Miss Streetsmart vs Herr Ordnung

Igår fick Mats och jag en seriös fråga om vi inte kan starta en pod. Det vore så kul att höra våra diskussioner kring olika saker. Jag vet inte det jag, men det finns ämnen att ta av, helt klart. Och först tänkte jag att det knappast vara intressant för andra, men vi får väl se.

Man utvecklas, kanske till och med blir till, i mötet med andra människor. Så sägs det. Jag tror att det stämmer i mångt och mycket. I vilket fall så är det ju så att när man träffar nya människor under en tid så kan man upptäcka saker hos sig själv som man inte varit helt medveten om. Saker man gör, säger, tycker eller känner. Gamla vanor och ovanor. Mer eller mindre rationella saker. Saker man kanske inte tänker på att man gör och som nu blir uppenbara för att de antingen blir påtalade eller att man själv märker att de är en egenhet som man inte delar med den andra. Det här att slicka på matkniven ingick på ett naturligt och friktionsfritt sätt i min vardag innan Mats stillsamt undrade: ”Slickar du på kniven?”. Frågan ställdes på det där särskilda sättet, ni vet, med en lätt höjning på ena ögonbrynet och en liten menande min. Då blev inte matknivsslickandet en självklarhet längre utan något jag tänker på att jag gör. I alla fall ibland. Det blev helt enkelt medvetandegjort. Bra, kanske en del av er tänker. Må så vara. För mig blev det lika påtagligt som att plötsligt tänka på att andas.

En annan sak som har blivit medvetandegjort sedan jag träffade Mats (både för att jag märkt det själv och för att jag har fått det påtalat) är hur svårt jag har att gå som någon tänkt att man ska gå, det vill säga följa vissa vägar och väganvisningar. Trafikregler för gående helt enkelt. Många är helt ologiska, om jag får säga min mening. Men, och det här är det roliga, det här är inte ett problem för mig utan för Mats. Han är nämligen väldigt noga med att man följer dessa regler till punkt och pricka. Man ska gå över övergångsställen och man ska följa dem HELA vägen över vägen. Man går på för gångare anvisade vägar och genar till exempel inte över gräsmattorna eller går på bilvägarna. Till skillnad mot mig som sätter en ära i att gå den kortaste vägen och inte har några som helst bekymmer att gå rakt över en korsning, gena över gräsmattor eller hitta en annan bra genväg. Dock går jag inte på andra människors trädgårdar eller utgör, på flit, en trafikfara. Det här med genvägar gäller dessutom i samhällsmiljöer när man ska någonstans, har ett mål. Det gäller inte när man strosar i exempelvis en park. Då är ju själva grejen att man ska gå på gångarna och inte beträda gräsmattorna. Men om jag är i en stad och ska till en bestämd plats så är ju det enda vettiga att gå den närmaste, smartaste vägen. Eller hur? Varför följa övergångsstället (om jag nu går på det överhuvudtaget) hela vägen när jag ska till höger när jag kommer över? Då funkar det ju utmärkt att snedda lite snyggt och effektivt de sista metrarna.

Här krockar vi med andra ord, Mats och jag. Som ni säkert förstår har det mer än en gång hänt att jag upptäckt att Mats inte längre finns vid min sida utan går långt ner på gatan för att han, enligt sig själv, ”gått rätt”. Det vill säga osmart, men trafikenligt. Jag däremot vågar lever lite farligt streetsmart. Det har även mer än en gång hänt att han likt en sträng far har greppat tag i min hand och dragit med mig sin väg. Det innebär, ska jag säga, att jag har gått många hundra meter i onödan sedan vi blev ihop. Jag har absolut inget emot träning, men det här är något annat. Den här sporten heter ”kortaste vägen”. En annan gren inom den här sporten är att hitta parkeringsplatsen närmast affären. Mats som har sådant tävlingssinne borde förstå sig på det här. Tycker jag.

Men jag känner segervittring! Den här kampen kommer jag att vinna. Mats håller på att mjukas upp. Det har hänt flera gånger att han våghalsigt, med mig som mentor, har gått gruvgatan2rakt över en öde Gruvgata. Mycket modigt och rebelliskt!! 🙂

Han har till och med, vid något tillfälle, vikt av från ett gångstråk och gått på gräsmattan. Visserligen har han precis innan han sätter foten på gräsmattan stannat till och fått något stelt i blicken, men sedan har han gått. Man behöver inte fråga om han tycker att det är jobbigt. Det syns.

Mats och jag bor inte ihop. Det kommer vi säkert att göra så småningom. Det ser jag fram mot. Vi kommer att komplettera varandra perfekt och, förstås, ibland reta gallfeber på varandra. Jag har städmani, det har inte Mats. Han har istället filtviknings-och diskmaskinsinplockningsmani.

bild-(66)

Jag har tränat på att vika filter som Mats, men kan ni fatta – han ruskar på huvudet åt dem här och säger att han har gett upp.

Jag har en ren och fin diskbänk, men skulle aldrig få för mig att plocka in i diskmaskinen på det här sättet, jag tycker att det är en sjuklig form av pedanteri.

diskmaskin

Och Mats stänger snabbt när han ser innandömet i mina lådor där plastbyttor samsas med mobilladdare och sladdar och lite annat smått och gott. Mats kan ha yttre oordning, men kompletterar det med inre perfektion. Jag är till det yttre klanderfri, men gläntar man på dörren hittar man ett kaos. När vi bor ihop kommer allt att bli perfekt! Mats sköter lådor, förråd och garderober, jag går och filar på det som syns.

bild-(65)

Då kommer vi t ex inte att ha ett förråd under trappan som har det här stimulerande och kreativa kaoset, men som får Mats att lägga sig ner på golvet och hyperventilera:

bild-(67)

Följ gärna bloggen via facebook, klicka HÄR

Dela gärna det här inlägget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *