Min gammelmorfars och mitt. Och ditt.

Ibland kunde man se honom komma körandes på väg in till samhället på sin moped. En alldeles speciell typ av moped med ett avlångt genomskinligt stycke hårdplast fastsatt på mopedens framsida, som ett jättevisir som skyddade hela kroppen från väder och vind. På huvudet hade han en glatt lysande orange hjälm. Själv såg han dock tämligen bister ut i sin fokusering på vägen och målet för resan. Vinkade man fick man inte någon vink tillbaka. Om han överhuvudtaget såg något annat än vägen föredrog han förmodligen att hålla händerna på styret. Han skulle in till samhället för att sälja de kålrötter som han hade packat ned i sidoväskorna på mopeden och handla för egen del. Och så kanske stanna för att hälsa på sin dotter, min mormor.

Kvar hemma i Korshult fanns gammelmormor och katterna. Elsa var sjuk och klen när jag var liten. Att hon skulle åka in till Åtvid för att handla var otänkbart. Medan de fortfarande bodde kvar i Snatra vet jag att hon cyklade in till samhället på sin bruna cykel. Min mamma som ibland följde med minns hur lång den vägen kändes när hon var liten, men hur roligt det ändå var att följa med sin mormor in och sälja äggen som hönorna värpt och som Elsa rengjort med ättika.

Samhället måste ha förändrats mycket under de år gammelmorfar kom åkande med sin moped från Korshult. En lummig Järnvägsgata med dubbla alléer byttes ut mot en ny Järnvägsgatangenomfart, hantverkskvarteret med sina praktfulla hus blev så småningom en parkering bakom nya huset på Tilasplan, hus på torget revs och nya byggdes upp. Gamla torget ödelades, vattenspeglar, delar av kanalen och flera konditorier försvann. Kanske tyckte han att det var okej, den nya tiden krävde sitt. Kanske tyckte han att det nya Domushuset var pampigt och tittade på det med stolthet. Men jag misstänker att han inte var så glad åt det nya. Gammelmorfar var ganska konservativ och sträng till sin läggning. Mer om hur det såg ut förr kan du läsa här:

Åtvids centrum förr

Järnvägsgatan förr

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Det är synd att det gamla revs och det är typiskt att det gjorde det i 60- och 70-talets iver att ge plats åt det nya. Men det fanns förstås en god tanke i det också. Åtvid skulle växa. Jag tror att många idag skulle kunna tänka sig att jämna Domushuset med marken. Det är stort, fult, förstör infarten, är svårt att fylla med innehåll. Men då gör vi ju oss skyldiga till samma sak. Domushuset är också ett kulturarv värt att försvara, liksom vårt funkis Kommunhus och andra mer moderna mjölkbar adelswärdsgatanbyggnader. Sedan kan man ju inte behålla allt om det inte fyller någon funktion, det fattar jag med, men man ska kanske inte vara så snabb att döma gångna tider och de beslut som togs. Utan hoppas och tro att de togs av förnuftiga människor av goda skäl. Och gjorde det inte det så kan vi väl alla fall försöka låta bli att upprepa misstagen.

Man kan vara ledsen över det som inte finns kvar, men att bli bitter, ilsken och neggig är, enligt mitt tycke, bara slöseri med energi. Det som är borta kan vi inte få tillbaka, men vi kan förhindra att det som finns idag försvinner. Av den anledningen ser jag positivt på planerna på ett Kulturcentrum där man kommer att återanvända gamla industrilokaler. För att värna det som finns, det är som är vårt kulturarv, är det viktigt att vi ser det och känner stolthet över det. Det brukar heta att det finns så mycket fint i Åtvidaberg och det låter så töntigt. Men det är faktiskt sant. Öppna ögonen och se. Om du behöver hjälp eller vill heja på så följ gärna ”Stort och smått” via facebook där gamla bilder från ett förgånget Åtvidaberg varvas med bilder från ett Åtvidaberg idag. De sistnämnda får hashtaggen #stoltåtvidabergare och #viäråtvid. För även om man av olika anledningar misströstar över de som styr och bestämmer i vår kommun så ska vi inte glömma bort att det inte är de som är Åtvidaberg. Det är vi.

 

 

Dela gärna det här inlägget

2 reaktioner på ”Min gammelmorfars och mitt. Och ditt.

  1. Åh, vilken bra blogg o fint skrivet! Bodde granne med din gammelmorfar o gammelmormor i Korshult. Många fina minnen av dem!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *