På besök hos Gustaf Adelswärd

Det känns busigt och lite förbjudet att köra bilen genom den fina porten, uppför parken och vidare upp till slottet. Eller herrgården som det egentligen är. Adelsnäs herrgård.

Med viss tveksamhet åker jag upp till den stenbelagda innergården, kliver ur och blir genast glatt och ivrigt mottagen av ett svart yrväder, hunden Smilla. Strax därpå dyker Gustaf upp. Varmt leende och välkomnande med stadigt handslag. Efter att vi hälsat dyker han överraskande rakt ned i närmaste rabatt och rycker snabbt upp lite ogräs. Under eftermiddagen ska Östergötlands fornminnes- och museiförening, med landshövding Elisabeth Nilsson i spetsen, komma på besök och då går det inte an att ha ogräs i entrérabatten! Gustaf tittar upp och skrattar glatt.

”Det är lite nervöst när det kommer besök, framför allt när det är en så pass stor grupp på femtio personer.”

Ogräset är uppdraget och Gustaf öppnar och hälsar mig välkommen in i via herrgårdens stora dörr.

”Vi kan gå den här vägen så kan jag repetera lite inför besöket och se till att allt är iordning.”

Vanligtvis använder familjen, som förutom Gustaf består av hustrun Malin, barnen Ebba och William och så Smilla förstås, en annan väg när de ska gå upp till sin lägenhet. Av herrgårdens totala yta på 4000 kvadratmeter upptar deras bostad cirka 15 %.

Vi stiger in i stora hallen och rustkammaren och det är svårt att inte bli tagen av rymden, arkitekturen, de vackra möblerna och föremålen. Men framför allt av att så tydligt känna historiens vingslag. Det är ett levande hem som samtidigt känns historiskt och orört. En positiv känsla av att tiden har stått still infinner sig och jag väntar mig nästan möta Gustafs farfars far Theodor Adelswärd när vi går trappan upp till sommarsalongen och biblioteket.

Och på sätt och vis är det precis det jag gör. Vi möter rum starkt präglade av hans intresse för arkitektur och påtagliga intryck efter utlandsresor och vi möter hans porträtt i stora matsalen. Tillsammans med andra män och kvinnor av släkten Adelswärd blickar han allvarligt ned på oss där vi stannar mitt i rummet.

Gustaf är äldste son i den tionde generationen och jag kan inte låta bli att fråga om han egentligen hade något val när det gällde sin framtid?

”Både och”, svarar han eftertänksamt, ”mamma och pappa har alltid varit tydliga med att jag och mina två bröder ska känna oss fria att göra det vi vill, vare sig det gällde utbildning eller bostadsort. Men samtidigt har jag självklart alltid förstått att det fanns förhoppningar kring mitt val.”

Det har, försöker han förklara, varit en slags mall eller grundton i hans liv. Han har tidigt förstått sitt sammanhang och vilka rötter han har. Han har alltid vetat att han är en länk i en lång kedja. Svår att bryta självklart, det följer ett visst ansvar med det, men också en stor stolthet.

”Det handlar inte bara om att ta över ett familjeföretag utan om ett sätt att leva, att umgås och ett sätt att förhålla sig till kultur och politik.”

Gustaf är välartikulerad. Han är allvarlig och eftertänksam, men ögonen avslöjar honom, det stora leendet och skrattet är hela tiden nära.

Jag är i stort sett jämngammal med Gustaf och hans bröder och jag minns att man på något sätt förhöll sig till det faktum att de hette Adelswärd, var adliga och bodde på ett ”slott”. Det var lite konstigt och man visste inte riktigt vad det innebar. Jag kan tänka mig att det var fler som kände som jag – hur var det egentligen för dem?

”Från tid till annan ganska jobbigt faktiskt. Man kände alltid att man blev behandlad annorlunda. 1970-talet var ju en tid starkt politiskt präglad av värderingar som kanske inte gjorde det helt lätt att tillhöra en adlig familj.”

Under tiden vi samtalar passerar vi ytterligare ett rum, så öppnar Gustaf en dörr och plötsligt befinner vi oss i en vanlig, modern lägenhet. Det är här de bor, familjen Adelswärd. Malin och Gustaf dukar fram till lunch och vi slår oss ner vid bordet.

Gustaf framhåller att arbetet med företaget, huset och hela projektet att föra traditionen vidare är ett äktenskapsprojekt. Malin nickar, så är det. De arbetar sida vid sida. Men visste hon, undrar jag, vad hon gav sig in på när hon gifte sig med Gustaf? Jo, det gjorde hon självklart och det går inte att ta miste på hennes engagemang och glädje att, som till exempel nu, ge all sin kraft och tid till huset och de delar som är i behov av omvårdnad. Jag förstår att det inte bara är att sätta igång och måla väggarna och köpa nya stolar. Det kräver en plan och ett långsiktigt tänk för att renovera de över 70 rummen på rätt sätt.

Jag förlorar mig i tanken på alla rum som allt som oftast måste stå helt obesökta. Jag har aldrig hört att det spökar på Adelsnäs, men hur är det med det egentligen? Jag blir ivrig av tanken på att få komma med det stora spök-avslöjandet. Vem är det som går igen? Men Gustaf och Malin skakar på sina huvuden. Inga spöken. Men mörkrädda, det måste de väl ändå bli ibland? Ny huvudskakning. De tycker nog att jag är lite fånig.

”Du får tänka på”, säger Gustaf, ”att huset inte är så gammalt. Bara drygt hundra år.”

”Men”, lägger Malin till, ska man gå ner till stora köket sent en kväll och det är släckt överallt så är det allt lite läskigt.”

Tänkte väl det! Tack Malin.

Skämt åsido. Det är mitt första besök på Adelsnäs, men jag förstår vad Malin och Gustaf menar när de säger att det är ett lyckligt hus. Nu liksom förr vårdat på ett kärleksfullt sätt.

Gustaf reser sig. Det är dags för de sista förberedelserna inför besöket. Att berätta om Adelsnäs och dess historia har han lärt sig genom att följa med sin far Johan och mor Viveka under liknande besök från det att han var liten. Jag stannar kvar uppe vid trappan när Gustaf tar emot besöket tillsammans med Johan och en ivrig Smilla. Jag blickar ned på den stora samlingen intresserade besökare, ser Gustaf i trappan påpassligt upplyst av en sol som lagom letat sig in genom fönstret och känner en stor stolthet över Åtvidaberg och Åtvids vackra herrgård.

bild (47)

Följ gärna bloggen via dess facebooksida!

Dela gärna det här inlägget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *