Superchef i Adelsnäs kök

Att familjen så småningom skulle flytta från Slevringe till Adelsnäs visste de, men att det skulle bli så snart kom som en överraskning. Pojkarna var fortfarande barn och Viveka hade precis fått en tjänst vid Linköpings universitet. Tjänsten innebar att en helt ny värld öppnade sig, men hur skulle hon kunna klara den om Johan och hon skulle ta över skötseln av den stora herrgården? Även om hon till fullo kanske inte förstod hur mycket arbete det innebar så visste hon att skötsel och underhåll, allehanda tillställningar och arrangerandet av flera jakter per år skulle vara ett roligt och utmanande arbete, men tidskrävande. Ja, ett heltidsarbete i sig. Hon skulle behöva hjälp för att ro detta i land, att hinna med allt.

Det var Sture snickare i Kärrstorp som i förbifarten nämnde för Barbro att Viveka och Johan sökte en hemhjälp. 1970-talet hade precis gått över till 1980-tal och glad i hågen for Barbro till Adelsnäs och anmälde sitt intresse. Hon hade en tjänst som hemsamarit i Åtvidabergs kommun, men hade tid över och att arbeta på herrgården lät spännande. Viveka och Barbro märker direkt att de trivs i varandras sällskap. Barbro erbjuds en timanställning som med fördel kan kombineras med hennes tjänst på kommunen. Föga anande hon att hon skulle komma att trivas så bra att hon stannade vid Adelsnäs fram till sin pension tjugo år senare.

”Jag tror att jag kände direkt att Barbro aldrig skulle vara rädd för att hugga i eller göra nya saker och jag gillade jag henne direkt. Vårt samarbete har varit extremt bra.” Viveka vänder sig till Barbro där de sitter och dricker kaffe på uteplatsen vid Slevringe och pratar gamla minnen. De kramar om varandra. ”Det har varit fantastiskt att ha dig hos oss och jag hade inte klarat mig utan dig!”

Barbro ler lite generat och intygar att hon inte skulle ha stannat så länge om inte hade trivts så bra och fått det förtroende hon fick. ”Det som krävdes av mig var aldrig orimligt.”

Att hitta någon som ställde upp i alla väder, som aldrig stod handfallen och som tog kommandot i köket var en enorm lättnad för Viveka som nu hittade ett sätt att förena yrkeslivet på universitetet där hon så småningom blir professor med livet som friherrinna och mamma. Barbro var den som snabbt kunde laga till något när det kom oväntade middagsgäster, hon var den som glatt putsade och fejade inför gästers och inte minst kungaparets besök, hon var den som såg till att barnen fick mat och kom iväg till skolan om Viveka behövde åka tidigare. Viveka förklarar:

”Att arbeta i ett sådant stort hus som Adelsnäs ställer krav på organisation. Väntades tjugo gäster till en stor jakt så kunde man inte börja städa och bädda rummen dagen innan.” Just jakterna krävde sina särskilda körscheman och minutiösa planering. Frukost på herrgården, lunch ute i skogen och middag på kvällen. Och dessutom skulle drevfolket bjudas på soppa. Barbro ler stilla:

”Jag kommer ihåg första gången. Jag gick upp i ottan och gjorde i ordning det sista. Jag var så nervös och ville att allt skulle gå bra. Med tiden fick jag mer rutin.”

Viveka berättar hur hon och hennes väninnor under tidigare år försökte underlätta mathållningen vid jakterna. De testade vilka smörgåsar som kunde göras på förhand och frysas in. Vissa pålägg fungerade bra, andra sämre. ”Att frysa leverpastejsmörgås med gurka blev till exempel inget vidare. Johan hittade ett bra recept på utflyktsbullar som vi använde mycket.”

Under samtalet på den soliga uteplatsen dyker Johan upp för att hälla upp påtår av kaffet. Han frågar om Barbro och vi andra vill följa med på en tur i trädgården när kaffet är urdrucket. ”Rosorna blommor för andra gången i år, ni måste se dem!” Det vill vi förstås. Samtalet mellan Barbro och Viveka tar vid igen.

”Kommer du ihåg sjömansbiffen Barbro?” Kvinnorna skrattar glatt och Viveka fortsätter. ”Du skulle göra en gryta för arton personer och använde den jättestora gjutjärnsgrytan. Vi hade tänkt frysa in för att ha.”

Men när Viveka kommer hem från jobbet ser hon gjutjärnsgrytan på diskbänken, tom och rengjord och hon undrar varför äldste sonen har diskat den. Hon fortsätter in i huset och hittar snart fyra mycket belåtna killar framför teven. Gustaf och tre av hans kompisar hade spelat golf hela dagen, hittat grytan och med god aptit ätit upp alltihop.

Barbro skrattar gott och kontrar: ”Minns du Johans 50-årsfest? Vi hade ställt bord precis överallt, men det kom fler gäster än vi räknat med.”

Viveka skakar roat på huvudet.

”Ja! Det är ju alltid så att någon blir sjuk eller är upptagen på annat håll. Men det kom inte ett enda återbud – så var skulle vi finna plats för alla?”

Dessutom ville Viveka att allt porslin skulle tas från Adelsnäs, inget skulle lånas in. ”Som vi jagade knivar och gafflar och gjorde allt för att matcha till korrekta par. Men innan vi var helt klara ekade besticklådorna tomma, det fanns inga fler att uppbringa i hela huset. Då kom jag att tänka på picknickväskorna på vinden. Och bingo – de sista kuverten kunde dukas med campingbestick.”

Och hur det än var så fick de till slut plats för alla.

”Vilket kalas det blev”, utbrister Barbro.

De skrattar gott och vi sitter kvar en god stund för att dela roliga och härliga minnen. På vår väg ut till Johan i trädgården säger Viveka: ”Jag har aldrig varit en bullmamma. Men du bakade fantastiska bullar och kakor, Barbro. Du var mitt bättre jag! Dessutom är du klok, direkt och full av humor. Men också envis som få.”

 

Berättelsen bygger på intervju med Barbro Ljungdahl och Viveka Adelswärd

Dela gärna det här inlägget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *