På besök hos Bengt Johansson

Allt så väldigt svenskt. En grusväg som leder fram till det röda huset med vita knutar, en grön gräsmatta och en svensk flagga som sakta rör sig i sommarbrisen. ”Välkommen till lilla FN!” skrattar Bengt med en blick mot flaggorna som flankerar den svenska och som hänger där för att hedra hans familjemedlemmar: En italiensk, en kenyansk och en indisk.

Att berätta och jämföra historier om sina gamla lärare hör till. Man skrattar åt varandras erfarenheter från skolåldern. Det är inte ovanligt att man dröjer lite extra vid den där personen som tvingade en att hoppa över plintar, tittade på tidtagaruret när man simmade som en tok i simhallen, med ilsken röst tvingade in en i ofrivillig kamp på fotbollsplanen och såg till att man duschade länge och väl i duschen så att man stelfrusen kom försent till nästa lektion.

Av andras historier har jag förstått att vi som gick på Långbrottsskolan från 60-talet och framåt har haft en sagolik tur. Vår gympalärare Bengt Johansson stämmer nämligen inte alls in på beskrivningen ovan. Tvärtom formade han mitt och med all säkerhet många andra barns fortsatta intresse för idrott. Att han undervisade på det sätt han gjorde var dock inte självklart. Det rådande undervisningssättet var att med fast hand styra en grupp elever. Bengt ville istället möta varje enskilt barn utifrån deras behov, förutsättningar och bakgrund.

”Att försöka hitta nycklarna till varje individ har alltid varit viktigt för mig. Jag vill lära känna varje person en och en och möta dem där de är oavsett om de är glada eller nedstämda.”

Att han skulle bli gymnastiklärare, eller gymnastikdirektör som det hette vid 1950-talets slut, var inte tanken från början. Han växte upp på gården Kvarntorp i Mormorsgruvan tillsammans med sin äldre syster Birgitta. Hans intresse för skog och jakt gjorde att han under sina år i småskolan i Närstad närde en dröm att bli skogvaktare, under tiden i realskolan växte drömmen och han nu skulle han bli skogsmästare. En dag fann han sig hastigt och lustigt antagen till gymnasiet i Linköping och insåg att han med en studentexamen till och med kunde bli jägmästare!

”Jag hade en romantisk bild av mig i skogen med geväret på axeln och en hund vid min sida. Men den drömmen sprack när Domänverket upplyste mig om att nio av tio jägmästare hamnar bakom ett skrivbord. Jag blev precis tom i huvudet!”

Vi sitter på hans altan, dricker kaffe och äter gott kaffebröd. Jag blickar ned på trädgården. På gaveln skymtar jag Bengts egen ”Rödsten”, på framsidan breder en enorm och välklippt gräsmatta ut sig – Bengts driving range där det tränas golf varje dag när vädret tillåter. Längst ned vid kanten på gräsmattan syns fyra ekar i varierande storlek, ett vårdträd för varje barnbarn, Alexander, Noemi, Liva och Leo.

bengt1

Han har bott här i Åtvidsnäs sedan 1992. Det var Maria, hans exfru, som tipsade om att kyrkan sålde av med några hus. Bengt åkte ut för att titta.

”Så fort jag öppnade källardörren så kände jag doften. Den påminde om något i barndomen och jag visste direkt att här vill jag bo!”

Han behövde inte ta itu med den spruckna jägmästardrömmen direkt, för efter studenten väntade drygt ett års militärtjänst.

”Jag kände ett stort behov att lämna Åtvidaberg och komma ut, ut, ut! Komma så långt bort som möjligt!”

Han fick en placering som observationsfotograf på A1 i Sundbyberg, vilket visade sig passa honom utmärkt. Där föddes ett fotointresse som han burit med sig resten av livet. Över 15 000 privata bilder finns idag digitaliserade och inlagda i datorn.

Direkt efter lumpen, år 1957, sökte han tillsammans med 600 andra ungdomar en av 60 platser på den tvååriga gymnastiklärarutbildningen GCI i Stockholm. Som vi alla vet kom Bengt in och när det var dags att söka tjänster lockades han av att söka sig till en kuststad i Sverige. Eller kanske till Tanzania eller Liberia? I vilket fall ville han inte tillbaka till Åtvidaberg.

Men så kom ett telefonsamtal – skulle han vara intresserad av en tjänst som gymnastiklärare på Långbrottsskolan i Åtvidaberg? Nja, egentligen inte, men det kunde väl inte skada att åka och titta. Väl i gymnastiksalen på Långbrott bestämde han sig för att tacka ja och stanna på tjänsten max ett år. Och nog blev det ett år alltid. Plus 41. Två av dessa år var han tjänstledig för att arbeta som intendent på Åtvidabergs golfklubb.

Idag är Bengt 78 år och pensionär för andra gången. För fyra år sedan hoppade han in som golfinstruktör på golfgymnasiet och undervisade även i svenska för invandrare och höll i simundervisning för invandrare.

”När man betraktar vår jord från ett kosmosperspektiv är vi en mikroskopisk smula i ett jätteuniversum. Det är för mig obegripligt och helt meningslöst att vi använder vår tid här till att slåss och ha ihjäl varandra. Vi bör vara rädda om varandra istället.”

bengt2

Jag tittar mot flaggorna på Bengts altan och tänker att så talar min gympalärare!

Jag har även skrivit om Bengt vid ett annat tillfälle, när vi besökte hans gamla barndomshem Kvarntorp. Du kan läsa det här: Kvarntorp

Följ gärna bloggen via facebook

Dela gärna det här inlägget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *