggande sjön, hade sett det ljusbruna djuret och misstaget det för att vara en älg.

Mormor Hilma brukade, berättar Kerstin, sjunga visor för barnen och ibland berätta historier om förr i tiden. Till exempel berättade hon hur ungdomarna om lördagskvällarna ibland samlades vid vägkorsningen för att dansa. Någon spelman stämde upp på dragspel och så dansade de så att gruset dammade på vägen.

Folke (till vä) stolt vid sin första traktor. Det var dock, minns Kerstin, något fel på fordonet. Den spottade olja, vilket gjorde att hennes pappa alltid kom hem svartprickig efter en åktur.

I Lövdalen hade mormor Hilma några får. Dessa klippte hon med en gammaldags ullsax och lämnade ullen till garnpelle på Lagergrens i Åtvidaberg. Av garnet stickade hon strumpor till morfar. Kerstin minns också hur mormodern kärnade smör och gjorde egen ost. Och bakade så goda bullar, ”grisar” som barnen kallade dem. Hilmas sötebröd gjordes nämligen avlånga och utplattade och på så sätt så liknande de ett gristryne. Minnet av Hilma är särskilt starkt vid jultid då Kerstin alltid bakar några grisar av saffransdegen. De sedan länge sedan bortgångna lever kvar i våra minnen på de mest fantastiska sätt.

Vi tystnar och blickar ut på den fina utsikten som bjuds från Kerstins och Lars’ balkong på Söderleden. Sommaren står för dörren, allt är skirt grönt och utsökt ljuvligt. Allt det underbara ligger framför oss. En härlig känsla. Kerstin reser sig för att fylla på våra kaffekoppar och bjuder oss att ta mer av det goda brödet. Hon kan sannerligen baka goda bullar hon också.

”Jag gick i skolan i Värna och Björsäter”, fortsätter Kerstin ” och jag måste ha gått nära halvmilen till skolbussen varje dag.” Bussen gick från Kungsvikstorp och vägen som Kerstin och hennes systrar gick var en gångstig som gick genom skogsmarker, hagar och längs åkermarken fram till Kungsvikstorp. På vägen passerade de Kungsbäck där de fick följe av flera barn. Den sista skoldagen innan de skulle flytta från Lövvik till Skogstorpet kommer Kerstin ihåg att tant Ingeborg i Kungsbäck bjöd dem hembakad sockerkaka.

Kerstin är näst äldst i en syskonskara på fyra flickor. Hon har särskilda minnen från när de yngre syskonen Birgitta och Barbro föddes. Att mamma Maja väntade barn var inget man talade om och Kerstin lade inte heller märke till att hennes mage växte. Men så plötsligt en dag så försvann Maja. Kerstin kommer ihåg hur hon följde med sin far till Eds gård för att lämna mjölk och hur han där passade på att fråga om han kunde få låna telefonen.

Maja och Folke

”Så kom pappa äntligen ut från huset, satt upp på hästkärran och berättade att jag hade fått en lillasyster. Hela vägen hem till Lövvik låg jag i pappas knä och grät. Varför jag blev så ledsen minns jag inte.”

År 1955 flyttade familjen från Lövvik till Skogstorpet. Folkes bror Nils hade gått bort några år tidigare och faster Elsa orkade inte längre ensam ta hand om gården. När flyttlasset gick var Kerstin elva år och Barbro fem. I Lövvik flyttade de sista permanentboende in. När de så småningom flyttade blev Lövvik ett sommarhus. Idag hyrs torpet av ett jaktlag.

Kerstin avslutar: ”Vi syskon talar då och då om tiden i Lövvik och våra minnen därifrån. Min syster Birgitta talade alltid om den arga tuppen i hönshuset som hon var tvungen att passera på vägen till dasset. Genom åren har vi besökt Lövvik tillsammans några gånger. Det är ju vårt ursprung.”

Berättelsen bygger på intervjuer med Kerstin och Lars Kjellertz samt Barbro Mojlanen.

 

 

Dela gärna det här inlägget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *