Mjölkerskan vid Adelsnäs

Stillsamt och värdigt faller skymningen och låter de omgivande träden och byggnaderna kasta långa skuggor innan de sakta bäddas in i ett mjukt mörker. När de endast kan ana siluetterna av trädgårdsmöbeln och hinken som lämnats kvar på gårdsplanen sträcker den lilla flickan ut sin hand mot den gamla och viskar: ”Är det klart nu?” Den gamla ler och nickar. ”Nu är det klart. Skymningstimmen är förbi. Nu kan vi tända lampan.”

Så många gånger hon suttit så. Under sommaren när skymningen likt en loj katt tålmodigt och njutningsfullt sträcker ut sig och om vintern när den kommer tidigt och försvinner lika raskt. Skymningstiden är en tid för vila, för eftertanke. Det är märkligt att se mormor som aldrig annars verkar vara förmögen att vila sitta helt still och tittar ut genom fönstret. Maud studerar den gamla. Hennes hud är skrynklig, såsom gamlas skinn blir. Hennes öron sticker ut från hucklet så att hon ser så där rolig ut. Huden på hennes händer är grov så som hud blir på hårt arbetande händer. Så många gånger de doppats i iskallt vatten under bykning, så många hinkar med vatten de burit från brunnen och hem, så många kor de mjölkat och så många barn de vårdat och ömmat för. Maud är redan lika lång som mormor trots att mormor är så mycket äldre. Det känns lite konstigt.

Nu är det snart dags att gå och lägga sig och i morgon när hon vaknar vet hon att det väntar nyplockade smultron till frukost. För det gör det alltid när hon sover över hos sin mormor Emerentia. Tidigt, tidigt, innan någon annan i hela världen har vaknat går mormor upp, tar på sig sitt vita huckle och beger sig ut i skogen. Där fyller hon sina hinkar med skogens frukt. Att hon ständigt orkar bära denna börda är en gåta. Och så skänker hon bären och svampen till de som bor på herrgården och hon vägrar blankt att ta något betalt. Hon är så glad att hon kan vara till nytta och att det hon plockat kan komma till användning.

Fast hon är liten förstår Maud att hennes mormor är speciell. Så strävsam och orädd. Inget skrämmer henne, inte en orm, inte en människa, och hon arbetar hårdare än mången karl. Och, tänk, hennes mormor kan koka soppa på en spik. För hur skulle det annars gå till när det lilla spiselrummet om söndagarna fylls av mostrar, farbröder och kusiner och hon glatt lagar mat till dem alla?

Mauds mormor Emma Kristina Emerentia Andersdotter föddes i november år 1872. Det var samma år, ja faktiskt blott bara några månader efter att Oscar II blivit kung över Sverige och Norge och samma år som de schweiziska bröderna Cloetta startade sin första chokladfabrik i Malmö. Emerentia var dotter till brukaren Anders Johan August Andersson och hans hustru Eva Helena Carlsdotter. De bodde i Anderstorp och Emerentia var det fjärde barnet i en syskonskara om nio barn. Fyra av Emerentias syskon dog i spädbarnsålder. När Emerentia var sjutton år tog hon tjänst som piga och flyttade hemifrån. En tid arbetade hon hos brukskassören Werner Movik som i folkmun kallades ”pänningepösen” eller bara ”påsen” då han en gång i veckan reste till Bersbo för att avlöna gruvfolket. Movik med sina svarta yviga polisonger var en flitens man, en riktig arbetsmyra och extremt korrekt.

Emerentia är tjugo år när hon får sitt första barn, Anna Maria Elisabet, född utom äktenskapet. Året därpå, år 1895, gifter hon sig med lantbruksarbetaren Otto Wilhelm Ljunggren. Tillsammans får de fem barn innan Otto åtta år senare drabbas av ”maglidande” och dör till följd av detta. Då var Emerentia havande med deras sjätte och sjunde barn, tvillingarna Ernst Gustaf och Karin Ingeborg, som båda avlider inom sitt första levnadsår. Två år senare dör tioårige sonen Otto Gunnar i scharlakansfeber och femåriga dottern Elin Kristina i lungkatarr. Nu har familjen flyttat till Malmviken och Emerentia föder i december 1906 ett barn utom äktenskapet; Katarina(Karin) Ingeborg.

Under loppet av fjorton år har Emerentia gift sig, blivit änka, fått nio barn och förlorat fyra. Nu i 34 års ålder är hon ensam med fem barn i åldrarna tio, åtta, fem och ett. Barnen är snart endast fyra stycken då femåriga Emma Charlotta drabbas av difteri och går bort. Det är nu Emerentia får en tjänst som mjölkerska vid Adelsnäs. Hon bosätter sig först i Grindstugan och senare i Nya Sunneborg. Som mjölkerska går hon upp först av alla. Under de tidiga morgontimmarna mjölkar hon korna för att sedan skynda hem till sitt andra arbete: att iordningsställa frukost till ladugårdskarlarna.

”Tack vare det gick det aldrig någon nöd på min mamma Odelia och hennes syskon Anna, Karin och Karl. Mormor hämtade råvaror till frukosten uppe på slottet och den kom även barnen till del.”

Överst: Karl, Odelia
Nederst: Emerentia, Karin och Anna. Foto privat

När barnen vuxit upp och flyttat hemifrån bosatte sig Emerentia i Gamla Sunneborg. Hon var omtalad för sin långa vandringar i skogen där hon plockade bär. Hon gav sig iväg tidiga morgnar och kom tillbaka med hinkarna fyllda. Johan Adelswärd som bara var en liten grabb vid den här tiden minns så väl den lilla gumman med sitt huckle. Den lilla krutgumman som inte mätte högre än 150 cm men var stark som en oxe. Var det inte hinkar från skogen bar hon välfyllda matkassar från affären. I Gamla Sunneborg väntade hönsen och grisen. Grisen, vars kött alltid var segt, eftersom den blivit en vän och Emerentia drog sig för att slakta den. I andra lägen var hon hårdnackad och kompromisslös. Som vid tillfället när hennes tupp blev galen och jagade Maud ute på gårdsplanen. Då tog hon helt sonika tuppen och vred nacken av den. Eller när barnbarnen vettskrämda skrek att det låg en huggorm på farstukvisten, ja då satte hon orädd sin blå gymnastiksko på ormen och trampade ihjäl den.

Emerentia och sonen Karl. Foto privat

På ålderns höst flyttade Emerentia till Djurgårdsgatan. Hon dog år 1962, 90 år gammal. När skymningen sakta lägger sig över hennes Gamla Sunneborg ser vi att köksfönstret vilar i mörker. Inga lampor har ännu tänts. Allt har sin tid och det här är en tid för eftertanke och vila. Ett litet barn fattar den gamlas hand som, trots sin grova hud, är len och varsam. De ler mot varandra i samförstånd. Om en stund när det är helt mörkt kan lamporna tändas och imorgon väntar nyplockade smultron som fortfarande doftar skog.

Emerentia vid Gamla Sunneborg med barn och, förmodligen, grannar. Foto: Johan Thorin, 1928

Berättelsen baseras på intervju med Emerentia Ljunggren barnbarn Maud Lindström, kyrkoböcker samt ”Åtvidiana” av Carl Nordenström.

Dela gärna det här inlägget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *