Precis som du, precis som jag

Jag sitter på tåget från Stansted flygplats till Liverpool Street Station och utanför fönstren passerar vi enstaka hus och gårdar. Lite tvätt hänger på tork utanför ett hus, en katt smyger omkring i det vissna gräset och lite rök letar sig trevande ut ur en skorsten. Annars är allt öde och stilla. Inte så konstigt, det är ju en vanlig tisdag och människorna som bor i husen är på jobbet och i skolan. Lever sina liv.

Undrar var de jobbar? Inne i London eller någon annanstans? Har de fysiskt ansträngande jobb så de är helt slut när de kommer hem eller tillbringar de sina dagar på kontor? Bor det familjer i husen? Kanske tonårsbarn eller små barn? Lever de lyckliga liv? I något hus bor det förmodligen pensionärer som är hemma och eldar i sin panna som skapar en trevande rökslinga från skorstenen. Kanske sitter det äldre paret i detta nu i varsin engelsk öronlappsfåtölj, dricker te, samtalar eller läser tidningen? Kanske ringer telefonen, mannen reser sig och kvinnan hör på hans röst att det är den vuxna sonen som ringer. Hon blir orolig, kommer han och hans lilla familj inte hem till helgen som planerat?

Tänk att det inne i alla dessa hus bor människor som jag aldrig träffat, som jag aldrig kommer att träffa och som inte vet att jag finns och aldrig kommer att veta att jag finns. Eller att du finns. I alla hus finns människor som lever sina liv. Tänker, känner, pysslar i hemmet, arbetar, älskar och sörjer. Precis som jag. Precis som du.

När tåget saktar ner vid en station kan jag iaktta husen en längre stund. Gårdarna och husen har bytts ut till klassiska engelska radhus. Ett hus ser påtagligt ledset och dystert ut. En takränna hänger på sned längs sidan, persiennen på övervåningens fönster har gått sönder och färgen på ytterdörren har flagnat. På garageuppfarten ligger svarta sopsäckar. De har uppenbarligen legat där ett bra tag, en har gått sönder och blottar sitt innanmäte. Hela huset utstrålar missnöjdhet och jag tycker att det blänger avundsjukt på grannhuset som verkar ha en mer dedikerad ägare som älskar sitt hus och vill att det ska må bra och vara vackert. I krukor vid det älskade husets entré prunkar fortfarande färgglada blommor fast vi kommit en bra bit in på hösten, fasaden är nymålad och trädgården ompysslad. Bakom gardinerna skymtar jag en liten katt som välmående sträcker på sig när en hand smeker dess huvud. Visst får man en bild av hur människorna som bor i vardera hus är och hur de har det? Men vi har egentligen ingen aning. De som bor i det skamfilade huset har det i själva verket kanske bättre? De lägger all sin tid på varandra, använder alla pengar till att förverkliga sina drömmar att resa till all världens länder snarare än att reparera takrännor och persienner. De kvävs inte av en massa måsten. Det finns viktigare saker i livet än sopsäckar och flagnad färg. De i hus två däremot, de pratar inte med varandra länge. De flyr från varandra, han genom att lägga all sin tid på trädgård och husets utsida, hon på att pyssla med blommor och katten. Men vi vet inte och får aldrig veta. Tåget harrullat vidare.

Det känns helt ofattbart att det pågår en massa liv överallt. Man behöver inte åka utomlands för att känna så. Inte alls. Hemma, när man går förbi hus som man har gått förbi en massa gånger och plötsligt kommer på att man inte vet vem som bor där. Men man bildar sig lätt en uppfattning om hur de är de som bor där, eller hur?

camilla4

Tänk att det levs hela liv utan att man har en aning om det. Människor jag aldrig mött eller flyktigt passerar genom min framfart i mitt liv, ja de lever, tänker, känner, men det känns helt ofattbart att det är med ett register lika omfångsrikt som ens eget. När man ser folk omkring sig tenderar man att tro att de lever mycket plattare liv, inte tänker så mycket som en själv. Inte för att man har storhetsvansinne och tror att man är något förmer, men det är svårt att greppa om man inte känner dem. Att de kan ha lämnat dagiset gråtande på morgonen för att barnet var så ledset, att de haft ett försonande samtal med sin pappa i telefon, att de precis upptäckt att mjölken är slut och det är för sent att åka och handla, att de just har fått ett sms från en vän som säger att de är bäst i världen. Tänk att man kan vara bäst i världen för någon medan andra inte ens vet att man existerar. Att de går omkring och tänker en massa kreativa, fantasifulla, tokiga och roliga tankar.

 bost8

Jag tycker att det många gånger hjälper och är berikande att tänka att de människor jag möter, möter jag av en anledning. För att lära mig något, ge mig kärlek, omtanke eller få mig att utvecklas åt något håll. Om en människa som kommer i min väg är ett enda stort pain in the ass så är det kanske meningen att jag ska möta hen för att lära mig något? Tålamod, ödmjukhet eller helt enkelt ge mig insikt om hur jag aldrig någonsin vill vara eller utvecklas till. Jag vill inte vara så där negativ som kvinnan på perrongen nyss, som såg problem och elände med allt. Och tvärtom, möter jag en människa som gör mig glad funderar jag över vad det är jag tycker om och försöker vara så själv.

Så en ny dag och jag sitter på tåget och tittar ut över vackra Bjärka Säby och Kinda kanal. Solen har precis gått upp och det är så där vackert som gör att man vill gråta en skvätt eller bryta ut i glädjesång. Jag gör inget av det, jag tittar ut på husen som jag har passerat så många gånger. Här och där ett litet rött hus. En ytterdörr vars färg har flagnat lite, en trehjuling prydligt parkerad i en buske och en hund som far som en vettvilling över den våta gräsmattan. Undrar vilka människorna är som bor där? Vad de tänker, känner, gör. Ska jag kanske gå av fast man inte får det vid den här stationen och ringa på en dörr, vilken som?

Följ gärna bloggen via dess facebooksida

 

Dela gärna det här inlägget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *