Stensätter

”Schh”

”Schh själv”

Adrenalinet pumpar varmt och bubbligt där de smyger sig fram i mörkret. Fnitterattacker kommer utan förvarning och har en omedelbar smittsam verkan och tvingar dem stanna för att hämta andan och lugna ner sig. Det roliga är förstås en del av uppdraget, men nu när de kommit så nära huset måste de skärpa sig och vara tysta. Helt tysta. Allt annat vore en lek med döden.

Sakta, sakta på underlaget som nu har gått från gräs till grus. Det går inte att hjälpa att det knastrar. De tittar oavbrutet mot husets svarta fönster. I vilket ögonblick som helst kan de lysas upp. Men inget händer. De fäster fiskelinan med klädnypa och smyger sedan försiktigt vidare till trädet. Händerna greppar gren efter gren och fötterna skrapar mot barken. Tills plötsligt den siste av de två tappar fotfästet och är oförmögen att hejda ett förvånat och skrämt utrop. Under några sekunder står världen stilla. Sedan återfår han fotfästet. Så äntligen kan de krypa in under trädets väldiga krona.

En av dem spänner försiktigt linan. Det vore bra retligt om han drog så hårt att den släppte från fönsterblecket. När linan känns rak fiskar han upp en bit harts ur byxfickan och gnider den mot tråden. De vet att huset genljuds av trådens klagan och återigen hotar fnittret välla fram. Snart kommer ljuset att tändas och ytterdörren öppnas för mannen som kommer utfarandes fullständigt rosenrasande. I normala fall skulle de vid det laget ha sprungit för sina liv, men då skulle de ju missa det roliga. Därav snilleblixten att klättra upp i trädet. Han skulle inte se dem, men de skulle se honom. Genialt.

Tvåhundra år sedan. Försök att tänka er det. Lite beroende på när man själv är född så är det mellan fem och sju generationer bort. En helt annan värld. Strax före midsommar för tvåhundra år sedan hade Napoleon besegrats vid Waterloo. Vårt grannland Norge hade varit intvingat i en union med Sverige i ett års tid. I Sverige hade befolkningen till följd av en rad åtgärder ökat kraftigt, vilket hade lett till stor arbetslöshet framför allt bland ungdomar. När det dessutom kom år av missväxt och nöd var katastrofen och svälten ett faktum. Många flydde och drömmen om ett bättre liv i Amerika växte sig allt starkare. Bodde man i Åtvids socken år 1815, hade barn och brukade ett torp inom Baroniet Adelswärd så hade man fötts någon gång i mitten av 1700-talet. Man kunde till exempel vara torparen Nils Björklund som tillsammans med sin hustru Cajsa Nilsdotter och de två barnen Anders och Johannes bodde i arrendetorpet Stensätter. Torpet som än idag ligger i den skog vi kallar Spångskogen. Här bodde familjen Björklund fram till år 1830 då de flyttade till Hycklinge.

”Schh!”

”Schh, själv! Det kommer någon – göm dig!”

Det unga paret kommer gående hand i hand den ljumma sensommarkvällen. Mörkret har precis sänkt sin mjuka mantel över dem där de promenerar från Adelsnäs mot templet. Pojkarna, samma busungar som nyss satt uppflugna i trädet och spelade hartsfiol, gömmer sig under stenbron. De ser paret komma gående och hör deras stillsamma prat. Kanske berättar flickan för pojken hur vacker och romantisk hon tycker att den lilla välvda stenbron vid templet är. Hon lutar sitt huvud mot mannens axel. Deras röster tystnar. Precis när de kommer upp på bron känner flickan ett hårt grepp om sin vrist. Fingrar som fattar tag i ankeln och sedan släpper.

År 1830. Grekland som hört till Osmanska riket blir självständigt. USA:s president Andrew Jackson skriver under den så kallade ”Indian Removal Act” som leder till fördrivning och internering av ursprungsbefolkningen. Tidningen Aftonbladet startar i Sverige. I Åtvid gifter sig torparen Carl Gustaf Gullqvist med Christina Svensdotter. Tillsammans flyttar de in i torpet i skogen, Stensätter. Året därpå föds det första barnet, sonen Sven Johan och fyra år senare kommer Carl Ludvig. Liksom tidigare under paret Björklund finns det en rad drängar och pigor knutna till gården. Förmodligen bor de i den lilla stugan som nästan ligger hörn i hörn med det större huset. Även ”flickan Johanna Fredrika Regnér”, dotter till den avlidne klädesvävaregesällen Eric Regnér, bor i Stensätter under den här tiden. Johanna föddes 1822 och kom till Stensätter tolv år gammal, år 1834. Sex år tidigare hade hennes mor Maja Christina Hörberg dött till följd av kallbrand. Dessförinnan hade familjen förlorat två spädbarn, två av Johannas tre yngre bröder. Kvar på klädesfabriken där familjen står skriven finns, efter moderns bortgång, fadern, Johanna och en två år yngre bror. År 1830 flyttar fadern Eric ensam till Norrköping. Redan året därpå dör han i remitterande (varierande/återkommande) feber. Var pojken tar vägen eller varför Johanna hamnar just i Stensätter framgår inte.

Familjen Gullqvist utökas senare med ytterligare tre barn och under första hälften av 1860-talet är de vuxna, gifter sig och flyger ur boet. Fadern Carl Gustaf Gullqvist noteras vara sjuklig och mindre arbetsför och går slutligen bort. Tio år senare dör hans hustru Christina. De kommande åren kommer en rad olika personer och familjer att bo i torpet och vid sekelskiftet 1900 bor det upp till tre familjer där samtidigt.

”Schh!”

”Schh, själv!”

”Jag hör något, hör du inte?”

Pojken, en av de två busungarna från trädet vid Villan och stenbron vid templet, hyssjar sin syster där de leker i skogen bakom torpet. Jo mycket riktigt, två mansröster letar sig fram mellan träd, buskar och stenar. De kommer allt närmare. Några vuxna vill de inte träffa under sin lek så barnen springer snabbt bort från stigen och in i skogen. De har precis tagit skydd när två stiliga herrar blir synliga på stigen. Den ene känner de igen. Stensätter ligger inte långt från Adelsnäs så baronen har de sett många gånger förut. Men vem den andra är vet de inte. Han talar svenska med brytning. Syskonen tittar på varandra. De har gömt sig för baronen. Det kanske inte var så bra? Men nu är det för sent. De törs inte gå fram nu. Så säger den främmande mannen något, herrarna stannar och mannen går ensam upp i skogen. Mot deras håll.

De kryper längre in i buskaget. Försöker röra sig försiktigt så det inte syns eller hörs. Men med adrenalinet farande i kroppen likt ett lokomotiv som gör allt för att få dem på fötter och springa, så är det inte lätt. Svetten rinner nedför ryggarna och händerna darrar när de ber till högre makter att rädda dem. Mannen stannar upp. Tittar mot deras håll. Hans ansikte ser bestämt och sammanbitet ut. Han har upptäckt dem.

År 1924. Adolf Hitler döms till fem års fängelse och böter för högförräderi efter den så kallade ölkällarkuppen 1923.  I Sverige bryter det ut storstrejk i Stockholm och Sundsvall. Sveriges riksdag godkänner en bensinskatt på 5 öre/liter. Och torpet Stensätter i Åtvidaberg får se en ny familj flytta in. Det är brukaren Johan August Petersson, hans hustru Anna och de fyra barnen Karin, Erik, Sven och Britta.

IMG_0860

Sven, Karin, Johan August, Anna, Britta och Erik

Det är skördetid. Familjen har varit ute på åkern hela dagen. De har bara tagit paus från arbetet för att äta. Men nu ärt de klara. Äntligen. Det är varmt och svettigt och magarna knorrar. Mamma Anna och flickorna har gått hem för att förbereda maten. Pappa Johan, Erik och Sven går mot ladugården för att ställa in redskapen och se till djuren. Dagen har varit kvav och nu tornar mörka åskmoln upp sig. Snart kommer de första tunga regndropparna och de skyndar in till djuren. Någon timme senare är ovädret över dem. Blixtarna som har föreställning på himlen avlöser varandra och åtföljs av ett högljutt muller.

”Åskan är rakt över oss” ropar Johan för att överrösta regnets raseri. Tillsammans med sina söner stannar han i ladugårdsdörren. Springer de ut nu kommer de att vara genomblöta på en sekund. De får stilla sig tills det har lugnat ner sig. Så lyser himlen upp av ytterligare en blixt och en öronbedövande smäll gör att det slår lock för öronen. Ljuset i ladugården slocknar. I samma sekund ser de att Erik sjunker ihop på golvet. En doft av bränt kött når näsborrarna på de båda andra där de knäböjer vid den avsvimmade pojken. Där Erik stod lutad vid öppningen till ladugården löper en elledning. I den, och därmed i Erik, slog åskan ned. Bortsett från ett svärtat bröst har han turen på sin sida och överlever.

IMG_0858

Karin, Sven, Britta och Erik

Erik och Sven tog över Stensätter efter sin far år 1940 och drev den fram till år 1944. Därefter har Baroniet hyrt ut såväl det stora torpet som den lilla stugan. Sedan 1973 heter hyresgästerna Solveig och Lennart Ringdahl. De älskar sitt torp och bor här under hela sommarhalvåret. Och då det ligger nära Åtvidaberg åker de ofta ut och tittar till det på eftermiddagarna och helgerna.

År 1930. Himlakroppen Pluto upptäcks. I Sverige debuterar Jussi Björling på operan och det Frisinnade partiet får regeringsmakt. I Stensätter bor Sven. Han är tolv år och en riktig liten spefågel. Han och kompisen väntar spänt i trädet. Huset ligger fortfarande i mörker. Plötsligt far dörren upp med ett ryck och de anar skuggan av en man. Han kommer fram till trädet, siktar pipan uppåt och avfyrar en försvarlig mängd hårdsalt. Sedan vänder han på klacken och går in igen. Ömma både här och där kryper pojkarna ned från trädet och går molokna hemåt. Vem lurade vem?

Han hade förväntat sig att flickan på stenbron skulle skrika i höga sky, men hon förblev tyst och fortsatte sin romantiska promenad som om ingenting hade hänt. Så förvånad han blev. Hade hon blivit paff av chock eller hade hon upptäckt dem?

Mannen i skogen hade inte upptäckt Sven och hans syster. Han ursäktade sig för baronen och gick upp i skogen av helt andra anledningar. Hade han sett barnen där han satt på huk bara några meter från dem vet ingen vad som hade hänt.

Stensätter_lite-ljusare

Stensätter år 1928. Framför huset står respektive sitter Anna och Johan August

IMG_0656

Stensätter hösten 2015

IMG_0649

IMG_0628

IMG_0645

Berättelsen bygger på kyrkoboksmaterial och intervjuer med Svens dotter Maryon Westin, Eriks dotter Barbro Johansson samt Solveig och Lennart Ringdahl.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

Dela gärna det här inlägget

8 reaktioner på ”Stensätter

  1. På vägen in till Stensätter passerade man torpet Kohagsbyggningen. Det revs för inte så länge sedan. Där bodde min farfar och farmor. Troligtvis från 1928, farfar var skogsarbetare på baroniet ända fram till pensionen 1965. De hade en ko, gris, och höns samt kaniner. 1943 under kriget var sonen (min far) inkallad i militärtjänst. Min mor var med med barn och på midsommarafton det året föddes jag.

  2. Är Karin senare gift med Martin Björkman? I så fall bodde jag granne med dem och barnen Anna-Klara och Örjan på Kammarbovägen. Hon är i alla fall väldigt lik Karin Björkman.

    1. Det stämmer att Karin var gift med Martin Björkman och bodde i Ekebo intill kanalen. Hon var min faster och Anna-Clara och Örjan mina kusiner. Min far var Sven Magnus och bror till Karin. Så du ser rätt, det är din f d granne Karin Björkman.
      Maryon Westin

  3. Oj vad kul att läsa detta.Jag är ättling till Carl Gustaf Gullqvist och Christina genom sonen Sven Johan.Carl Gustaf och Christina fick 5 barn varav 1 son Frans utvandrade till USA och han i sin tur fick 10 barn och jag har fått kontakt med en av hans ättlingar . Sven Johan gifte sig med Johanna Andersdotter och bodde med 4 barn i talltorpet,Åtvid.Tack så mycket för all denna information . Gullqvist härstammar från gärdserum närmare bestämt gullebo och det var ett taget soldatnamn. Vissa stavar Gullkvist eller Gullquist.

    1. Hej Gunilla! Det var roligt att höra att du hade några förfäder nämnda i denna berättelse om Stensätter, det är alltid intressant att hitta lite info om sin släkt.
      Jag har också Gullqvist bland mina förfäder, min mamma Anna som var gift med Erik i Stensätter, var dotter till Johan Erik Gustavsson från Käggla född 1867, och hans mamma hette Eva Susanna Gullqvist från Glasgård, född 1833, och var gift med Gustav Adolf Pettersson från Målsäng i Grebo, född 1834, och de fick 8 barn, varav Erik G var min morfar. Vet ju inte om det är samma Gullqvist-släkt, men det kan ju ha något samband! Kan ju nämna det att Eva Susannas far var: Torparen (Jonas) Gullqvist, och modern var Anna Nilsdotter! Vi kanske är släkt på långt håll?! Vem vet?! ?? Ha det så bra och Gott nytt år! Hälsningar Barbro i Åtvid

      1. Hej Barbro ! God Fortsättning. Jodå , så kul , vi är släkt men lite på långt håll . Carl Gustaf Gullqvist och Jonas Gullqvist var bröder och hade ytterligare 5 syskon.Deras far och mor hette Petter Jonsson Gullqvist och Maria Gudmundsdotter. De kom från Gullebo, Gärdserum. Petter var livgrenadjär ,Tjust kompani. Petter fick anta ett soldatnamn och tog namnet Gullqvist efter Gullebo. Eva Susanna och min morfars morfar Sven Johan Gullqvist var kusiner. Sven Johan Gullqvist bodde med sin familj och hans hustru Johanna Andersdotter( från Wiresjö )och hade 4 barn i Talltorpet, Åtvid nära Adelsnäs.( Lite kuriosa är att Johannas morfars far hette Hans Renhorn och han var byggmästare och byggde husen på Stenhusgatan i centrala Åtvidaberg,som finns kvar). Sven Johan hade 5 syskon.Sven Johan var äldst. Han hade 3 bröder och en syster,alla kusiner till Eva Susanna.Systern hette Margareta gifte sig Andersson och bodde i galmsås,bergsbo .2 av bröderna, Carl Ludvig och Gustaf Victor Gullqvist bodde på Lilla Vilebo gård, även kallad Gullqvistgården söder om Åtvid på vägen mot Oppeby med sina familjer. Den ene brodern Frans emigrerade till Minnesota, gifte sig och fick 10 barn.Jag har kontakt med en ättling där. Sven Johans och Johannas barn var 3 flickor och en son.Sonen hette Carl Johan Enock Gullqvist och han var urmakare och hade urmakeri och guldsmedsaffären i Åtvidaberg. Min morfars mamma ena dottern Hilma Gullqvist blev gift Karlsson och flyttade till Landeryd. Min mamma fyller nu 90 år och bor i Borensberg.Hon minns sin farmor Hilma och Enock Gullqvist så historien kommer närmare när man ser fotografier.Hilmas lilla syster Anna Maria ,emigrerade till USA men jag har inte hittat henne ännu bland arkiven. Så det här är en liten del om Gullqvists stora släkt. Varma hälsningar från Gunilla ,Vreta Kloster till er i Åtvid .

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *