Wall of death

Jag skriver ju vanligtvis bara inlägg på onsdagar, det vet ni vid det här laget. Och de är inläggen lite längre och lite mer. Och oftast inte om mig. Men nu tänkte jag att tiden är mogen att testa att skriva lite om annat och lite oftare. Och kortare. Så där som inlägg vanligtvis är. Och då kommer de obönhörligen att handla mer om mig. Vi får se hur kul det blir på en skala. Är det ingen som gillar egoinläggen så lägger jag av helt enkelt. Och jag blir inte ledsen för det.

Det finns en god anledning till att jag börjar skriva på det här sättet nu. Jag drivs nämligen av lite ångest. Vilket är bra och dåligt. Bra för att den här ångesten helt har raderat min ”börja jobba efter sommaren ångest”, dåligt för att det är jobbigt. Och kanske egentligen inte så jobbigt. Det är liksom mer jobbigt innan det sätter igång. Jag ska inte tandläkaren. Jag ska inte tatuera mig. Jag ska inte springa Marathon. Jag ska istället vara ledig från jobbet i två dagar för att följa med min son på en resa.

Men vi börjar från början. Tanken var att jag och mina två barn skulle resa någonstans i våras. Vi hade pratat om Rom. Men så hade min dotter bara en vecka ledigt mellan skola och jobb, en vecka hon ville tillbringa på Öland med en kompis. Så jag frågade Elias om vi skulle resa någonstans, han och jag. Han fick välja. Storsint av mig. Jag tänkte att han säger London, kanske Barcelona eller Dublin. Han sa Falun.

Falun och Sabaton Open Air. Sabaton själva är ”ett svenskt power metal-band från Falun. Bandets låtar är inspirerade av olika historiska slag i krig, främst från andra världskriget och Sveriges stormaktstid.” De och andra band som kommer dit under DE TRE DAGAR (!!!) vi ska vara där spelar alltså tung rock, Heavy metal, dödsmetall, jag vad inte allt vad det kallas. Och hur ska jag klara det?  Dessutom gör de sådana där mosh pits: ”när två eller flera personer handlöst kastar sig mot de andra personerna i moshpiten.” Eller ännu värre: Wall of Death som är ”en gemensam manöver då publiken ställer sig som två väggar och sedan springer fort rakt mot den andra sidans vägg”. Folk dör av sådant! Jag tänker då rakt inte vara i närheten av några moshar eller väggar. Jag kommer att ha fullt upp med att se till att mina öronproppar sitter där de ska!

Samtidigt: tänk att min son vill åka med mig, medelålders kärring, på festivalen! Det är ju häftigt. Det är en tröst, liksom det faktum att vi ska bo på ett bra hotell samt att vi båda är överens om att vi inte kan gå på bajamajorna utan får hålla oss och gå till hotellet när nöd uppstår.

Må Gud vare med mig.

Dela gärna det här inlägget

En reaktion på ”Wall of death

Lämna ett svar till Lizette Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *