Sjöända

Med öppna armar

”Till och med sjöarna utmed vägen
låg gråa och utmattade
efter flera veckors regn
men jag var äntligen framme
steg ur bilen med all packning
det gamla rödmålade huset
med tegelpannor och vedspis
kunde inte hålla sig
slet sig loss från skogsbrynet
och sprang emot mig med öppna armar
längs himlen
fanns bara tunna avlånga molnstrimmor
liknande bromssträckor från andar
som stannat till i luften
stumma av förvåning över vad dom såg”

Foto: privat

Tänk att ha en sådan känsla för ett hus, som vore det ett levande väsen med starka och varma känslor av igenkänning och samhörighet. Och en faktisk förmåga att omhulda och hälsa välkommen. När Rikard Nordlöf ombeds beskriva vägen ut till Sjöända eller Sjöände så skickar han dikten av Bruno K. Öijer och tillägger: ”När jag åker dit är det är så jag känner ända in i roten. Att huset reser sig upp och kommer för att möta mig.”

Rikards känslor för torpet och platsen kanske inte enbart kan förklaras av det ligger så vackert vid kanten av sjön Getryggen i Forsaström eller det faktum att en anfader på hans mors sida lär ha varit en av husets tidiga bosättare i slutet av 1600-talet. Det är något särskilt med friden och lugnet. ”Pulsen går ner och jag känner stor glädje, lugn och harmoni så snart jag kommer hit. Det känns hemma.”

Man kan inte låta bli att hoppas att huset alltid har haft den inverkan på sina inneboende och bäddat in dem i värld av lugn och rofylldhet. Välkomnat och omhuldat dem.

Karl Johan och Hilda

Några år före första världskrigets utbrott flyttade rättaren Karl Johan Johansson från Åsebo i Forsaström till torpet Sjöända. Han och hans hustru Hilda Josefina var då omkring de fyrtio och hade tillsammans fyra barn. Dottern Astrid var äldst och så var det sönerna Erik, Ivar och Aron. När Karl Johan gick bort år 1932 bodde Hilda och den yngste sonen Aron, 24 år gammal, kvar. Inom kort flyttade Arons tre år äldre bror Ivar också hem för att hjälpa till med arrendet.

Foto: Johan E. Thorin år 1928

Arons källvatten

Aron var den som kom att stanna längst i huset vid kanten av Getryggen. Han bodde kvar flera år efter att Ivar hade flyttat och Hilda gått bort. Så småningom flyttade han till en liten drängstuga i Toletorp och därefter till smedjan i Forsaström. Sjöända får en ny arrendator, Alvar Karlsson. Och trots att det var en bra bit från Arons nya hem i Forsaström och Sjöända åkte han mer eller mindre dagligen till sitt gamla hem för att hämta vatten från källan i skogen. Lars-Åke Johansson, barnbarn till Ivar, berättar: ”För Aron dög inget annat vatten. Ibland gjorde han silverte, det vill säga värmde källvattnet och tillsatte lite socker.”

”Farfar arbetade på tegelbruket i Forsaström” berättar Lars-Åke vidare, ”och när det hotades av nedläggning tog han och två andra över och drev bruket.” Ivar gifte sig med Valborg och de fick sönerna Lars och Gösta. Lars är Lars-Åkes far.

Sommarhus

På 1970-talets mitt letade Lars-Åkes föräldrar efter en sommarstuga när plötsligt Sjöända, huset som Lars far vuxit upp i, stod tomt. ”Då var jag 16-17 år” ler Lars-Åke. ”När jag senare fick egen familj åkte vi ofta dit på helger och semesterveckor. Det var perfekt. Nära till sjön och ett stort hus som kunde hysa alla familjemedlemmar regniga dagar.” Men trots att det var stort så måste det ha varit trång på Karl-Johan och Hilda tid då två familjer bodde i huset. En familj på övervåningen och en på nedervåningen samt, under en period, en skomakare under trappan. Och varje familj hade förstås ett finrum som inte nyttjades särskilt ofta. ”Till och med när Hilda och Aron bodde ensamma kvar så sov Hilda i köket i kökssoffan.”

Sjöända på 1970-tal. Foto: privat

Badbrallor och brillor

Lars-Åke och hans hustru Anette diskuterade om de skulle ta över arrendet av Sjöända eller inte. Men då barnen blivit stora bestämde de sig för att inte göra det. Istället blev det familjen Nordlöfs sommarhus. Ett hus med många kära och roliga minnen. En sommar, berättar Rikard, kunde hans systerson Teo inte hitta sina badbrallor. Familjen letade överallt en hel sommar. Omkring fem år senare hälsade Teos farfar på och när han står och metar vid stranden får han napp och drar, hör och häpna, upp nämnda badbyxor. En annan sommar tappade en gäst sina glasögon utanför flotten på cirka fem meters djup. Han hade stort behov av brillorna så Rikard ringde en kompis som har dykutrustning. Kompisen kom ut och letade länge och väl utan att kunna finna glasögonen. ”När vi gett upp sa min vän att han dock funnit gott om stora kräftor nere på sjöns botten. När han simmade ner för att hämta en kräfta för att visa oss hamnade han rakt på glasögonen som låg där och väntade. Stor glädje uppstod och ägaren blev överlycklig!”

Stefan (Göstas son), Ivar och Lars-Åke. Sjöända i bakgrunden. Foto: privat

Foto: privat

Vargspår i snön

”I Sjöände har vi dessutom”, avslutar Rikard, ”sett de flesta i Sverige förekommande djur på nära håll. Mink, iller, räv, vildsvin, förrymda kor, lodjur, älg, grävling, morkullor, havsörn, bäverspår och för några år sedan även vargspår i snön!”

Berättelsen bygger på intervjuer med Lars-Åke och Anette Johansson, Rikard Nordlöf samt kyrkoboksmaterial.

Dela gärna det här inlägget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *