Österby

Elof trycker näsan mot den kalla rutan och kisar för att försöka urskilja fordonen som rör sig. Det är inte lätt, kopparröken ligger som en tung filt över den tidiga morgonen. Han förmår knappt urskilja Brukshotellet som bara ligger ett stycke därifrån. Han anar skuggorna av kolryssarna som far fram som flitiga arbetsmyror till och från kopparverket för att lämna sitt lass och sedan snabbt åka därifrån ut till skogen igen. De breda svarta spåren de lämnar efter sig i snön liknar myrstigar. Hans blick är fjärran, men så plötsligt uppfattar han en rörelse i ögonvrån. Minsann, det är en släde som sakta kommer åkande uppför Kyrkogatan. Elof spejar ivrigt och torkar otåligt bort imman som hans andedräkt har bildat på fönstrets insida. Jo men visst är Ferdinand-Gösta som sitter på kuskbocken och bakom honom skymtar han far. Elof hoppar glatt ned från sin plats vid fönstret och håller sånär på att krocka med Emma, pigan. Hon går där och snörvlar och blir inte mindre irriterad av att Elof sånär fäller henne till golvet.

”Se dig för unge” grymtar hon samtidigt som hon torkar näsan med kökshandduken.

Elof bryr sig inte om tillsägelsen. Han vet varför Emma är upprörd och ledsen. Hon ska inte följa med till nya hemmet och hon har inte hittat någon ny tjänst än. Så särdeles svårt kommer det inte att bli. Pigor är efterfrågade. Men hon har trivts så bra hos Silfversparres. Men tydligen inte tillräckligt bra för att flytta från Åtvidaberg, konstaterar Elof. Vilket han inte alls kan förstå. Han tycker att det ska bli underbart att komma ut på landet.

Det är kallt och det går åt många plädar och filtar för att hålla dem varma. Ferdinand-Gösta bjuder Elofs mor, Lisa Bemoll, armen som stöd när hon som siste person tar plats i släden. Hon är ursprungligen från Kurland i Lettland och brukar omtalas som ”den mörka skönheten”. Nu kastar hon ett sista öga mot det röda timrade huset som varit hennes och familjens hem de senaste tio åren, allt sedan den dag de kom till Åtvidaberg. Hennes man, Elof Silfversparre den äldre, hade då fått en tjänst som lantbruksinspektör vid Adelsnäs. Tillsammans med barnen Anna, 8 år, och Elin, 7 år, och sönerna Bengt, 6 år, Erik, 3 år och Oskar, 1 år hade de flyttat hit från Spånga. Tre år senare, år 1878, hade minstingen Elof kommit till jorden.

Elof vinkar glatt till Emma. Nu börjar äventyret. Pigan vinkar moloket tillbaka. Han förstår inte varför hon inte vill lämna Åtvidaberg för landet. Men vad vet han om hur vuxna tänker, han är ju faktiskt bara sju år. Och ett halvt! I maj fyller han åtta. Maj, nästan sommar. Då ska han springa barfota i gräset i Österby! För det kan man göra där, det har mor sagt. Han lägger sin lilla hand i sin mors. Nu börjar äventyret.

Lisa-Bemoll

Lisa Bemoll

Elof Silfversparre

Elof Silfversparre (den äldre)

Idag är det andra små barnafötter som springer på gräsmattan vid huset i Österby. De heter Lee och Bob och precis som Elofs familj har de kommit hit från Stockholm. Lee var lika gammal som Elof när de flyttade in för ett år sedan. sju. Barnens mamma och pappa, Caroline och Hampus, hade letat länge efter ett hus på landet.

IMG_3020

”Vi hade tittat på så många hus och nästan blivit osams för att vi inte kunnat hitta ett som båda tyckte om. Vi hade så när gett upp hoppet när Österby blev till salu. Vi gick på visningen och jag vågade knappt titta på Hampus av rädsla att han inte kände som jag. Att det var vårt hus. När vi kom ut utbrast han: ’Här ska jag bo!’”

IMG_3019

Att huset var i behov av renovering skrämde dem inte. Tvärtom, det var det de eftersökte. Efter att ha renoverat både en sekelskifteslägenhet och ett hus tidigare så vet de vad de ger sig in på.

”Vi räknar med att det kommer att ta tio år att få allt klart och vid det laget är det dags att börja om igen. Men det är en livsstil. Det är så vi vill ha det.”

Österby gård byggdes av baroniet Adelswärd år 1885 och stod klart året därpå. Men innan husbygget påbörjades uppfördes en smedja. Byggnadssmidet skulle man tillhandahålla själv. Samtidigt med huset byggdes en ladugård och marken röjdes på sten inför anläggandet av åkermark. Det tog två år och sammanlagt 85 man att göra klart Österby gård. Att det är gediget byggt kan Caroline gå i god för. På nedervåningen planerar de nu att göra ett stort kök på hela 50 kvadratmeter. Lager på lager av gamla tapeter har rivits bort och på en vägg har de kommit hela vägen ner till putsen och virket. De gedigna timmerstockarna som kom på plats för 130 år sedan är nu återigen blottade. På varje trästock finns rader med träplugg som sattes i för att putsen skulle fastna. Man kan inte annat än imponeras och fascineras. Ett oändligt antal små hål försedda med handgjorda träplugg.

timmerstockar

Vi går en trappa ned till stenkällaren. Vackra välvda fönster ut mot husets baksida. Här skulle pigan Emma ha arbetat och sovit om hon hade följt med till Österby. I ena rummet finns idag en bergvärmepanna, det var då kök. I det andra finns ett tillfälligt duschrum, det var då tjänstefolkets bostad. Att försöka föreställa sig hur det en gång såg ut med järnspisar, arbetsbänkar, hyllor med porslin, bord, stolar och människor fullt sysselsatta att laga mat, baka bröd eller själva vila ut efter en lång arbetsdag är svårt. På vägen upp från källaren stannar Caroline. Hon drar undan ett lakan som provisoriskt har satts upp vid väggen.

”Titta vad vi har hittat!”

Skynket döljer en delvis nedriven vägg. Längst in skymtar en bit av en vitmålad dörr.

”Först tänkte jag, oh wow, en dörr till ett hemligt rum! Men snart insåg vi att det var en gammal dörr in till salongen, det som idag är vårt vardagsrum.”

Kanske kommer inte just den dörren att användas i framtiden, men så långt som det är möjligt är ambitionen att återställa huset till dess ursprungliga skick.

kakelugn

Den gamla kakelugnen står kvar

v-rum

Vardagsrummet. På väggen ser vi en gul markering där en dörr en gång  fanns och som nu ska återställas.

Elof Silfversparre var den förste arrendatorn på Österby och han förblev det i 18 år. Sonen Elof läste till en medicine kandidat i Uppsala och kom att arbeta som läkare. År 1903 när Karl August Antonius Persson med familj tar över gården kostar arrendet 2000 kronor årligen. Från 1920-talet är det två bröder Jonsson som arrenderar under varsin period innan en Nils Andersson tar över. Olyckligtvis ramlar Nils igenom en lucka på ladugårdsvinden och omkommer och sönerna tar över Österby. På 1960-talet delas huset till två lägenheter.

Caroline och jag går upp till övervåningen. Väggen mellan de två tidigare lägenheterna har delvis rivits, men än återstår en hel del arbete.

”Barnens sovrum var det första vi gjorde klart.”

Både Caroline och Hampus arbetar heltid, Hampus i Linköping och Caroline hemifrån, så renoveringen får ske på ledig tid. Dessutom vill de även odla grödor och komplettera det nyligen införskaffade bisamhället med höns.

”Det är det slags liv vi vill leva. Här ska vi slå rot och leva resten av vår tid.”

IMG_3012

 

IMG_3015

”Fasaden ska också göras iordning, hur vet vi inte än. Men som det är nu består den både av träpanel, tegel och sten och vi vill ha det enhetligt.”

dörr

Det var Karl-Inge Johansson som sålde Österby till Caroline och Hampus. Karl-Inge hade hyrt av baroniet sedan 1970-talet och köpt huset 1984. Karl-Inge som varit verksam på Viresjö såg i stort sett hela sitt vuxna liv. Två år tidigare hade han träffat Margareta som nu flyttade in till Karl-Inge. De har trivts bra i det stora huset på landet, men nu var det dags att lämna det ifrån sig. Men det var en omställning att flytta till en lägenhet inne i Åtvidaberg, bara att försöka få plats med alla sakerna! Den här förmiddagen väntar de på att barnbarnet Marcus, hans hustru Nathalie och barnbarnsbarnet Ralf ska komma på besök. Karl-Inge avslutar:

”När du åker ut till Österby måste du titta på huset bredvid det stora. Det är ett äldre hus och vi tror att det har blivit ditflyttat en gång i tiden. På väggens insida finns det en liten anteckning. Titta vad det står!”

När Caroline har visat mig trädgården går vi till det lilla huset. Uppe på väggen till höger kan jag läsa:

anteckning

”Minne från den dag när jag manglade här den 22 okt 1901.” och så ytterligare en anteckning:

”Den 10 maj 1910 drog jag mangeln första gången.”

Inga namn eller ledtrådar till vilka personerna var som gjorde anteckningarna. Mer än att de har stått i det lilla huset och manglat en gång för länge sedan. Historiens vingslag fladdrar genom det lilla huset.

österby_K-I

Texten baseras på intervjuer med Caroline Lind, Karl-Inge Johansson samt kyrkoboksmaterial och ”Åtvidabergs historia” Som vanligt är de historiska människornas tankar, uttalanden och till viss del handlingar fabricerade av textförfattaren.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok på facebook.

Till bloggen hör facebooksidan ”Stort, smått och lite däremellan”. Där hittar du allt möjligt om Åtvid förr och nu. Foton och berättelser. Vår lokala historia varvat med ett nu för att bygga den stolta åtvidabergaren och gemenskap, vi är åtvid! Gilla den gärna.

 

 

Dela gärna det här inlägget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *