Parkvillan

Den minns hur händerna, vana och säkra, lade sten till sten, strök det blöta lerbruket, jämnade till, såg till att rökkanalerna blev täta och rena tills den en dag stod där, visserligen naken, men funktionsduglig. En grå jätte utrustad med spisfot, murstock, spiselkrans och skorsten. Ett par dagar senare, när murbruket hade torkat, hade den skicklige hantverkaren slutfört sitt arbete. De dekorativa, glaserade kakelplattorna sattes på plats. Nu står den så där i hörnet av husets matsal. Skinande och vit och redo att tas i bruk. Familjen har flyttat in nu under hösten och även om det har varit en varm och solig september har oktober bitit ifrån. Luften är kylig, nätterna råare och början till frost kan anas tidiga morgnar. Så öppnas plåtluckorna, spjället regleras, den torra veden staplas omsorgsfullt, lite papper och näver och så dras stickan mot plånet. Värmen stiger långsamt, letar sig omsorgsfullt genom labyrinter av kanaler och fyller ihärdigt alla håligheter.

Familjen som sitter vid bordet heter Nordenström. Pappan som precis tittar uppfordrande på sin näst äldste son för att han ska skärpa sitt bordsskick heter Erik Salomon Nordenström, ett namn som i princip fallit i glömska. För alla och envar är han känd som ”Pater”, ett namn som sönerna gett honom efter att år efter år blivit utsatta för hans intensiva undervisande i klassiska språk, främst latin. Född och uppvuxen i den jämtländska byn Offerdal, utbildad till jurist i Hudiksvall kom Pater till Åtvidaberg år 1834, trettio år gammal. Han hade fått en tjänst som baron Jan Carl Adelswärds juridiska ombud. Han tituleras vice häradshövding och vice Bergsfogde och är en av baronens allra närmaste män. Nu, år 1857, är det Seth Adelswärd, Jan Carls son, som har tagit över barontiteln.

Den tillrättavisade sonen heter Henning och är i de yngre tonåren. Han och hans två år äldre bror Gustaf (kallad Gutte) är barn från Erik Salomons första äktenskap med Anna Norin. Anna gick bort i lungsot år 1839, när sönerna var fyra och två år gamla. Hon insjuknande på nyårsdagen och blev i princip sängliggande fram till sin bortgång den 10 juni. Hon blev 29 år gammal. Det fanns en tredje bror, Nils Magnus. Han var blott fem månader gammal när Anna gick bort och överlevde henne med en månad. Därefter hade Pater, Gustaf och Henning bott allena i tio år. Ja, naturligtvis fanns det en rad pigor i huset också och så mamsell Höijer, inte att förglömma. Mamsell har tagit hand om pojkarna såsom en mor. Fått iväg dem till skolan på morgonen och i säng på kvällen och dessemellan sett till att de gjort sina läxor (även om Pater var en fena på att övervaka just den biten själv). På det hela taget hade hon sörjt för att de var hela, rena, mätta och uppförde sig väl. Kanske inte med en mors kärleksfulla omsorg, men med omsorg. Men sedan en tid tillbaka är fadern omgift med pojkarnas moster, sin framlidne hustrus yngre syster, Pauline Norin. De har flyttat till ett större och nybyggt hus, Parkvillan på Sjukhusgatan, och tur är det. Nu finns det nämligen ytterligare fyra barn i huset; Eric, Axel, Anna och så lille Carl som föddes för en månad sedan, den förste september. Det de än så länge inte vet där de sitter vid matsalen och känner kakelugnens värme spridas i rummet är att om ett knappt halvår kommer den näst yngsta i barnaskaran, femårige Axel, att lämna jordelivet.

Men nu är det således fyra söner och en dotter som lämnar matsalen i samlad tropp. Lille Carl ligger redan och snusar förnöjt i sin barnkammare. Tillfreds med livet vänder sig Pater, en tämligen kortvuxen och energisk man, mot kakelugnen. Den fungerar fint. Han lämnar matsalsbordet och sätter sig i fåtöljen vid fönstret som vetter mot baksidan. Han plockar fram långpipan som ligger i fönstersmygen, packar den omsorgsfullt innan han försiktigt tänder den. Han puffar lätt tills han ser att tobaken har tagit sig och så lutar sig med en belåten suck tillbaka. Han har varit vid tinget i Fillinge i stort sett hela dagen och hanterat tvenne testamentes- och arvsangelägenheter. Därefter återvände han hem och suttit böjd över sitt svarta skrivbord och skrivit hela dagen, fram till middagsdags. Imorgon väntade tinget i Gamleby, men något mer jobb ikväll blir det inte. Han ska istället fortsätta läsa sin bok om trettioåriga kriget och Westfaliska freden. Han reser sig och tittar ut genom de stora fönstren. Förutom historia och språk är han mycket förtjust i trädgårdsarbete. Han ler för sig själv när han får syn på sin granne på andra sidan trädgårdsdiket, tillreder snabb och vant två toddys innan han öppnar dörren och i bara skjortärmarna går ned i trädgården. ”God afton din lusmatta” säger han och sträcker fram en toddy till David Ringheim. David ler, att bli kallad allehanda saker är han van vid, sådan är Pater. Och just ”lusmatta” är ett av favorituttryck. De två har alltid trevligt tillsammans och tur är det, endast ett dike skiljer ”Salomons och Davids riken” från varandra. En stund senare vandrar Pater upp till sitt hus. Vice häradshövding Erik Salomon Nordenström som kom att ge namn åt kvarteret vid Sjukhusgatan i Åtvidaberg. Häradshövdingen. Han dog år 1882 och därefter lär huset ha stått tomt ett tag.

IMG_3141

När Seth Adelswärd avled år 1868 hade han inga manliga arvingar utan en kusin August Theodor Adelswärd bosatt i Södermanland fick ta över fideikommisset. För att göra en lång historia kort var Theodor August inte alls glad åt tanken att lämna sitt eget säteri och bege sig till Åtvidaberg, så det lät han bli. Så småningom överläts så förvaltningen av egendomen i Åtvid först på sonen Axel och sedan på barnbarnet Theodor. Året var 1883 och Theodor var en 23-årig ungkarl när han packade sitt pick och pack och flyttade till Åtvidaberg. Han hade dock inga planer på att bosätta sig i den gamla herrgården Adelsnäs utan lät istället påbörja byggandet av ”Villan” vid Bysjön som stod klar år 1890. En ungkarlsvilla helt enkelt. Under tiden Villan blev klar bodde han några år i Parkvillan på theodorSjukhusgatan. Han satte förstås lite egen prägel på huset. På ritningen av Nordenströms villa och gamla fotografier från Theodors tid framgår att han ändrade entrén. Förmodligen var det även han som inredde det så kallade prifferum på övervåningen. Ett trivsamt herrum avsett för att spela kortspelet priffe, röka en cigarr och smutta på en konjak eller liknande. Rummet hade väggfasta soffor av rött skinn, ett runt bord och en öppen spis murad i det för tiden ovanliga gula teglet. Och kanske var det även Theodor, som med tiden visade sig vara en stor entreprenör och kreatör, som lät bygga vad som sägs vara Åtvidabergs första badrum. På den här tiden var Parkvillan fortfarande ett av tre hus på Sjukhusgatan. Längre ned mot Brukskontoret låg det så kallade Gustaf Adolf-huset och Sjukstugan (gamla). De andra tomterna kom att bebyggas ett par decennier in på 1900-talet. Läs gärna berättelsen om gamla Sjukstugan.

Hon lutar pannan mot det kalla kaklet. Hon darrar. Hon tycker sig höra dem. Hon vet att det är inbillning, men det känns så påtagligt, så verkligt. Karl August, hennes man, har inte kommit hem ännu. Han är föreståndare på Kopparverket och har långa dagar. Hon tar ett steg åt sidan, byter plats för att ånyo hitta kallt kakel att svalka sin panna med. Hon tycker sig höra deras gråt. Kanske håller hon på att bli galen? Man kan säkert bli galen av sorg. Sorgen över att ha förlorat tre barn. Det är inte ovanligt att förlora barn i späd ålder, till följd av sjukdomar och olyckor. Hon är inte ensam om att göra det, långt ifrån. Men det är ändå outhärdligt. Det första dog innan det var fött, för sex år sedan. Två år senare, 1905, förlorade de sin sju månader gamla Karl Olof Dag. Året därpå tog engelska sjukan åtta månader gamla Karl Alf Torsten. Det känns som om hon ska kvävas. Hon måste få luft. Hunden Tor reser sig och viftar ivrigt på svansen när hon famlar efter sina skor och går mot ytterdörren. Besviket tittar han efter sin matte när hon försvinner ut genom dörren utan att ens ge honom en blick. Han suckar tungt och lägger sig modstulet på sin plats i hallen igen. Sigrid Ingeborg Jönsson kommer inte hem igen. Hon hittas drunknad den 17 mars 1909. I kyrkböckerna noterar prästen att det förblir en gåta huruvida dödsfallet skett i våda av tillfällig sinnesförvirring eller med berått mod.

Carl A. Rudelius vid trappan. Hunden Tor. På trappan står hans första hustru Sigrid, död mars 1909. I trädgårdsmöbeln sitter släktingar_1908

Karl A. Rudelius vid trappan. På trappan står hans första hustru Sigrid. Framför paret sitter hunden Tor. I trädgårdsmöbeln sitter släktingar. Fotot är taget av Johan E Thorin, 1908, dvs knapp ett år innan Sigrid går bort.

Huset städas och pyntas. Pigorna, de egna och de för tillfället inlånade, skyndar fram och tillbaka. Det är inte många dagar kvar nu. Ett bröllop står för dörren. Återigen ska det bli liv och glädje i huset. Ett år efter första hustruns död gifter Karl August Rudelius om sig. Året därpå får han och hustrun Elin Silversparre sonen Karl Elof. Karl Elof som senare blev rektor vid realskolan. Tillsammans med sin hustru Märta och sina barn bodde de också i Parkvillan.

Bostadsrum i doktor Rudelius hem_1890

Bostadsrum i Rudelius hem 1890. Foto: Johan E Thorin

Bostadsrum i doktor Rudelius hem_1918

Samma rum som ovan, 28 år senare. Foto: Johan E Thorin, 1918.

Om mycket har ändrat i huset under årens lopp så står den för kontinuiteten. Den har visserligen sedan lång tid tillbaka blivit ersatt av andra och, måste den medge, imponerande värmekällor. Den moderna tekniken förmår värma upp hela det stora huset på nolltid och minst en liten källa finns i varje rum. Att den blivit ersatt gör ingenting, ingenting alls. Den har tjänat väl och är nöjd med att den får stå kvar och att den faktiskt används då och då. Den sträcker på sig. Fungerar gör den nämligen, det är inga problem alls. I övrigt står den gärna här till allmän beundran som det vackra föremål den är. Att vara så pass gammal och varit med om så mycket är en ynnest. Så många familjer som den har fått följa, till vardags och till fest. Så mycket glädje och så mycket sorg. Så som livet är. Ibland önskar den verkligen att de som bodde här nu kunde höra vad den hade att berätta. Men de har fullt upp att leva sina liv. Den avbryts i sina tankar när ytterdörren öppnas. I samma sekund fylls huset av glada barnröster. Ett upprymt skall och snart hörs smatter av hundklor över trägolvet. ”Tor!” hinner den tänka innan den leende skrattar tyst åt sig själv. Med mer än 160 år på nacken kan den tillåta sig att vara lite glömsk. Hunden Tor var för länge sedan. Hon som kommer inrusande som ett svart yrväder heter Fancy och är bara valp. Efter kommer ett annat yrväder, inte mycket mer än en valp han heller. Det är Sigge, tre och ett halvt år, och familjens minsting. Ett rop kommer från hallen. Det kommer från Anna, som är mamma i familjen. Sigge har glömt att ta av sig skorna. Lätt hänt när man har annat att tänka på och det har Sigge allt som oftast. Sigge och Fancy försvinner i ett huj ut i hallen. Sigge sätter sig på golvet och tar av sig skorna medan Fancy spanar ut i fönstret. Kommer inte de andra hem snart? På hundars vis vill hon gärna ha alla de sina samlade.

IMG_2427

Anna Beck-Friis Förander är från Söderö, men var tillsammans med maken Karl bosatt i Stockholm när hon på en tur till Åtvidaberg fick syn på det centralt belägna men ändå undanskymda huset för första gången. Man kan nog inte beskriva mötet som annat än kärlek vid första ögonkastet. ”Ett sådant hus skulle man ha, tänkte jag”, berättar Anna, ”men i nästa sekund slog det mig att det med all säkerhet är ett hus som går i arv och sjukhusgatanaldrig blir till salu.” Under årens lopp åkte hon förbi huset då och då tills en dag hennes mamma ringde och berättade att det var ett fint hus, precis i Annas stil och smak, till salu i Åtvidaberg. ”Jag gick ut på nätet och tittade och det var DET huset!”. Nu har familjen Förander, som förutom Anna, Karl, Sigge och Fancy består av Elsa, tretton år samt tvillingarna Nils och Erik, elva år, bott här i snart nio år. Med åren har de bytt tak, värmesystem och avlopp och renoverat köket. ”Vi ville ha ett större kök istället för det trånga 40-och 50-talsköket. Döm om vår förvåning när vi på gamla ritningar i efterhand upptäckte att vi återskapat det ursprungliga köket!”

parkvillan3

Storebror Erik kommer ut från sitt rum, hjälper Sigge på med de nyligen avtagna skorna och går tillsammans med en lycklig Fancy ut i det osannolikt stora trädgården som gränsar mot Alhagen.

parkvillan1

IMG_2414

IMG_2428

Medan Anna och jag går upp på övervåningen berättar hon att de skulle vilja göra mycket mer i huset, men att det får ta sin tid. De skulle till exempel vilja byta ut alla moderna lysknappar till en mer tidsenlig variant. Huset är inte kulturmärkt, men har ett kulturhistoriskt värde. Det innebär att de inte behöver ta några egentliga hänsyn när det gäller renovering inomhus, men så snart de vill ändra något utvändigt måste de få ett godkännande av Länsstyrelsen. Anna öppnar en dörr och ber på förhand om ursäkt för att rummet används som förråd. Prifferummet! Hon berättar hur de, när de flyttade in, inte fann en annan utväg än att avlägsna rummets alla väggfasta soffor av rött skinn. De luktade av många års flitigt cigarrökande och gjorde inte bara att själva rummet luktade rök utan hela huset. Kvar står eldstaden, med den för tiden ultramoderna gula teglet.

Väl nere på undervåningen igen skjuter Anna undan skrivbordet i ett av rummen och dyker ned på golvet för att visa det lilla kopparinfattade hålet som lär vara en rest efter Åtvids första badrum.

IMG_2421

IMG_2423

På väggen i samma rum hänger ett fotografi på Theodor Adelswärd i hästskjuts utanför Parkvillan, eller Villa Theodor som huset då hette. Anna plockar fram ursprungliga ritningar och lämnar mig en stund för att sätta på kaffe.

IMG_2411

Trots att jag är nyfiken på de gamla handlingarna finns det något i rummet som är ännu mer lockande. Om mycket har ändrats i takt med att familjer flyttat in och flyttat ut så har den alltid bott här. Sett allt. Hört allt. Om man nu, som jag, tror att de kan se och höra. Jag stryker med handen över den glatta ytan och beundrar dess elegans. Det är klart att det är inbillning, men nog tycker jag att den gamla kakelugnen tittar uppfodrande på mig och jag slår mig ner. Jag måste lyssna på den historia den har att berätta.

IMG_2415

Rummet med kakelugnen idag, 2015

Matsalen i doktor Rudelius hem_1890

Matsalen i Rudelius hem år 1890. Foto: Johan E Thorin

Matsalen i doktor Rudelius hem. Sjukhusgatan 7_1918

Matsalen i Rudelius hem år 1918. Foto: Johan E Thorin

För att bygga berättelsen om Parkvillan har fakta inhämtats från kyrkoboksmaterial, åtvidabergslitteratur och intervjuer. Information om Pater Nordenström är hämtad från skriften ”Åtvidiana” författad av Carl Nordenström. För att skapa en levande berättelse har jag tillfogat min fantasi kring vad personer gjorde, tänkte och kände.

För fler berättelser om gamla åtvidshus som finns på min blogg klicka HÄR

Följ gärna bloggen och annat som kul som händer mellan inläggen via dess facebooksida

Dela gärna det här inlägget

3 reaktioner på ”Parkvillan

  1. Vilken intressant historia om familjerna som bott i huset.Rudelius Agneta och Göran gick i samrealskolan när jag gick där.Det var sista familjen Rudelius i huset.

  2. Har haft högläsning för Gunnar på väg till torpet. Vi är båda fascinerade av ditt sätt att presentera historien. Vår Sara har ett litet finger med i att iordningställa trädgården som jag tror Abelin har har ritat om under Theodors tid.

Lämna ett svar till Anne Marie Pettersson Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *