”Vi drog från stan i hundranittio”

Jag gillar, som ni kanske har förstått, historia i allmänhet och lokalhistoria i synnerhet. Jag gillar såväl äldre historia som mer närliggande. Det som hände igår är historia. Åtvids historia, gammal som ny, är fantastisk. Jag har ju dessutom blivit så pass gammal nu att mina nostalgiska känselspröt är väl utvecklade och kultiveras allt mer för var dag som går. Det innebär att jag blir alltmer lokalpatriotisk för var dag som går. Det har jag inget emot. Sedan får man, tycker jag, se upp så den utvecklingen inte går hand i hand med ett alltför konservativt sinnelag. Risken är stor. Det är lätt att tycka att det var så mycket bättre och vackrare förr och alla förändringar av ondo. Det är ju dagens Åtvidaberg vi lever i nu och det är det samhället våra barn kommer att vara nostalgiska över om 30 år.

Med detta sagt vill jag minnas ytterligare en plats som hade stor betydelse för mig som liten och som inte finns på det sätt den en gång gjorde. Platsen finns kvar, men den är naken och bortglömd för de flesta. Dess storhetstid är helt enkelt förbi.

Det är en plats förknippad med värme, sommar och långa, lata, härliga dagar. Den är förknippad med sololja, kaffetermosar, mariekex, filtar, mormors saft, blåa läppar och lek. Inte undra på att man blir nostalgisk då. Jag talar förstår om Örn. The Badplats. För den yngre generationen kan jag berätta att Örn är den sjö man ser när man åker Dalamonbacken ner på väg till Åtvid, man svänger alltså av stora vägen (35:an) till vänster innan man kommer fram till Facit.

örn_1959

För min del är badplatsen starkt förknippad med just Facit – som byggnaden fortfarande och för alltid kommer att heta för oss något äldre. Sega strukturer det där att ändra namn på företag, byggnader, med mera som har starka varumärken. Se bara på Cloetta Center, kommer det någonsin att heta SAAB Arena bland oss som inte arbetar med arenainformation? Och apropå Facit: När jag var liten minns jag att jag hörde talas om att det låg en forntida val under Facit, att man hade hittade den när man gjorde grunden till byggnaden men lät den ligga kvar. I mitt huvud var valen lika lång och stor som själva Facit. Är det någon mer som har hört den historien? Finns det någon sanning i den? Det är ju en fantastisk historia, som gjord för storytelling. Borde användas för att locka turister till Åtvid.

Jag åkte aldrig till Bysjön och badade som liten. Jag visste inte att det badet fanns. Det var Örn som gällde. Här fanns ett stort hopptorn, en kiosk, en lekpark, ett utedass (där det sades att någon snuskgubbe drog undan tunnorna, lade sig på golvet och låg och tittade upp på rumporna som tog plats där ovanför), en flotte och campingplats. På somrarna örn_1974gick jag på Örnresor. Det innebar att man varje morgon tillsammans med sina kompisar hämtades upp av en buss, i mitt fall på sunnebotorget, och kördes ut till Örn. Örnresorna var åtråvärda, det tyckte min 2-åriga lillasyster Lizette också. En morgon när jag skulle springa iväg med min väska flög hon på mig och rev upp ett stort rivmärke på min kind. Ärret efter rivmärket hade jag kvar i många år, som en åminnelse om Örnresorna och ledarna, som man var kär i, smaken av de svettiga leverpastejmackorna, som man åt med god aptit och enkronorna i shortsfickan som lovade löftesrika inköp i kiosken framåt eftermiddagen. Jag minns stockarna i vattnet som delade småbarnsidan från de simkunniga barnens sida och hur hala de var när man ställde sig på dem för att dyka i. Och hur de sjönk när många barn satt på dem. Målet var att trycka ner dem mot botten. På stockarna kunde man sitta med kompisarna hur länge som helst och prata, fnittra och spana på alla andra.

örn_1976

Alla somrar var inte soliga, som man brukar minnas dem. Nej då, jag minns nämligen hur man rusade in i de bruna omklädningsrummen, som hade titthål där pojkarna kikade in på flickorna, när det började regna. Hur man huttrande satt där insvept i handduken och åt sin matsäck och hoppades att tiden skulle gå fort så bussen kom snart. Men var det en fin dag, vilket det förstås oftast var, åkte man ofta ut till Örn med familjen på eftermiddagen också. Jag kommer ihåg hur jag ryckte handduken av Janne när han hade den om kroppen för att klä om till kläder. Hade han inte skrikit i höga sky hade inte alla runt omkring sett honom naken.

örn_1964

Jag minns ett annat tillfälle när jag och min kompis Kerstin skulle simma ut till flotten. Lizette som då kanske var 3-4 år tjatade om att få följa med, vilket förstås var omöjligt eftersom hon inte kunde simma. Kerstin och jag fick ändå lov att simma ut så vi hoppar i och börjar simma. Då hör vi ett plask bakom oss och strax därpå mammas skrik. Jag förstår att det är Lizette som har hoppat i och vänder om. Jag kommer ihåg att trots att jag simmade allt vad jag kunde kom jag ingenstans. Vi ser mamma springa på bryggan och hoppa i vattnet. Med kläder och skor. Mitt starkaste minne av händelsen var mammas träskor som flöt i vattnet. Medan min systers starkaste minne var upptäckten att det var omöjligt att gråta i vattnet.

Man åkte huvudsakligen ut till Örn för att bada, men även för att åka skridskor. Det var väldigt spännande och märkligt att kunna komma ut till hopptornet via skridskor.

skridskorpåörn1

Jag, 5-6 år, åker skridskor på Örn.

När man blev lite äldre cyklade man ut själv. Det var långt, men jag och min bästa kompis Annelie laddade hennes bandspelare med bästa blandbandet och sjöng oss ut till badet. Blandbandet var fyllt med hitlåtar från Kaj Kindvalls ”Poporama”, ”Discorama” och senare ”Tracks” och så Clabbes ”Rakt över disc”. En låt förknippar är ett med vår cykeltur ut till Örn (klicka på länken och tryck sedan på ”tillbakapilen” för att komma tillbaka eller vänta med att klicka tills ni läst klart!):

https://www.youtube.com/watch?feature=player_detailpage&v=U3KFM_3KTj8

När jag var i yngre tonåren kommer jag ihåg hur man spännande det var när ÅFFs A-lag var ute och badade. Då var man mycket mån om hur det våta håret såg ut, hur man låg på handduken, vad man spelade för musik och hur man såg ut när man gick till och från badet. Då lekte man inte vid stockarna.

Idag har Bysjön ersatt Örn som vårt huvudbad inne i Åtvid. Men jag tycker att jag hör att det inte är så ”fint” att åka dit för att bada och sola. Man ska helst åkt a till andra ställen, till kusten och så. Det är klart att det är roligt att åka till olika ställen, men jag tycker att vi ska vara glada och nyttja det faktum att vi har ett bad mitt i samhället, med lekpark, kiosk, bryggor och flotte. Jag tycker det är fantastisk att musikbåten åker förbi och framför allt tycker jag att det är otroligt roligt att man, när solkanonen smäller, hör ett samstämmigt mummel från samtliga filtar: ”Nu är klockan ett!”

Sedan är det förskräckligt när folk förstör, bryter sig in i kiosken och vandaliserar. Jag förstår om barnfamiljer inte vill åka dit om det flyter omkring ölburkar i vattnet efter gårdagens fest eller kiosken är stängd för att man har slagit sönder en fönsterruta. Självklart ska man nyttja Bysjön på kvällarna också. Det är ju perfekt att ungdomar kan samlas där. Men då ser jag framför mig kvällsbad, grillning, gitarr och sång. Och kanske lite hångel.

(samtliga foton utom det på mig är tagna av Alrik Agerbo mellan 1959 och 1976)

Nu har bloggens facebook snart 700 följare. Följ du också så har du koll på när inlägg läggs ut och du kan ta del av gamla nostalgiska åtvidsfoton. Bloggens facebook.

Dela gärna det här inlägget

13 reaktioner på ””Vi drog från stan i hundranittio”

  1. Det var verkligen så som du beskriver, jag har också helt underbara sommarminnen därifrån. Jag berättar ofta om barndomens somrar i Örn för mina barn. Det där med att det låg en man och kikade upp på rumpor stämmer. Jag minns att min bror som var badvakt en dag kom hem och berättade att han hade fått jaga en man därifrån. Fint skrivet!

  2. Underbart skrivet Camilla! Mitt i prick! Du väckte en hel del gamla fina minnen till liv!

  3. Mycket bra skrivet och beskrivet! Tror att våra barn och barnbarn kommer att ha liknande minnen från Bysjön! Jag har också hört talas om att man hittade fossiler när man byggde facit men att det var så bråttom att detta mörkades.

  4. jag håller med om dessa härliga somrar med Örnresor och dasshistorian:) Magnus Uggla med den låten Sommartid, får mina ögon att tåras och jag fnissar…Tack Camilla för att du skriver så bra och påminner om vår historia! Kram

  5. Ja, Precis så var det. Där ute i kiosken har man jobbat, många timmar. Det var på den tiden ”lösgodis” inte var påkommet. Då fick man välja exakt de bitar man ville ha i sin godispåse. ( -En sån, två såna & fem såna osv ) Det fanns en camping där ute också. Campare från Tyskland kom för att inhandla gott, svenskt nybryggt kaffe med bulle. Man hade inte hunnit öppnat kiosken, då de köade utanför. Minns att kiosken öppnade vid tio-tiden, hade öppet till klockan 17 ca. Därefter fick man själv bada. Tänk, där hopptornet var placerat är det bara 4m djupt. Har kollat det med eko-lod nu på senare år. Det fanns en del ”Åtvidsprofiler som klev upp på räcket, högst upp ( måste då ha varit 8m över vattenytan) som dök helt obehindrat ner i vattnet. Tur att ingen skadades. Minns även att ”KalleRaja” hade sin gula motorbåt där, och erbjöd en tur på vattenskidor. Ja, det var tider det ! Såg nu i media att badet är på G igen, fast i mindre skala…Gillas av en del, men gillas inte av alla…Bra skrivet Camilla !

  6. Fast att jag är så mycket äldre än du så var det exakt lika. Vi cyklade alltid ut, inga bussar då. Var där hela dagen och såg ut som en vattenland sill med skrynklig hud och röda ögon. Ljum saft och solgratinerade ostsmörgåsar och lite lyxigt ett grönt köpt äpple. Hoppade eller dök från räcket(!) på övre planet i hopptornet, trappan upp och dyk igen.
    Beträffande valen har jag talat med en herre som var med då de hittade benen, de var tvinga att hemlighålla det för man ville inte ha utgrävningar och byggförbud.

  7. Här gick vi i simskola, och tog lite märken.
    Vi hade så nära från vårt hem i Stora Örsäter, så vi var där från det att vi vaknade och till sena kvällen.
    Ibland hade vi matsäck med oss, då åkte vi inte hem på hela dagen.
    Vi var rätt tuffa och tävlade om att hoppa från högsta trampolinen. Vi klättrade upp på räcket och hoppade ner på baksidan för att inte hoppa på någon i vattnet.
    Vi hade aldrig några vuxna med oss, de litade på att vi såg efter varandra, men det var inte alltid vi var på samma ställe. Min syster råkade illa ut vid ett tillfälle. Det var någon som hjälpte henne när hon höll på att drunkna.
    Det fanns en badvakt, men han gick mest och plockade skräp och tömde papperskorgar.
    Det fanns också en kiosk, men vi hade sällan med oss några pengar, men, en glass vet jag att vi köpte ibland.

  8. Själv lämnade jag Åtvidaberg 1953 Cykelturen till Örn tycktes vara evighetslång när man är i 10-årsåldern. Men det var det värt, badplatsen var suverän långgrund och med en playa med fin sand.

  9. Någon gång på 50-talet var jag med min far på Is racing på Örn.
    Huvud numret var rundturs flygning med ett enmotorigt plan med skidor,
    men det var stöp på sjön så planet orkade inte starta. Hur det kom därifrån vet jag inte,
    det stod iallafall kvar när vi åkte hem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *