Tallbacken

De träffades under utbildningen på skogsskolan i Kolleberga utanför Ljungbyhed i Skåne. Även om det gått ett tag sedan de sågs är kontakten dem emellan oförändrad. Kalle var faktiskt den första Arne kom att tänka på när han hörde att det skulle bli en skogvaktartjänst ledig. Han hade ringt honom direkt och nu var Kalle här för att med Arnes hjälp titta närmare på Göthults distrikt och bostaden som hörde till.

”Ska vi åka då?”

Arne drar på sig stövlarna, knäpper de läderklädda knapparna, hänger bössan på axeln och uppmanar Erry att hoppa in i bilen. Det sistnämnda var inte nödvändigt. Den korthåriga taxen står redan vid Arnes Morris Minor. Tänk om husse hade kommit på tanken att åka utan henne!

Hösten är på väg att övergå i vinter och Arne kör försiktigt på den krokiga vägen från Åbacka. Förrädiska isfläckar på körbanan är han van vid. Han har varit och tittat på en ny bil, anförtror han Kalle. En Volvo PV. Flera av de andra skogvaktarna har en sådan och den ska vara riktigt bra. När de passerar Viresjö såg kommenterar Kalle de prydliga staplarna med virke och samtalet övergår till en intensiv diskussion om olika gallringsmetoders inverkan på virkesbeståndet. De närmar sig avtagsvägen och på håll ser de det vackra templet. Kalle undrar nyfiket över hur det är att bo i Åtvidaberg och arbeta för baroniet. Och de andra skogvaktarna, hur är de? Båda vet att skogvaktaryrket är i allra högsta grad ett ensamarbete, men man ingår ändå i ett sammanhang. Arne svänger av till höger mot Dalhem och berättar om den goda sammanhållningen mellan Olle Westlund på Skoghall, Axel Johansson i Mormorgruvan, Gösta Gustavsson i Bersbo, Elof Lundell i Forsaström, Kalle Strand i Västantorp, Arne Sandström på ”vegårn” i Östantorp och, inte att förglömma, jägare Knut Heldquist i Fiskartorpet innan han svänger upp mot huset, blinkar mot Kalle och avslutar:

”Och från och med nu du i Tallbacken.”

Och där ligger huset som hör till det distrikt Kalle är intresserad av. Det är verkligen speciellt. Knuttimrat, försedd med valv och en tornliknande del. Kalle tittar förundrat på huset och undrar hur det kommer sig att det ser ut som det gör.

IMG_0613

Baron Theodor Adelswärd, som var verksam mellan 1883-1929, var mycket intresserad av byggnaders utseende och formgivning. Duktiga arkitekter anlitades för att rita exempelvis Villan, Adelsnäs och även så kallade nyttobyggnader såsom uppfordringstornet vid Adelswärdska schaktet i Bersbo, trädgårdsskolan och fabriksbyggnader vid AB Åtvidabergs Hjulfabrik. Under resor till Europa inspirerades han av andra länders byggnadskonst och detta fick avtryck i Åtvidaberg. Bland annat kom två ”vanliga” hus att få ett annorlunda utseende. Det ena var skogvaktarbostaden Tallbacken där vi har lämnat Arne, Kalle och Erry. Det andra arrendetorpet, Talltorpet, ligger bara ett litet stycke därifrån och det speciella här är att bostadshuset är ihopbyggt med ladugården.

Erry springer runt knuten på huset och upp i bokskogen. Kanske känner hon doften efter den förre skogvaktarens hund eller så är hon bara kissnödig. Arne och Kalle följer efter och kommer till husets framsida. Inspiration till huset kan kanske, spekulerar männen, ha hämtats från Tyskland, Schweiz eller kanske Norge? Ovanför ytterdörren står det ett år. 1916. Den förste att bo här var, tror Arne, en skogvaktare Johan Kelén. Efter honom kom Erik Gustafsson och Kalle Schyldt.

Här skulle nog Britta och barnen trivas tänker Kalle innan han vänder sig om och blickar ut över skog och mark. Ungefär 2 500 hektar skogsmark hör till hans bevakningsområde och med handen på hjärtat är han nog mer nyfiken på skogens bestånd och kvalité än på huset. Det är ändå där ute han ska tillbringa den större delen av sin tid. Plantor ska komma i jorden på våren, under sommaren och hösten ska mätning och utsyning utföras för att förbereda skogshuggningen som genomförs under vintern. Han ska leda och organisera arbetet för det stora antal skogsarbetare ha har till sin hjälp. Liksom de andra skogvaktarna lyder han under forstmästare Björndahl och senare jägmästare Mellström och befinner sig på så sätt i en mellanställning mellan skogsarbetarna och sin överordnade.

IMG_0966

Även kvinnor och barn hjälpte till med plantering och röjning

timmerkörning_vinter

Timmerkörning på vintern

IMG_0979

Till skogvaktarens uppgifter hörde även att föra bok över skogsarbetarnas arbete och se till att de fick betalt därefter.

IMG_0981

Skogsbruket är förstås nummer ett, men till skogvaktarens uppgifter hör även jakt och viltvård. Varje skogvaktare har ett beting med djur som ska skjutas. Och när en större jakt ska arrangeras inom hans distrikt faller det på hans lott att planera den samt tillse att det finns gott om skogsarbetare som kan gå drev. Det förväntas också att Britta, hans fru, ska öppna dörrarna till deras hem och koka soppa till lunch.

Kalle Ny fick tjänsten som skogvaktare år 1956 och flyttade då med sin familj till Tallbacken. Under någon av de första arbetsdagarna begav han sig till skräddaren på Bruksgatan för att ta mått till skogvaktaruniformen. Spetsbyxor, vars namn kommer av den spets som bildas av mängden tyg vid vardera lår, som slutade vid knät. Jacka med skärp i midjan och läderklädda knappar. Filthatt med band. På fötterna vanligtvis grova knästrumpor och stövlar. Britta, hans hustru, kom mycket riktigt att trivas här. Hon tyckte om naturen och friheten och hon älskade huset. Här växte deras barn Åsa, Per och Björn upp.

famNy

Familjen Ny

IMG_0614

Barnens mormor Gertrud, Britta och Kalle. I mormors knä sitter Åsa. På marken barnens två kusiner samt Per. Innan Gertruds första besök vid Tallbacken hade Britta berättat att det ibland kom in hjortar och rådjur i trädgården. En morgon vaknar Gertrud upp av ljudet av tramp i trädgården och tänker att äntligen ska hon få se de vackra djuren. När hon drar upp rullgardinen så är trädgården fylld av Baroniets förrymda kor. 

Även om skogvaktarna levde isolerat i sin bostad som låg i anslutning till distriktet så var sammanhållningen, som Arne mycket riktigt sa, dem emellan stor. Högtider som midsommar, jul och nyår firades tillsammans och man träffades i samband med storjakter. Men även däremellan. Åsa Ny minns hur skogvaktarna gärna umgicks familjevis och hur hon ofta lekte med de andra skogvaktarbarnen. Särskilt väl minns hon Hans Dahlgren, Arnes son. På avlöningsdagen varannan lördag samlades de för en fikastund på Nya Kondis eller Loords.

skogvaktarna

Skogvaktarna är samlade. Kalle längst till höger.

arnefiskar

Arne Dahlgren ute på fiske

Antalet skogvaktare inom Baroniet minskade med tiden, distrikten slogs ihop i takt med den ökade mekaniseringen inom skogsbruket. Men husen står kvar, bland dem Tallbacken, och minner om den tid som var och har fått nya hyresgäster. På deras väg till och från Connys syster där de bodde en tid passerade Conny och Lena Kambrink det hundra år gamla huset så gott som dagligen. Lenas ögon glittrar när hon berättar hur hon tittade upp mot huset. Det råder inga tvivel om att det var kärlek i första ögonkastet. Nu har de bott här i fem år och huset har fått flera välbehövliga renoveringar. Men de är medvetna om det som en gång var, hur mycket Britta tyckte om huset. Och kanske är det med respekt för henne de har valt att behålla en blåmålad skåpslucka i ett för övrigt nymålat vitt kök.

IMG_0422

Lena och Conny Kambrink i sitt kök på Tallbacken

IMG_0417

IMG_0415

IMG_0418

Berättelsen om Tallbacken baseras på intervjuer med Åsa Ny, Anders Dahlgren, Gösta Friström, Johan Adelswärd och Conny & Lena Kambrink samt boken ”Skogvaktaren 1889-1989” (Rune Svensk) Foton: Anders Dahlgrens och Åsa Nys privata samt Camilla Smedberg.

Följ gärna Baroniet Adelswärds fotobok via facebook

Vill du läser fler berättelser om gårdar, torp och boställen som hört till Baroniet så hittar du dem samlade här.

Dela gärna det här inlägget

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *